I denna ljuva sommartid - fast för två år sedan - var jag nästan på pricken lika gravid som jag är nu. Jag hade fått siffran tre på notchtestet i vecka 24, blivit sjukskriven i mitten på maj och lämnat över mitt roliga jobb till en kollega. Jag hade gift mig den åttonde juni mitt emellan alla ultraljudsundersökningar på Sös och jag hade ätit Trombyl sedan vecka 9. Det var sommar och jag försöker minnas vad vi gjorde. Det var en bra sommar vädermässigt. Varmt och vackert. Stora dottern gick på dagis länge och personalen på hennes avdelning var så engagerade och fina. Vi hade berättat prognosen och försatt dem i beredskap. När som helst kunde vi behöva läggas in och mormor tillkallas för hämtning. Men veckorna gick och vi slappnade av mer och mer. Det gick ju bra. Jag mådde bra. Det var tungt och så men jag hade inga symptom. Min barnmorska Marianne på specialmödravården ordnade med en remiss till Vrinnevi sjukhus i Norrköping så vi kunde till och med åka på en liten semester till huset i Östergötland och gjorde kontrollerna för den veckan där. Det var en fantastisk semester. Vår stora dotter som varit minst lika skärrad som vi över resultaten fick slappna av där. Hon var glad och nöjd och badade som en säl ute på öarna där vi hyrde stuga (alldeles på tok för långt bort från några akutsjukhus men ändå). Jag vilade mycket, åt gott, blev ompysslad och kände mig stark. Min dotters glädje och förväntansfullhet röjde undan det mesta av det läskiga och jag förlitade mig dessutom på ultraljudens flödesmätningar samt urin- och blodtryckskontroller och de förhatliga ctg-kontrollerna (som tar så evinnerligt lång tid). Vår dotter fick stanna med mormor och morfar en vecka i Östergötland medan vi gjorde resan upp till Stockholm och gick på nya kontroller här. Vi passade på att träffa vänner och sola på (mindre barnvänliga) klippor och bara vara för oss själva lite. Landade och hittade lugnet mellan oss inför kommande turbulens och bebisliv. Jag pratade med varenda läkare som jag träffade om att jag ville induceras istället för att snittas. Jag ville så gärna i mitt liv få erfara en vaginal förlossning, med så få läkare inblandade som möjligt. Så få redskap som möjligt, så mycket jag - stark och livslevande - som möjligt. Jag var skräckslagen inför utsikten av ett till snitt. Det hade varit så mycket rädsla, kallt och hårt och akut sist. Jag brann av revanschiver när jag började närma mig vecka 30. Kunde jag inte få försöka? Läkarna sa allt från "nej" till "kanske" till "det är möjligt och noterat vad du vill". Jag anmälde mig och maken till Annas profylax och trodde nog till slut att det verkligen skulle gå vägen. Vi satt där och nöp i varandras armar och andades ihop och jag kände så stor tilltro till att han och jag skulle vara ett fantastiskt födande team. Han skulle våga vara med hela tiden, stöttande, trygg. Jag var dock lite oroad över vad jag själv skulle kunna tänka och säga under förloppet till honom, jag var förstås livrädd för själva smärtan och prestationsskräck hade jag också - tänk om jag ändå inte skulle fixa det? Och gå sönder? Och tigga och be om att de skulle plocka fram skalpellerna...? Men nej, jag ville verkligen att vi skulle få göra detta själva. Föda fram och ta emot vårt lilla långhåriga barn. Att hon var långhårig hade vi sett tydligt på ultraljuden. Vi visste inget om kön eller något annat heller men vi visste det: Ett barn med långt hår.
Veckorna gick och vi passerade milstolpe efter milstolpe: Tiden för insjuknande och inläggning (vecka 27), dotterns födelsevikt (1055 gram), hennes födelsedag (vecka 29+3), sedan vecka 30, 31, 32, 33 och så vidare. Hon växte bra därinne och buffade på mig och jag älskade att få bli sådär stor och omisskännligt gravid. Det hade jag inte hunnit bli i min förra graviditet. Jag kände mig oerhört vacker. Jag VAR fantastiskt vacker. Visst svullnade jag lite. Jag minns att när vi var därute på ön så dallrade ovansidan av mina fötter. Det var ödemkuddarna ovanför tårna men det verkade vara normalt ändå eftersom inga tester visade på några farligheter. Jag gick med stödstrumpor och fick massage av min man.
Men. Min barnmorska skulle gå på semester och hon tog ett sista tox-blodprov innan hon stack. De visade sjunkande trombocyter och hon sa att jag från och med då var att betrakta som sjuk. Trots att jag kände mig som vanligt och trots att jag fortfarande inte hade varken högt blodtryck eller protein i urinen? Jag fattade inte riktigt. Det var ju blodet bara? Kanske inte så allvarligt i så fall? Jag vaggade därifrån, lite förbryllad. Jag var att betrakta som sjuk men jag skrevs inte in. Varför hade vi fokuserat så mycket på blodtryck och proteinkontroller om det sen var ett blodprov som avgjorde saken? Jag hade nästa sjukhusbesök några dagar senare och då med Mariannes semesterersättare. Hon nämnde inget om de där blodproverna och när jag frågade henne om vi inte borde ta ett nytt sa hon nej. Det räckte med blanka fina proteinresultat och oförändrat blodtryck, tyckte hon. Jag ville inte krångla i det läget. Min erfarenhet var fortfarande bara den att havandeskapsförgiftning var något som märktes och som kom till uttryck i svullnad, kiss och blodtryck. Det där blodprovet hade kanske bara varit en parantes, en indikator, lite som notchtestet också hade varit? Vi åkte hem igen och dagen efter kom den där första lilla känningen av... halsbränna? Olustigheten eller magontet som jag så väl kände igen från förra gången. Snart ett jävla obehag högt upp i magen som liksom aldrig ville ge vika. Det hjälpte inte att ligga, jag kunde inte sitta, inte gå. Jag blev lite flåsig av det, och modfälld men jag höll det ifrån mig. Trots allt! Det var nog ingenting. Jag knaprade Novalucol och tog några alvedon som verkade hjälpa. Jag hade tydliga ödemfötter och ögonen kändes lite insjunkna, visst? Men ändå: jag höll det ifrån mig och tänkte på det som "normalt". Hur var det ens möjligt? Men jag hade ju varit på sjukhuset dagen innan. Jag kände inte för att ta mig hela den långa vägen dit igen. Dessutom hade jag ju erfarenhet av magsmärta som bara rubricerats som halsbränna från min första graviditet. Så. Jag väntade. Vaggade runt. Tills det var olidligt. "Vi måste nog in ändå", sa jag och mannen höll med. Det var måndag kväll och vi körde hem till mormor och morfar som bor så nära SÖS och lämnade av dottern som var orolig. Vi sa att vi snart skulle vara tillbaka igen. Vi hade inga kläder med till henne, ingen tandborste eller nappflaska. Vi skulle ju bara undersökas för säkerhets skull. Vi kramade om henne. Hon hade sin bröllopsklänning på sig. Den som hon hade fått köpa inför den åttonde juni när vi alla enligt henne gifte oss.
Vi kom in och det var kväll och vi fick eskort upp till förlossningen. Den där mystiska platsen ovanför specialmödravården - en L-formad korridor med många rum och barnmorskor som springer mellan dem. De la oss i ett av dessa rum. Ett märkligt rum med en hård brits som jag fick lägga mig på. Där hade jag så ont att jag knappt orkade prata redigt med dem. Ändå hörde jag mig säga att det säkert bara var halsbränna det här. Jag fick mer Alvedon och de tog blodprover och la mig i CTG, kollade blodtryck och sa att jag nog snart skulle få åka hem, att barnet verkade må bra och att blodtrycket var fint. De skulle bara vänta in resultaten från blodprovet. Några timmar gick. Det blev kväll och nattpersonalen hann gå på sina pass. Mörk augusti föll utanför fönstret. En läkare kom in till slut och berättade att det verkade som om jag hade HELLP-syndrom och att det var något som var allvarligt. Han sa att de ville snitta mig redan under morgonen då dagspersonalen fanns på plats igen och då vaknade jag upp ur min smärtdvala! Det var inte det där om HELLP som väckte mig - det visste jag inte vad det var för något. Men snitt! Det visste jag alltför väl vad det var. "Jag vill inte snittas, snälla, snälla. Jag vill få föda det här barnet själv", grät jag. "Jag har kommit så långt", grät jag. "Att jag måste få försöka". Barnet var medicinskt sett fullgånget den morgonen. Vecka 37 prick. Och hon var frisk. Nattläkaren lovade mig ingenting men sa att beslutet skulle fattas på morgonronden och tyvärr hade de inget annat ledigt rum än detta. Britsen som jag låg på var obäddad och stenhård och smal. Det gick inte att vända sig i den. Min man satt på en stol men fick i alla fall in en pall till sina fötter. Vi sov inte mycket den natten. Vi tröstade varandra, förberedde oss på att fightas, slumrade och lyssnade på ljuden från den L-formade korridoren. Vi ringde förstås hem också och berättade att vi inte skulle vara härifrån förrän barnet var fött. Min man pratade med vår dotter. "Snart får du ett syskon" och hon skrattade på andra sidan luren och frågade hur hennes syskon såg ut. Min man sa att det kunde vi inte veta än men att så fort vi visste det skulle vi ringa henne så att hon skulle få komma och titta. Hon lät så glad...
De åderlät mig på morgonen, fyllde sina rör med mitt svarta blod. Jag pratade med alla om att jag inte ville snittas. Var enda en som kom in i det där rummet fick höra dessa böner om igångsättning. Efter morgonronden kom en ny fräsch läkare in i rummet. Hon hade vänliga ögon och ett effektivt sätt och hon sa att hon egentligen inte kunde rekommendera det, men att det nu var som det var och att jag verkligen ville försöka, samt att morgonens prover varit ganska stabila och att hon därför skulle ta beslut om att inleda ett induktionsförsök. Jag blev så lättad! Mina ansträngningar hade gett resultat. De hade hört mig. Det måste funka nu! Vi fick flytta in till ett förlossningsrum, med en bäddad säng och CD-spelare och all den där utrustningen - vad det nu var för något? - syrgasslangar och lustgasmask och jag vet inte vad? Det är verkligen inte något mysigt rum, men sängen var i alla fall så mycket skönare än den brits som jag legat på under natten. Jag fick krypa ner under lakan. Jag fick ta av mig kläderna och krypa ner... Ett beslut togs om att sätta in epiduralslangen i min ryggrad redan innan induktionsförsöket eftersom man var rädd att om mina trombocyter stack för långt ner under det normala så skulle de inte kunna sätta epiduralen sedan. Jag kände mig modig och stark och det ilade som fan när de tryckte in och tejpade fast slangen mellan mina kotor men det gjorde inget. Jag var nöjd. Jag skulle få erfara en förlossning! Det var så spännande. Jag fick min första dos Cytotec på morgonen, en liten spruta med vätska som jag svalde. Jag fick höra att jag under ett dygn nu skulle få maximalt åtta sådana doser men förhoppningsvis skulle förlossningen ha startat på mindre än ett dygn.
Jag fick lite olika budskap, någon tyckte att jag inte skulle äta mat alls eftersom de ändå måste ha mig i snittberedskap under hela förloppet, men min barnmorska misstyckte. Man kan inte föda barn utan energi. Till lunch beställde vi med hennes hjälp upp pizza till rummet och firade och var glada och fruktansvärt förväntansfulla. På CTG-kurvan syntes några TOKO-kurvor som indikerade värkar. Men jag kände nästan ingenting...
På kvällen blev värkarna mer regelbundna och kraftiga. Jag profylaxandades och hade lite ont. Kände styrkan av livmodern som pressade. Det var coolt. Barnets hjärtljud verkade svara på värkarna och de tyckte barnmorskan var ett gott tecken - nu skulle det snart vara igång, sa hon. Jag var så förväntansfull och rädd samtidigt. Kvinnan som låg och födde i rummet bredvid oss skrek av dödsångest och ont, ont, ont. Jag har aldrig hört någon ha så ont som hon och vi sa till varandra att det inte kunde finnas någon annan situation där en patient skulle tillåtas ha så ont. Döende skulle aldrig få lida så mycket som denna kvinna gjorde. På morgonen var hennes barn fött och det blev lugnt på avdelningen. Timmarna gick för mig också och jag fick mer och mer doser Cytotek. Trots detta kom morgonen i mitt rum med avstannade värkar. Då hade jag inte sovit alls på två dygn. Epiduralenslangen som satt fasttejpad i ryggen var en liten och konstant ilande smärta som under natten hade vuxit sig till ett enormt obehag. Jag kunde inte sitta eller ligga rakt mot den utan att den där ilningen spred sig längs med hela nervgången på baksidan. Magen gjorde också ont, inte livmodermagen utan levermagen och svullnaden som de sa var orsaken till den. Jag hade heller inte ätit igen efter den där pizzan. Det hade jag inte fått eftersom de villa hålla mig fastande så långt det bara gick i beredskapssyfte. Snittsalen låg vägg i vägg och jag var hela tiden medveten om hur nära inpå mig de där knivarna fanns (hungern, epiduralsmärtan, de konstanta blodproverna som togs allt påminde om det). När vi nu hade försökt ett helt dygn kom de in för att ta ett nytt beslut inför morgonronden. Mina blodvärden var fortsatt ganska stabila. Jag kunde få försöka med en ny indukionsmetod. Det var ett hormon som satt som på en plastbricka med snöre på och som kunde föras upp mot livmodertappen. Jag var så mör, så trött, så hopplös i det läget att jag behövde tid att fundera. Utsikten att försöka under ett helt dygn till utan garantier på resultat kändes outhärdligt, tröstlöst, ett helt dygn som detta dygn? Skulle jag orka det? Och dessutom sedan orka krysta fram barnet? Med de där smärtorna som jag hade hört prov på genom hela natten? Skulle jag palla en smärta som den kvinnans? De sa att de kunde snitta mig på en gång istället och det kändes som om jag frestades. De sträckte fram en giftflaska i min fängelsehåla. Ville jag ha den? Jag var så nära att ta emot den. Svepa den utan att blinka. Men efter ett enskilt samtal med mannen hittade jag tillbaka till min motivation. Måste vi inte försöka allt vad vi kunde? För att slippa fundera på det sedan? För att utesluta en massa tänk om och funderingar och ånger? Utanför fönstret såg jag ingenting. Jag kunde knappt tro att det var sant att jag sa det men när morgonronden kom tillbaka meddelade jag att jag var redo för ytterligare ett dygn. Jag fick den där hormonstickan införd i slidan och sedan frukost. Fil och saft och mackor och kaffe. Ny energi! Nytt hopp. Min man spelade musik för mig, jag kommer inte ihåg exakt vad. Han läste också högt ur Zac O Yeahs resebok Guru, om andligheten i Indien. Den var rolig, vi drömde oss tillbaka till Indien. Värkarna tilltog succesivt och jag var konstant uppsnörd i CTG apparaten och hade den där slangen i ryggen förutom infarterna i armvecken. Mitt under en värk plingade det till i min mobil och det var ett SMS från Brasilien och en vän som jag inte hört av på flera år. "Are you still on this number?" frågade han och jag kunde förmå mig att svara "Ja" men inte säga att "vet du vad förresten? Här ligger jag och föder barn precis". Sedan dess har jag inte hört mer från honom. Men det var så märkligt. Att han inte kunde veta att han skickade in en liten tanke om Brasilien och Sydamerika till mig i mitt förlossningsrum.
Timmarna blev så långa och tiden blev konstig utan sömn. Vi gick ut för att vanka i korridoren vid något tillfälle och just som vi smög oss ut där var det en dörr till en förlossningssal som slogs upp på vid gavel och vild panik uppstod. "Hon krampar, hon krampar!", skrek personalen medan de sprang genom korridoren. Vi gick ut på balkongen och tittade ut mot den asfalterade sjukhusinnergården. Stängde dörren bakom oss. Klart uppjagade. En kvinna krampade? Vad skulle det innebära? Det var inte alls i vårat liv, men det var bredvid vårt. Och kramper var vi rädda för även i vårt liv. Det verkade vara en så farlig bransch detta. Barnafödande med dödsångestsmärtor och kramper under loppet av bara två dygn på förlossningen. Jag höll mig i balkongräcket. En ny värk kom men den var mildare än den tidigare. Inte lika spänd. Jag förstod att det var på väg att ebba ut. Tiden rann förbi oss, det skulle inte funka. Imorgon bitti skulle det komma in folk med gröna kläder och lägga mig på en brits. Jag var maktlös och det var fortfarande bara kväll. Vi gick tillbaka till rummet. Värkarna kom och gick och personalen likaså. De stack mig var tredje timme. Jag började få myrkrypningar, kunde inte ligga still med den där epiduralslangen i nervkanalen, med de där frustrerande CTG-skärpen över magen. Jag minns att jag framåt småtimmarna hängde i hävstången som satt fast på kortsidan av sängen, ni vet den där som man kan dra sig upp i sängen med, där hängde jag för att försöka avlasta ryggraden från det där jävla ilandet. Jag kved. Började tappa kommunikationsförmågan, var så trött och slut och frustrerad. I gryningen kom en barnmorska in och förstod att jag var bortom ord och rena tankar. Hon nynnade för mig. Hon klappade mig till ro. Det var så fint, som kärlek. Som att hon såg precis vad jag behövde innan läkarna kom och styrde och ställde. "Om du vill", frågade hon, "kan vi försöka med att ta hål på fosterhinnorna?". Jag måste ha sett förvirrad ut för hon förklarade vidare: "För att starta förlossningen". Jag kunde knappt tänka på eller ens föreställa mig en förlossning längre. Jag var efter tre vakna och smärtfyllda dygn helt över och förbi. Jag förhalade svaret och sedan stormades rummet av de grönklädda läkarna och det visade sig snart att den där epiduralen som plågat mig som ett litet och ihållande tortyrredskap nu var otjänlig eftersom den hamnat snett och den behövde således sättas igen för att jag skulle kunna ryggmärgbedövas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar