Jag var ung, kände mig ung och stark och fortfarande fylld av den där hemlighetsfulla kunskapen som ligger latent i kroppen på, tror jag, varje kvinna att just den här kroppen kan bli skådeplats för under och mirakel. Dunder och brak. Den var fylld till bredden av sina möjligheter. Och jag älskade min kropp, min fruktbarhet, min sexualitet och särskilt då när jag hade längtat långt ifrån Skottland och hem till den man som jag älskade i Stockholm
Och jag tänker vidare på min könsidentitet, på tankarna som jag hade då kring att vara kvinna, när jag fortfarande stod inför min egen fertilitet, just inför de där fantastiska möjligheterna som jag kände att jag gick och bar på. Hur fint det var! Och hur sjukdomen sedan kom in i mitt inre och plundrade mig på den känslan och att jag nu efteråt måste orka resa upp en ny bild av mig själv som kvinna, en som rymmer sårigheten också och kroppens egen självdestruktivitet, denna tunga, plufsiga, fula, destruktiva graviditetssjukdom. Den känns så "okvinnlig", ful som sagt och fel. Vanskapt fertilitet. Är det inte det mest skrämmande man kan tänka sig? Kroppen som ger liv och tar liv på samma gång.
Och samtidigt: Jag är mamma. Jag har mina barn. Ingenting kan ta ifrån mig att möjligheterna som jag stod inför och kände sådan tillförsikt till har manifesterat sig i två små vansinnigt roliga, gosiga, busiga, vackra barn. De är allting som jag önskade mig och mycket, mycket mer. Förstås. Kanske är det bara naturligt, sett ur ett livsloppsperspektiv, att ens könsidentitet hela tiden förändras och uppdateras: Jaha, så jag råkade vara en kvinna som blev sjuk när jag födde mina barn. So what, kanske jag kan tänka? Sen, när jag har bestämt mig för hur jag ska göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar