Fem dagar gammal

Min son är fem dagar gammal idag och han ligger här bredvid mig i hemmasängen och jag hör honom sovandas och tittar till hans lilla fjuniga huvud titt som tätt. Datorn har blivit liggandes i sin tillslutna väska. Jag hade den med mig till sjukhuset, hade sett framför mig hur jag skulle kunna sitta i sjukhussängen och blogga, tyckte till och med att den bilden av mig var otroligt mysig - nästan som en målbild i sig - att vara så på andra sidan av snittet och med alla mina sinnen så i behåll att jag skulle kunna sitta där och hamra tangenter och formulera tankar och vara sådär... redig och frisk som jag aldrig har varit direkt efter förlossningar tidigare. Men nej så blev det inte. Datorn låg instängd inuti väskan under hela sjukhusvistelsen och jag låg där i sjukhussängen i sjukhusskjortan och hade våta sjukhushanddukar virade runt mitt svettiga sjukhushuvud.

BB-dagarna: Rummet med utsikten mot Mälaren. Åskan som gick. Maten som hämtades från matvagnen på bestämda tider, personalen som knackade tyst på vår dörr och som smög in med olika försiktiga ärenden. Ett blodtryck, ett läkarsamtal, en påfylld dosett med smärtlindring, en fråga, ett papper att fylla i, en arm att hålla i när jag reste mig och långsamt skred ut till duschen. Men viktigast av allt förstås: Barnet. Rummets absoluta kärna. Den lille sonen som fanns och som plirade och lät med sina egna små ljud och som låg med sin lilla tyngd på mig, sin lilla kropp -  bökande lätt och varm samtidigt. Den lilla munnen som gjorde amningsförsök och som lyckades - ett barn som gjorde och såg allt för allra första gången.

Han är så mjuk att det är overkligt. Hans huvud och hår. Jag kommer att glömma det sen. Så overkligt är det. Jag vill hålla kvar den här tiden hos mig. Stämpla fast den med klamrar. Nu. Såhär. Låt mig få vara i det och sedan också få behålla det jämt!