I mellanrummet

Den åttonde juni i år var en skitdag. Allting kulminerade och jag satt i ett samtalsrum som var fylllt av hat och besvikelse och rädslor och frustrationer. Terapeuten sa att vi måste tänka på att rädda liv i första hand. Det var barnet i magen som åsyftades och han tyckte att vi skulle proppa ner alla de där känslorna i en behållare och "lägga locket på". Locket på? Det har aldrig fungerat särskilt bra för mig. Jag var ursinnig när jag gick därifrån. Jag tyckte att mina alarm och de problem som jag lyft hade etiketterats som anklagelser och jag var besviken på min man som verkade tro att allt det som jag sa skulle leda till en sårig vårdnadstvist i rätten trots att jag aldrig, aldrig tänkt sådana tankar, känt sådana känslor eller ens sagt något som på något vis skulle kunna tolkas som att jag gjort det. Vad jag tänkt och känt och sagt är att det finns problem som jag tycker att han måste se som sina problem och deala med. Säkert är att jag också har mina problem. Jag är långt ifrån felfri. Och jag har väntat. Väntat och väntat på att han ska förstå eller försöka förstå, närma sig mig, fråga. Öppna upp. Prata. Men åtta veckor senare sitter vi där i det där rummet med den där mannen som bara säger "locket på" och "samarbeta praktiskt" och vi försöker ett dygn. Min man bor med mig i lägenheten med barnen, sover i dotterns rum. Jag känner hans tysta närvaro genom natten. Oset av tystnaden. Kan inte sova. Det finns ingen ro i frustration, ilska, hat och tusen frågor som inte når fram och som inte besvaras. På morgonen är jag trasig som ett såll. Åker till stan. Kollar upp mina värden, allt är okej, men jag känner hur ansiktsdragen släpar efter mig. Hur jag bara har ånger och revor och mörker i mig. "Kan du le?" frågar läkaren som alltid är så orolig för min mentala hälsa och jag ler och säger "Jo", fast reaktionen muskulärt är seg och efter. Ringer upp min man ifrån parken och gråter. Ber om försoning, ber om nåd, ber, ber, ber. Men han är inte alls där. Det är inte möjligt. Han går inte att känna igen.

...

Dagen efter

Jag sover middag och vaknar av ett samtal på mobilen. Jag svarar och det är han. Han har klätt av sig något. Ett skal, ett pansar. Han gråter. Han ber om min förlåtelse. Han säger att han vill prata. Inte nu. Men sedan. Ikväll när vi har lagt barnen. I fred. Jag är utan försvar, sömndrucken. Jag mumlar "Jaja" och hoppet tänds. Finns i mig någonstans plötsligt. Hoppet kan vara det första som överger och det första som sedan letar sig tillbaka. Hoppet är en ilsnabb liten ljuslåga som tänds och släcks med hjälp av alldeles egna känsliga små receptorer.

Hoppet....

På kvällen. Samtalet är ett arbete som måste utföras, det är fysiskt och mentalt ansträngande. Samtalet böljar mellan oss som en fotbollsmatch kanske? Försvar och anfall ibland. Motsatta spelplaner men också tröjbyten, färgbyten. Ibland är vi där på samma planhalva. Ibland går det att passa varandra, ibland tror jag att vi skrattar, men oftast är det mot varandra vi spelar... Timmar, timmar. Natten kommer och det blir nästan mörkt. Men. Vi går och lägger oss i varsin säng utan att samtalet är över. "Vi får fortsätta", säger han. Han backar inte ur. Han ger inte upp. Så.

Jag kan sova flera timmar

Och dagen efter kramas vi. Vi kan hitta värme och pratar igen. Söker sätt. Sitter i soffan. Klappar varandra över välkänd hud. Händer och hud. Ingenting är farligt. Vi har börjat något slags restaureringsprojekt. Var är vi? Var vill vi komma? Tilliten. Det är den vi måste värna om och bygga kring. The headcorner stone.

"Ni kommer väl inte bråka", frågar dottern och "Nej", svarar jag. "Vi ska inte bråka. Jag lovar". Hon har utvecklat sådana särskilda känselspröt för bråken och stämningarna mellan mig och hennes far. Jag vill att hon ska slippa känna av dem. Jag vill att hon ska få fokusera på andra saker nu. Lugn och ro. Glädje och trygghet. Hennes lillasyster har slutat att mumla "dumma mamma" och "dumma pappa" och istället bekräftar hon glatt: "Där är mamma!" och "Där är pappa!", som om hon är förvånad att ha oss båda hemma samtidigt.

Jag är själv lite förvånad men vi försöker igen.