Imorgon fyller pojken två veckor och idag var han beräknad. Det är en märklig känsla för jag känner honom redan och kan liksom inte tänka mig denna dag utan att redan känna honom. Men samtidigt: tiden från den fjärde till den sjuttonde september har gått så oerhört fort. Den har rusat fram i ett slags racertöcken, rakt genom dagar och nätter och mornar och kvällar, jag har sovit snuttvis och varit utmattad och fantastiskt och upphöjt jävla lycklig stundvis. Tiden har nästan inte ens funnits. Det är svårt att tänka på dagens datum utan att falla in i tänk om-spiraler. Den här tiden hade rullat på även med honom i magen och nu hade vi varit framme. Jag hade kanske redan hunnit föda honom? Och i så fall hade jag inte behövt särskilt lång tid på mig att läka. Tänk om jag hade fortsatt i min graviditet fram till idag? Tänk om jag inte hade behövt bli sjuk? Tänk om testresultaten inte skulle ha rört sig mer? Tänk om jag hade fått min boom-kadam-god-damn-revansch då?
Idag spelar det roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar