Jag har en nära vän som blir färdig barnmorska i slutet av terminen. Hon har praktiserat på olika förlossningar, MVC och neonatalavdelningar och gett mig fin inblick i diverse verksamheters problem och fördelar. I förrgår var jag på väg till mitt första samtal med en läkare på specialmödravården och kanske var det därför som jag skickade iväg ett mess till min vän, för att hela mödravårdsapparaten får mig att tänka på henne? Hur som helst: Jag messade. När jag precis klev av trean uppe vid SÖS ringde hon upp och vi hann igenom de första "hur e läget?" Bra, själv då?" innan jag hörde henne börja skrika och gorma mitt namn. Det var lite märkligt. Jag hade precis hunnit igenom dörrkarusellen vid huvudentrén och fattade inte alls. "Ja, men vad är det?" då jag blev prejad i sidan. Av min vän. Som precis som jag stod med mobilen i hand. Jag bara gapade åt det märkliga sammanträffandet. Det visade sig att hon sitter på SÖS under våren för att skriva sin uppsats. Vi tog en lunch efter mitt läkarbesök och uppdaterade oss om varandras liv. Det var roligt. Vi diskuterade också induktion, vilket är ämnet för hennes uppsats, och det faktum att jag av läkaren just fått reda på att jag utsatt mig för en risk på ca. 3-4 procent för livmoderruptur under min andra förlossning då jag blev igångsatt med ett tidigare snitt bakom mig. Induktionen misslyckades vissserligen, men ändå. Samma risk skulle jag stå inför ifall jag startade spontant i denna graviditet och födde vaginalt trots mina nu två snitt. Alltså tre till fyra procents risk för livmoderruptur. Och alla jag pratat med om det har sagt att jag ABSOLUT inte kan föda vaginalt denna gång. Det är otänkbart. Min barnmorska har sagt det. Min förlossningsläkare har sagt det. Alla. Men de har alltså inte sagt att det är samma risk som den som jag redan tog i och med att jag inducerades med snittärr förra gången....
Så.
Jag är inte helt säker på vad jag ska göra med denna information. Jag var inställd på att ge upp tanken på en vaginal förlossning. Tänkte att det är något som alltså inte kommer erfaras av mig i detta liv. Jag tänkte att jag kunde utnyttja läget och passa på att sterilisera mig. Jag tänkte att jag kanske kunde be om ett tidigare snitt så att jag inte ens behövde få några som helst sjukdomssymptom. Jag hade verkligen gett upp tanken på grund av den förhöjda risken, men nu... Nu märker jag att jag hoppas igen. Tänk om allt går bra? Tänk om jag kan få starta spontant? Tänk om jag inte får några notchar alls i vecka 24? Tänk om mitt känsliga immunsystem verkligen är lite vaccinerat i och med att jag bar min mans celler i kroppen för inte fullt så länge sedan? Tänk om det bara var B12-bristen som vi nu upptäckt att jag hade? Tänk om det var det som har gjort mig sjuk hela tiden? Och nu äter jag vitamintillskott och slipper hela skiten? Tänk om de sex kilon mindre vikt som jag bär på nu kan hjälpa mig att förbli frisk?
Men läkaren hade bara realistiska saker att säga. "Det blir troligtvis som det blev tidigare". "Vi räknar med det", sa hon. Hon tog blodtryck och jag fick lämna cellprov (som jag inte tagit sedan 2007) och berättade att mitt barn i magen är RH-negativt, vilket gör att jag slipper den sprutan i alla fall. Jag är också RH-negativ, precis som mina båda döttrar sedan tidigare och precis som min man då troligtvis.
RH-negativ. Jag blev glad för det. Sådana är vi nämligen hemma hos oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar