Håret: Ramlar inte av ännu, men ser väl redan lite risigare ut (blä!)
Hyn: De kärlprickar som jag har på kinden och som i slutet av graviditeten var så framträdande och blodröda har nu krympt undan och syns nästan inte alls (tjoho!) och det där konstiga utslaget som jag fick bakom örat och som läkaren kallade för en östrogenplita (?) har också i princip läkt undan.
Näsan: Går att andas som vanligt igenom (Yeay!)
Halsen: Halsbrännan är slut, över och förbi (YEAY!!)
Axlarna, hållningen: Usel, säcklik, ont, svag (blä!)
Armarna: Degiga, svaga.
Händerna: Tunnare, torrare, mina.
Brösten: Blåådrade bomber som spänner och producerar mammamjölk till två och tack vare största snuttebarnet slapp jag såriga bröstvårtor och mammabluesen. Jag var dock ändå lite osäker på om omställningen från storbarnsmjölk till spädbarnsmjölk skulle gå. Jag trodde på det först när jag såg det, tänkte jag innan, och sedan jag såg det: På tredje dagen efter förlossningen (bam-bam-bam.bam.bam) reste sig brösten som två jäsdegar precis som de gjort gångerna innan och jag la bebisen till bröstet och snart hörde jag det förnöjsamma ljudet av en pojke som svalde och fick dricka sig ordentligt mätt... Jag älskar att amma! Men det har i ärlighetens namn också varit huggsexa om resurserna här hemma sedan vi kom hem. Särskilt nattetid har det varit svårt, då jag inte alls vill sitta utan ligga i sängen på sidan med ett barn i taget, men alla barn har lyckats vara vakna samtidigt vid lite för många tillfällen nu... så ja, jag är lite trött!
Magen utanpå: Hänger som en skinnpung (blä!) och har sin blixtstrimma (den nya strian) som tyvärr blev mycket mer framträdande efter att magen sjönk ihop.
Magen innanför: Lets not talk about that! Morfin är en killer och magen har inte hämtat sig än...
Såret: Mmm, inte så mysigt. Det är ganska långt snitslat och utdraget mer åt ena hållet. Den ihopsjunkna magen hänger i en valk över såret och det gör att jag knappt kan kolla på det. Det gör inte särskilt ont längre (jag är nere på tre Alvedon per dygn nu i smärtlindring och det är en ganska rejäl nedtrappning från de tre läkemedel som jag tog i ganska höga doser först). Vad jag kan se vätskar såret nu från två små glipor som bildats och jag borde säkert ta mitt sår och åka in till sjukhuset så att någon kan titta på det där, men ja... jag drar mig. Förnekar kanske, ids inte och tänker att det nog skulle göra mer ont om det var en infektion.
Skelettet/Bäckenet: All skranglighet och all foglossning bara försvann efter förlossningen. (Yey!)
The vagina: Lever en tynande tillvaro men är nog snart tillbaka mer fit for fight (fittforfight! Bra blogg förresten!). Avslaget är i princip över och nu ser jag fram emot en lång period av mensbefriad tillvaro (sju månader brukar det bli för mig) (yeay!).
Benen och fötterna: Låren har åtta små blågulfärgade blåmärken efter de blodförtunnande sprutor som jag (med min sjukdomshistorik och yadiyadiya..) fick lov att ta - de flesta var min man så god och "gav" mig (!). Vaderna är ganska omuskliga och försvagade men alltså ändå fina och som om de känner sig starkare än vanligt (eftersom de bär en mycket mindre börda). Fötterna är smalare och senigare och mer mina än på nio månader.
En mycket mindre börda/mammans vikt: Nå. Nu ska det sägas. Svindlande är det med denna viktmässiga metamorfos. Först upp en sådär 18 kilo. Min högsta morgonvikt tog jag några dagar innan förlossningen och då stod vågen på 82 kilo. Idag hade jag en morgonvikt på 72 så tio kilo försvann - men inte på en gång. Faktum är att jag gick och ställde mig på vågen dagen efter förlossningen och då hade jag knappt gått ner allt det som jag visste att jag borde ha gått ner, nämligen bebisvikten (3360 gram) plus fostervattnet plus 600 ml förlorat blod. Trots detta vidunderliga ras inom loppet av några veckor är jag hemskt bekymrad över resten. Resten kan ta så lång tid att bli av med och jag får lätt ångest av att tänka på dieter och sånt. Speciellt nu efter min nio månader långa mat- och gottgottfrossa som liksom öppnat upp hungern i min mage på vid gavel och som nu dessutom övergått till amningsmatbegär... Det sista jag vill tänka på är att äta mindre - ändå tänker jag på just precis det varje morgon eller i alla fall varje morgon när jag ställer mig på vågen. Det värsta är förresten när jag ställer mig på vågen på dagen eller kvällen för vikten diffar då med i alla fall tre kilo mot morgonvikten, så vad ska man tro på egentligen? Och ska jag klara av att gå ner allt detta igen? (Blä!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar