Fasta

Jag sitter fastande hos mina föräldrar på söder sedan i morse och det är tisdag, den andra i raden av möjliga förlossningsdagar. Den första september. Är det din födelsedag? Det känns inte så, men vad vet jag om hur det ska kännas. På min stora dotters födelsedag var jag så sjuk och omtöcknad och rädd att jag knappt visste vad jag själv hette. På min andra dotters födelsedag var jag trött efter så många vakna dygn och misslyckade induktionsförsök. Nu mår jag som vanligt. Gravid förstås med allt vad det innebär för måendet (trött, stor och tung plus halsbränna och hunger), men som vanligt i min graviditet. Och jag känner mig frisk! Mina fötter är fortfarande seniga och sig själva. Min hud på ryggen är len.

Så vad hände igår på sjukhuset?

Jo, jag tog ett "stora TOX" som skickades med akutmärkning till lab.  Jag lämnade morgonurin, jag låg och sov under CTG-registreringen (en timme!) och sedan tog jag ett blodtryck.

Resultatet: Urinstickan var blank, CTG-kurvan var fin. Resultatet av TOX-provet kom i omgångar. Det första som blippade in på läkarens dator var trombocyterna. Och guess what? De hade stigit och låg nu på siffran 178 istället för 171 (om jag nu minns korrekt från resultatet i fredags). Det andra som blippade in var uraterna och de hade sjunkit och låg nu på 390-någonting. I fredags var de på 408. Länge väntade vi på levervärdet och när resultat kom visade det på en opåverkad lever. Detta sammantaget avaktualiserade akuttiden för kejsarsnitt och istället fick jag en rekommendation om att förlösas under veckan någon gång, kanske på onsdag då de hade tider för planerade snitt?

Blodtrycket var dock ett aber igår. De hade vid en första mätning stigit till 130/90 och vid en andra till 120/85. Det var en förhöjning oavsett. Ett inte så bra tryck helt enkelt. Så inför dagens mätningar och kontroller ligger min oro och kretsar runt det.

Jag diskuterade resultaten med läkaren som sa att om en inte såg resultaten relaterade till min historik skulle blodbilden fortfarande tolkas som "normal", men med ett observandum på de förhöjda uraterna som kan vara en indikation på kommande havandeskapsförgiftning. Blodtrycket var också en oro men skulle inte föranleda någon behandling oavsett. Det är kort och gott dessa resultat i relation till min historik (och kanske till min dåliga "notch-score"-mätning i graviditetsvecka 24) som signalerar fara i resultaten nu.

Jag försökte mitt bästa att få svar på saker som hur stora mina chanser var att starta spontant i denna vecka. Jag förstås inga svar. Du kan starta spontant, men det är osannolikt så tidigt. Läkaren gick dock med på att undersöka mig för att se om tappen börjat mogna och om hon kunde skulle hon hinnspepa mig, vilket ibland - men väldigt sällan- kunde vara gynnsamt för att kicka igång förlossningar. Så det var bara att lägga sig på undersökningsbritsen och sätta ihop hälarna i någon slags grodposition. Hon kände efter och sa att hon knappt nådde tappen. Den var opåverkad och omogen och sluten och det gjorde så fruktansvärt ont när hon, den där korta stunden, försökte komma in genom det där lilla slutna hålet. Det var ganska avmotiverande! All den där smärtan fast under lång, lång tid? Pallar jag verkligen det?

Efter blödningen hade jag ganska mycket sammandragningar och en liten blödning, men thats it förstås. Läkaren var dock noga med att tala om att tappen kunde gå från omogen till mogen väldigt fort om det var dags. Att jag var omogen igår behöver alltså inte betyda att jag inte skulle komma igång förrän i vecka 42 plus 3 utan bara just det: Att jag var omogen just precis då under undersökningen.

Idag, snart, snart ska jag ta mig upp för de där trapporna från Ringvägen och kanske göra mitt sista ultraljud? Kanske också bestämma födelsedag för barnet? Vi får se.