Fasta

Jag sitter fastande hos mina föräldrar på söder sedan i morse och det är tisdag, den andra i raden av möjliga förlossningsdagar. Den första september. Är det din födelsedag? Det känns inte så, men vad vet jag om hur det ska kännas. På min stora dotters födelsedag var jag så sjuk och omtöcknad och rädd att jag knappt visste vad jag själv hette. På min andra dotters födelsedag var jag trött efter så många vakna dygn och misslyckade induktionsförsök. Nu mår jag som vanligt. Gravid förstås med allt vad det innebär för måendet (trött, stor och tung plus halsbränna och hunger), men som vanligt i min graviditet. Och jag känner mig frisk! Mina fötter är fortfarande seniga och sig själva. Min hud på ryggen är len.

Så vad hände igår på sjukhuset?

Jo, jag tog ett "stora TOX" som skickades med akutmärkning till lab.  Jag lämnade morgonurin, jag låg och sov under CTG-registreringen (en timme!) och sedan tog jag ett blodtryck.

Resultatet: Urinstickan var blank, CTG-kurvan var fin. Resultatet av TOX-provet kom i omgångar. Det första som blippade in på läkarens dator var trombocyterna. Och guess what? De hade stigit och låg nu på siffran 178 istället för 171 (om jag nu minns korrekt från resultatet i fredags). Det andra som blippade in var uraterna och de hade sjunkit och låg nu på 390-någonting. I fredags var de på 408. Länge väntade vi på levervärdet och när resultat kom visade det på en opåverkad lever. Detta sammantaget avaktualiserade akuttiden för kejsarsnitt och istället fick jag en rekommendation om att förlösas under veckan någon gång, kanske på onsdag då de hade tider för planerade snitt?

Blodtrycket var dock ett aber igår. De hade vid en första mätning stigit till 130/90 och vid en andra till 120/85. Det var en förhöjning oavsett. Ett inte så bra tryck helt enkelt. Så inför dagens mätningar och kontroller ligger min oro och kretsar runt det.

Jag diskuterade resultaten med läkaren som sa att om en inte såg resultaten relaterade till min historik skulle blodbilden fortfarande tolkas som "normal", men med ett observandum på de förhöjda uraterna som kan vara en indikation på kommande havandeskapsförgiftning. Blodtrycket var också en oro men skulle inte föranleda någon behandling oavsett. Det är kort och gott dessa resultat i relation till min historik (och kanske till min dåliga "notch-score"-mätning i graviditetsvecka 24) som signalerar fara i resultaten nu.

Jag försökte mitt bästa att få svar på saker som hur stora mina chanser var att starta spontant i denna vecka. Jag förstås inga svar. Du kan starta spontant, men det är osannolikt så tidigt. Läkaren gick dock med på att undersöka mig för att se om tappen börjat mogna och om hon kunde skulle hon hinnspepa mig, vilket ibland - men väldigt sällan- kunde vara gynnsamt för att kicka igång förlossningar. Så det var bara att lägga sig på undersökningsbritsen och sätta ihop hälarna i någon slags grodposition. Hon kände efter och sa att hon knappt nådde tappen. Den var opåverkad och omogen och sluten och det gjorde så fruktansvärt ont när hon, den där korta stunden, försökte komma in genom det där lilla slutna hålet. Det var ganska avmotiverande! All den där smärtan fast under lång, lång tid? Pallar jag verkligen det?

Efter blödningen hade jag ganska mycket sammandragningar och en liten blödning, men thats it förstås. Läkaren var dock noga med att tala om att tappen kunde gå från omogen till mogen väldigt fort om det var dags. Att jag var omogen igår behöver alltså inte betyda att jag inte skulle komma igång förrän i vecka 42 plus 3 utan bara just det: Att jag var omogen just precis då under undersökningen.

Idag, snart, snart ska jag ta mig upp för de där trapporna från Ringvägen och kanske göra mitt sista ultraljud? Kanske också bestämma födelsedag för barnet? Vi får se.

 

Förlossning och eftervård

Jag födde en dotter den åttonde augusti 2013 klockan 09.46 efter två dygn och en natts vaka och två induktionsförsök. Hon hade legat i min mage i 37 veckor och två dagar (- två veckor) och vi hade varit på sjukhuset sedan måndag kväll. Nu var det torsdag. Min dotter togs ur min mage genom ett nyöppnat sår och lades på mitt bröst. Hon var stor och frisk och ammade efter knappt en minut. Kärleken till henne var omedelbar och allting annat sjönk undan. Besvikelsen över att inte ha fått föda "naturligt" blev på en gång tom och liksom poänglös. Det gick inte att hålla kvar i någon besvikelse. Jag låg där med ett fantastiskt och friskt litet barn som min kropp hade närt och fött fram. Hon var svarthårig och mörkögd och så vacker. Jag räckte till för hennes behov. Hon fick vara hos mig hela tiden och ingen kom emellan och störde oss. Vi rullades upp till ett uppvak som lågt högt över stan, med stora fina fönster ut. Rummet var ljust och sjukvårdspersonalen där var så glada. Min nynnande barnmorska besökte oss, narkosläkaren kom, alla verkade lättade. Kanske hade det varit ett tungt ansvar att bära för dem? Min balansgång över riskerna med HELLP och min envishet och ovilja att föda med snitt. Det hade i alla fall varit en lång visit på förlossningen och vi hade varit ett patientfall under flera dagar och långa arbetspass. Det hade inte blivit som jag hade velat. Min dotter hade skurits ut ur mig, men det var över. Hon var hos mig och allt var bra. Jag sa både en och två gånger till dem att jag var glad över att ha fått få försöka. Molnen for snabbt över himlen utanför och antydde om höst.
   Sedan fick vi flytta ner från ljuset och in på ett rum på avdelning 63, special BB. Där först blev hotet från HELLP-syndromet en realitet för mig. Jag kunde googla mig ut på nätet: Vad i helvete var det som jag hade fått? På levern? I blodet? Ett akut och livshotande syndrom? De fortsatte att komma in till mig och ta blodprov. Mina kärl blev snart blåmärken i armvecken. Det var inte bra. Jag såg det på dem, trots att de försökte så gott de kunde att dölja oron för mig och min familj. Jag blev sämre. Med min första dotter hade mitt tillfrisknande i princip varit omedelbart efter förlossningen men nu var det visst inte så. Trombocyterna sjönk och sjönk och nådde sin lägstanivå efter tre dygn. Under den här gradvisa försämringsprocessen hann jag att bli så rädd. Jag låg där med min stora guldhåriga dotter som kommit till oss så fort vi fått vårt rum på BB (hon var fortfarande klädd i sin bröllopsklänning och var tovig och lortig efter de tre dagarna utan ombyte hos mormor och morfar) och min nyfödda svarthåriga dotter och jag ville inte att rummet skulle ta mig och kasta ut mig. Jag ville vara där med dem. Leva, inte implodera i något konstigt jävla syndrom. Kom igen nu! Det skulle vara så grymt, det skulle vara så orättvist. Jag ville, ville, ville vara med dem! Jag hade svindel och svettades. De ville ge mig blåa blodförtunnande sprutor (Fragmin?) som är regel efter kejsarsnitt men jag vägrade. Hur kunde de ens överväga det, när mina trombocyter var så låga att mitt blod knappt kunde levra sig alls? Läkaren fick kallas in och förklara hur hon tänkte. Jag behövde visst de där sprutorna ändå, för jag hade löpte minst lika stor risk för blodpropp som för blödning. Jaha. Vad var logiken i det? Jag förstod ingenting, men de fick göra med mig som de ville och de gav mig de blå sprutorna. Det absolut läskigaste var den där känslan av att vara så skör och så på tröskeln på väg bort. Hur mycket mindre trombocyter kunde man leva med? När fick man egentligen hjärnblödning? Eller propp då?

Jag vet inte om den där spröda, sköra känslan bottnade i mitt fysiska tillstånd eller i min fantasi men jag vet dock att rädsla är både fysisk och psykisk. Och jag var rädd. Tills det vände och deras ansikten gick från att vara ansträngda till att vara bara milda och vänliga. "Det har vänt", sa de. "Nu blir du bättre". Och det var förstås allt jag behövde höra för att bygga upp mig själv i rummet igen. Med döttrarna och mannen. Jag ägde min plats. Jag skulle få leva...

Vi skrevs ut efter en vecka, då var mina värden helt stabila och min dotter hade varit nere på sin lägstavikt och sedan vänt. Sommaren hade kommit tillbaka och det var varmt när vi kom hem till förorten. Jag var så frisk. Jag var helt ny.

På en promenad med min nyfödda dotter i bärsjalen bort till finfiket kände jag igen en röst. En kvinna stod med ryggen mot mig och beställde i kassan. Rösten var så  tydligt hon, men kläderna var helt annorlunda. Det var min förlossningsläkare. Hon som tog beslutet om att trots allt låta mig försöka föda efter induktion. Jag stegade fram till henne för att tacka henne. Även hon verkade ha lite svårt att känna gen mig i världen utanför förlossningsrummet, men sedan blev det ett mycket fint möte. Jag sa att det hade varit så viktigt för mig att i alla fall ha fått känna på värkar. Att det hade varit viktigt att komma fram till punkten där jag hade försökt allt och uttömt alla möjligheter och att jag sedan när det väl blev snitt i alla fall kunde känna mig redo för det och att ett snitt när man får sitt barn till sig är en helt annan sak än ett snitt när barnet rusas bort ifrån en.

På efterförlossningssamtalet var det henne jag bad om att få träffa. Jag hade så många frågor att ställa om min kropp, om HELLP-syndrom och framförallt om hon nu avrådde mig från att skaffa ett tredje och sista barn.