Igår var jag på mina regelmässiga undersökningar på SÖS. Jag lämnade urinprov, gjorde flödesmätning och viktuppskattning på barnet med ultraljud, jag låg uppkopplad i CTGn och kollade blodtrycket. Jag hade också ett till samtal med läkaren om datum för snitt - en bortre gräns för hur lång tid den här graviditeten ska få fortgå.
Resultaten var så länge besöket räckte odelat positiva. Jag var då i vecka 36+4. Barnet hade till min stora glädje vänt sig om och låg fixerad med huvudet nedåt. Flödena var bra och fostervattenmängderna normala. Han låg med ansiktet vänt inåt mot min kropp och jag fick inte se honom, bara nacken, öronen och det korta men täta och spretande håret. Läkaren var verkligen djupt ner i bäckenet med den där ultraljudsdosan som de använder, för att kunna mäta huvudet. Det gjorde lite ont i ärret när han tryckte och spände för att komma åt och det fick mig att tänka på ärrens hållbarhet förstås. Barnet väger enligt mätningen 3.3 kg och han är fortfarande en stor bebis enligt kurvorna och tabellerna. Resultatet på urinprovet var blankt och blodtrycket låg på 120/80.
Under läkarsamtalet pratade vi igen om min vilja att föda vaginalt och det blev bestämt att jag skulle få gå så långt som fram till 25 september och försöka komma igång spontant om inte ditt och om inte datt. Läkaren skulle boka snittiden och det kändes betryggande långt fram i tiden. Jag har mycket sammandragningar och känner verkligen att min livmoder är igång och övar. Jag har också känt av det ökade trycket av att huvudet nu ligger nedåt. Allt detta - hela besöket - gjorde mig så förväntansfull och glad. Det var också så nära på en milstolpe vi kunde komma. Vecka 36+5 blev vi inlagda förra gången. Diagnosen HELLP kom dagen efter och andra dottern föddes i vecka 37+1. Gårdagens besök var i vecka 36+4 och alla resultat var positiva!
Men jag tog förstås mitt (enligt egen ordination en veckas försenade) toxprov. Läkaren tyckte först inte att det var nödvändigt (jag var ju frisk!), men gick med på att signera min begäran i alla fall. "Vi kan väl bjuda på det", sa han. Till sist.
Ja. Det var den där lilla detaljen.
Sedan var jag ute i solen och gick på lunch och träffade en kusin och en kusinman som jag knappt tidigare träffat. Jag hade trevligt, jag hade en ny tröja på mig, jag var solbränd och tjock som fasiken men kände mig, tyckte jag, som hälsan själv. Tills då telefonen ringde från privat nummer och min barnmorska fanns i andra änden och sa: "Har du tid att prata?". Har du tid att prata? Jag fattade direkt. Dåliga nyheter. Toxproverna. Resultaten! De hade analyserats på lab och nu skulle allt falla sönder.
"Jo, dina värden har börjat röra på sig", sa hon.
Hon uttryckte sig exakt så, på ordagrant samma sätt som hon gjort två år tidigare. Det var som ett eko från då, eller som att det var samma telefonsamtal. Som en upprepning, en repris.
Det har börjat röra på sig?
Det var levervärdena som nu var förhöjda strax ovanför referensvärdet. Och det var trombocyterna som sjunkit ytterligare. HELLP på inseglig alltså? Jag försökte minnas hur det var. Hur lång tid hade jag haft på mig sedan hon sagt sådär då tills jag sedan blev sjuk? Var det två dygn? Min man kom ihåg tiden som längre. Hur var det? Skräcken och tankarna snurrade.
Läkaren hade tydligen sagt att jag fortfarande mest skulle ta det lugnt. Planeringen skulle vara som uppgjort med nästa check up på tisdag om en vecka. Då med ett självklart toxprov som uppföljning (Jo, just det). Jag skulle också komma in till förlossningen på minsta symptom på huvudvärk eller ont i magen. Ja visst. Jaha. Ja.
Min man hade åkt hem för att hämta våra barn från skolan och dagis. Jag ringde hem allihop till mormor och morfar. Jag behövde ta mig tillbaka till sjukhuset. Jag behövde min journal. Jag behövde få reda på exakt hur lång tid vi hade haft från "det har börjat röra på sig- samtalet" till dess att jag låg inne med HELLP. Jag behövde också veta om resultatet i sig var sämre eller bättre nu än den gången.
Vi stod utanför ingången till förlossningen som även är ingången till specialmödravården. Det var låst och mörkt och tomt därinnanför. Vi trampade på stället. Klockan var snart åtta på kvällen nu. Det finns en massa knappar att trycka på. Porttelefonsknappar, nyckelknappar, en stod det "förlossningen" på men vi tryckte inte på den. Vi kom på att det inte var såhär man skulle göra. Man skulle ju ringa in tidigare. Ringa och kolla om man fick komma in. Man kunde inte bara kliva upp där uppe. Det fanns ingen reception, inget väntrum. Vi gick runt till stora entrén. SÖS in the evening. Strange Place. Kändes som om det pågick en massa skumma affärer bland tatuerade män där. En annan man satt och svor över sitt liv. Han var full. Bara pressbyrån var öppen och där hade de inte numret till förlossningen. Jag hade inte riktigt sinnesro för internet och googlingar på telefonen. Vad jag ville ha var människor omkring mig som jag kunde fråga, som visste hur jag skulle göra. Hur lång tid hade jag på mig tills jag blev allvarligt sjuk?! Jag tyckte huvudvärken kom smygande. Jag lyssnade in mot levern, hur låter den när den börjar ta stryk?
Det blev en googling. Jag klarade det. Jag lyckades ringa upp till förlossningen och en barnmorska svarade efter en signal. Men att försöka sätta henne in i situationen var inte så lätt. "Vadå har du inga symptom nu alltså?" "Och du har fått lugnande besked av läkaren som inte tyckte att du behövde komma in?". Nej, men jag måste få kolla i min journal. Jag måste få veta detta. Jag är rädd, fattar du? Rädd, rädd och behöver kunna ta beslut kring vilka fighter jag ska ta. Det sista sa jag inte. Jag sa att jag var rädd. Punkt.
Vi fick inte komma upp på förlossningen. Men en läkare ringde tillbaka till mig och efter lång tid kunde hon få upp journalanteckningen som jag behövde hitta. Den var från den 23e juli 2013. Mina värden hade börjat röra på sig och var fullt jämförbara med värdena som jag hade fått idag den 25 augusti 2015. Uraterna hade då stigit till 360, nu låg de på 358. Den övre gränsen inom normalintervallet är 350 (den lägre är 155), så i båda fallen handlade det om lätt förhöjda värden. Jag räknade på fingrarna. Från den 23e juli 20133 till den 5e augusti 2013 var det 13 dygn. Inte två. Tretton! Det kändes som jag hade fått ett helt halsband av friska dagar. Jag tackade läkaren i luren och la på.
Men alltså tretton dagar till systemkollaps?
Visar inlägg med etikett HELLP. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett HELLP. Visa alla inlägg
onsdag 26 augusti 2015
torsdag 18 juni 2015
Slutet på förra graviditeten
I denna ljuva sommartid - fast för två år sedan - var jag nästan på pricken lika gravid som jag är nu. Jag hade fått siffran tre på notchtestet i vecka 24, blivit sjukskriven i mitten på maj och lämnat över mitt roliga jobb till en kollega. Jag hade gift mig den åttonde juni mitt emellan alla ultraljudsundersökningar på Sös och jag hade ätit Trombyl sedan vecka 9. Det var sommar och jag försöker minnas vad vi gjorde. Det var en bra sommar vädermässigt. Varmt och vackert. Stora dottern gick på dagis länge och personalen på hennes avdelning var så engagerade och fina. Vi hade berättat prognosen och försatt dem i beredskap. När som helst kunde vi behöva läggas in och mormor tillkallas för hämtning. Men veckorna gick och vi slappnade av mer och mer. Det gick ju bra. Jag mådde bra. Det var tungt och så men jag hade inga symptom. Min barnmorska Marianne på specialmödravården ordnade med en remiss till Vrinnevi sjukhus i Norrköping så vi kunde till och med åka på en liten semester till huset i Östergötland och gjorde kontrollerna för den veckan där. Det var en fantastisk semester. Vår stora dotter som varit minst lika skärrad som vi över resultaten fick slappna av där. Hon var glad och nöjd och badade som en säl ute på öarna där vi hyrde stuga (alldeles på tok för långt bort från några akutsjukhus men ändå). Jag vilade mycket, åt gott, blev ompysslad och kände mig stark. Min dotters glädje och förväntansfullhet röjde undan det mesta av det läskiga och jag förlitade mig dessutom på ultraljudens flödesmätningar samt urin- och blodtryckskontroller och de förhatliga ctg-kontrollerna (som tar så evinnerligt lång tid). Vår dotter fick stanna med mormor och morfar en vecka i Östergötland medan vi gjorde resan upp till Stockholm och gick på nya kontroller här. Vi passade på att träffa vänner och sola på (mindre barnvänliga) klippor och bara vara för oss själva lite. Landade och hittade lugnet mellan oss inför kommande turbulens och bebisliv. Jag pratade med varenda läkare som jag träffade om att jag ville induceras istället för att snittas. Jag ville så gärna i mitt liv få erfara en vaginal förlossning, med så få läkare inblandade som möjligt. Så få redskap som möjligt, så mycket jag - stark och livslevande - som möjligt. Jag var skräckslagen inför utsikten av ett till snitt. Det hade varit så mycket rädsla, kallt och hårt och akut sist. Jag brann av revanschiver när jag började närma mig vecka 30. Kunde jag inte få försöka? Läkarna sa allt från "nej" till "kanske" till "det är möjligt och noterat vad du vill". Jag anmälde mig och maken till Annas profylax och trodde nog till slut att det verkligen skulle gå vägen. Vi satt där och nöp i varandras armar och andades ihop och jag kände så stor tilltro till att han och jag skulle vara ett fantastiskt födande team. Han skulle våga vara med hela tiden, stöttande, trygg. Jag var dock lite oroad över vad jag själv skulle kunna tänka och säga under förloppet till honom, jag var förstås livrädd för själva smärtan och prestationsskräck hade jag också - tänk om jag ändå inte skulle fixa det? Och gå sönder? Och tigga och be om att de skulle plocka fram skalpellerna...? Men nej, jag ville verkligen att vi skulle få göra detta själva. Föda fram och ta emot vårt lilla långhåriga barn. Att hon var långhårig hade vi sett tydligt på ultraljuden. Vi visste inget om kön eller något annat heller men vi visste det: Ett barn med långt hår.
Veckorna gick och vi passerade milstolpe efter milstolpe: Tiden för insjuknande och inläggning (vecka 27), dotterns födelsevikt (1055 gram), hennes födelsedag (vecka 29+3), sedan vecka 30, 31, 32, 33 och så vidare. Hon växte bra därinne och buffade på mig och jag älskade att få bli sådär stor och omisskännligt gravid. Det hade jag inte hunnit bli i min förra graviditet. Jag kände mig oerhört vacker. Jag VAR fantastiskt vacker. Visst svullnade jag lite. Jag minns att när vi var därute på ön så dallrade ovansidan av mina fötter. Det var ödemkuddarna ovanför tårna men det verkade vara normalt ändå eftersom inga tester visade på några farligheter. Jag gick med stödstrumpor och fick massage av min man.
Men. Min barnmorska skulle gå på semester och hon tog ett sista tox-blodprov innan hon stack. De visade sjunkande trombocyter och hon sa att jag från och med då var att betrakta som sjuk. Trots att jag kände mig som vanligt och trots att jag fortfarande inte hade varken högt blodtryck eller protein i urinen? Jag fattade inte riktigt. Det var ju blodet bara? Kanske inte så allvarligt i så fall? Jag vaggade därifrån, lite förbryllad. Jag var att betrakta som sjuk men jag skrevs inte in. Varför hade vi fokuserat så mycket på blodtryck och proteinkontroller om det sen var ett blodprov som avgjorde saken? Jag hade nästa sjukhusbesök några dagar senare och då med Mariannes semesterersättare. Hon nämnde inget om de där blodproverna och när jag frågade henne om vi inte borde ta ett nytt sa hon nej. Det räckte med blanka fina proteinresultat och oförändrat blodtryck, tyckte hon. Jag ville inte krångla i det läget. Min erfarenhet var fortfarande bara den att havandeskapsförgiftning var något som märktes och som kom till uttryck i svullnad, kiss och blodtryck. Det där blodprovet hade kanske bara varit en parantes, en indikator, lite som notchtestet också hade varit? Vi åkte hem igen och dagen efter kom den där första lilla känningen av... halsbränna? Olustigheten eller magontet som jag så väl kände igen från förra gången. Snart ett jävla obehag högt upp i magen som liksom aldrig ville ge vika. Det hjälpte inte att ligga, jag kunde inte sitta, inte gå. Jag blev lite flåsig av det, och modfälld men jag höll det ifrån mig. Trots allt! Det var nog ingenting. Jag knaprade Novalucol och tog några alvedon som verkade hjälpa. Jag hade tydliga ödemfötter och ögonen kändes lite insjunkna, visst? Men ändå: jag höll det ifrån mig och tänkte på det som "normalt". Hur var det ens möjligt? Men jag hade ju varit på sjukhuset dagen innan. Jag kände inte för att ta mig hela den långa vägen dit igen. Dessutom hade jag ju erfarenhet av magsmärta som bara rubricerats som halsbränna från min första graviditet. Så. Jag väntade. Vaggade runt. Tills det var olidligt. "Vi måste nog in ändå", sa jag och mannen höll med. Det var måndag kväll och vi körde hem till mormor och morfar som bor så nära SÖS och lämnade av dottern som var orolig. Vi sa att vi snart skulle vara tillbaka igen. Vi hade inga kläder med till henne, ingen tandborste eller nappflaska. Vi skulle ju bara undersökas för säkerhets skull. Vi kramade om henne. Hon hade sin bröllopsklänning på sig. Den som hon hade fått köpa inför den åttonde juni när vi alla enligt henne gifte oss.
Vi kom in och det var kväll och vi fick eskort upp till förlossningen. Den där mystiska platsen ovanför specialmödravården - en L-formad korridor med många rum och barnmorskor som springer mellan dem. De la oss i ett av dessa rum. Ett märkligt rum med en hård brits som jag fick lägga mig på. Där hade jag så ont att jag knappt orkade prata redigt med dem. Ändå hörde jag mig säga att det säkert bara var halsbränna det här. Jag fick mer Alvedon och de tog blodprover och la mig i CTG, kollade blodtryck och sa att jag nog snart skulle få åka hem, att barnet verkade må bra och att blodtrycket var fint. De skulle bara vänta in resultaten från blodprovet. Några timmar gick. Det blev kväll och nattpersonalen hann gå på sina pass. Mörk augusti föll utanför fönstret. En läkare kom in till slut och berättade att det verkade som om jag hade HELLP-syndrom och att det var något som var allvarligt. Han sa att de ville snitta mig redan under morgonen då dagspersonalen fanns på plats igen och då vaknade jag upp ur min smärtdvala! Det var inte det där om HELLP som väckte mig - det visste jag inte vad det var för något. Men snitt! Det visste jag alltför väl vad det var. "Jag vill inte snittas, snälla, snälla. Jag vill få föda det här barnet själv", grät jag. "Jag har kommit så långt", grät jag. "Att jag måste få försöka". Barnet var medicinskt sett fullgånget den morgonen. Vecka 37 prick. Och hon var frisk. Nattläkaren lovade mig ingenting men sa att beslutet skulle fattas på morgonronden och tyvärr hade de inget annat ledigt rum än detta. Britsen som jag låg på var obäddad och stenhård och smal. Det gick inte att vända sig i den. Min man satt på en stol men fick i alla fall in en pall till sina fötter. Vi sov inte mycket den natten. Vi tröstade varandra, förberedde oss på att fightas, slumrade och lyssnade på ljuden från den L-formade korridoren. Vi ringde förstås hem också och berättade att vi inte skulle vara härifrån förrän barnet var fött. Min man pratade med vår dotter. "Snart får du ett syskon" och hon skrattade på andra sidan luren och frågade hur hennes syskon såg ut. Min man sa att det kunde vi inte veta än men att så fort vi visste det skulle vi ringa henne så att hon skulle få komma och titta. Hon lät så glad...
De åderlät mig på morgonen, fyllde sina rör med mitt svarta blod. Jag pratade med alla om att jag inte ville snittas. Var enda en som kom in i det där rummet fick höra dessa böner om igångsättning. Efter morgonronden kom en ny fräsch läkare in i rummet. Hon hade vänliga ögon och ett effektivt sätt och hon sa att hon egentligen inte kunde rekommendera det, men att det nu var som det var och att jag verkligen ville försöka, samt att morgonens prover varit ganska stabila och att hon därför skulle ta beslut om att inleda ett induktionsförsök. Jag blev så lättad! Mina ansträngningar hade gett resultat. De hade hört mig. Det måste funka nu! Vi fick flytta in till ett förlossningsrum, med en bäddad säng och CD-spelare och all den där utrustningen - vad det nu var för något? - syrgasslangar och lustgasmask och jag vet inte vad? Det är verkligen inte något mysigt rum, men sängen var i alla fall så mycket skönare än den brits som jag legat på under natten. Jag fick krypa ner under lakan. Jag fick ta av mig kläderna och krypa ner... Ett beslut togs om att sätta in epiduralslangen i min ryggrad redan innan induktionsförsöket eftersom man var rädd att om mina trombocyter stack för långt ner under det normala så skulle de inte kunna sätta epiduralen sedan. Jag kände mig modig och stark och det ilade som fan när de tryckte in och tejpade fast slangen mellan mina kotor men det gjorde inget. Jag var nöjd. Jag skulle få erfara en förlossning! Det var så spännande. Jag fick min första dos Cytotec på morgonen, en liten spruta med vätska som jag svalde. Jag fick höra att jag under ett dygn nu skulle få maximalt åtta sådana doser men förhoppningsvis skulle förlossningen ha startat på mindre än ett dygn.
Jag fick lite olika budskap, någon tyckte att jag inte skulle äta mat alls eftersom de ändå måste ha mig i snittberedskap under hela förloppet, men min barnmorska misstyckte. Man kan inte föda barn utan energi. Till lunch beställde vi med hennes hjälp upp pizza till rummet och firade och var glada och fruktansvärt förväntansfulla. På CTG-kurvan syntes några TOKO-kurvor som indikerade värkar. Men jag kände nästan ingenting...
På kvällen blev värkarna mer regelbundna och kraftiga. Jag profylaxandades och hade lite ont. Kände styrkan av livmodern som pressade. Det var coolt. Barnets hjärtljud verkade svara på värkarna och de tyckte barnmorskan var ett gott tecken - nu skulle det snart vara igång, sa hon. Jag var så förväntansfull och rädd samtidigt. Kvinnan som låg och födde i rummet bredvid oss skrek av dödsångest och ont, ont, ont. Jag har aldrig hört någon ha så ont som hon och vi sa till varandra att det inte kunde finnas någon annan situation där en patient skulle tillåtas ha så ont. Döende skulle aldrig få lida så mycket som denna kvinna gjorde. På morgonen var hennes barn fött och det blev lugnt på avdelningen. Timmarna gick för mig också och jag fick mer och mer doser Cytotek. Trots detta kom morgonen i mitt rum med avstannade värkar. Då hade jag inte sovit alls på två dygn. Epiduralenslangen som satt fasttejpad i ryggen var en liten och konstant ilande smärta som under natten hade vuxit sig till ett enormt obehag. Jag kunde inte sitta eller ligga rakt mot den utan att den där ilningen spred sig längs med hela nervgången på baksidan. Magen gjorde också ont, inte livmodermagen utan levermagen och svullnaden som de sa var orsaken till den. Jag hade heller inte ätit igen efter den där pizzan. Det hade jag inte fått eftersom de villa hålla mig fastande så långt det bara gick i beredskapssyfte. Snittsalen låg vägg i vägg och jag var hela tiden medveten om hur nära inpå mig de där knivarna fanns (hungern, epiduralsmärtan, de konstanta blodproverna som togs allt påminde om det). När vi nu hade försökt ett helt dygn kom de in för att ta ett nytt beslut inför morgonronden. Mina blodvärden var fortsatt ganska stabila. Jag kunde få försöka med en ny indukionsmetod. Det var ett hormon som satt som på en plastbricka med snöre på och som kunde föras upp mot livmodertappen. Jag var så mör, så trött, så hopplös i det läget att jag behövde tid att fundera. Utsikten att försöka under ett helt dygn till utan garantier på resultat kändes outhärdligt, tröstlöst, ett helt dygn som detta dygn? Skulle jag orka det? Och dessutom sedan orka krysta fram barnet? Med de där smärtorna som jag hade hört prov på genom hela natten? Skulle jag palla en smärta som den kvinnans? De sa att de kunde snitta mig på en gång istället och det kändes som om jag frestades. De sträckte fram en giftflaska i min fängelsehåla. Ville jag ha den? Jag var så nära att ta emot den. Svepa den utan att blinka. Men efter ett enskilt samtal med mannen hittade jag tillbaka till min motivation. Måste vi inte försöka allt vad vi kunde? För att slippa fundera på det sedan? För att utesluta en massa tänk om och funderingar och ånger? Utanför fönstret såg jag ingenting. Jag kunde knappt tro att det var sant att jag sa det men när morgonronden kom tillbaka meddelade jag att jag var redo för ytterligare ett dygn. Jag fick den där hormonstickan införd i slidan och sedan frukost. Fil och saft och mackor och kaffe. Ny energi! Nytt hopp. Min man spelade musik för mig, jag kommer inte ihåg exakt vad. Han läste också högt ur Zac O Yeahs resebok Guru, om andligheten i Indien. Den var rolig, vi drömde oss tillbaka till Indien. Värkarna tilltog succesivt och jag var konstant uppsnörd i CTG apparaten och hade den där slangen i ryggen förutom infarterna i armvecken. Mitt under en värk plingade det till i min mobil och det var ett SMS från Brasilien och en vän som jag inte hört av på flera år. "Are you still on this number?" frågade han och jag kunde förmå mig att svara "Ja" men inte säga att "vet du vad förresten? Här ligger jag och föder barn precis". Sedan dess har jag inte hört mer från honom. Men det var så märkligt. Att han inte kunde veta att han skickade in en liten tanke om Brasilien och Sydamerika till mig i mitt förlossningsrum.
Timmarna blev så långa och tiden blev konstig utan sömn. Vi gick ut för att vanka i korridoren vid något tillfälle och just som vi smög oss ut där var det en dörr till en förlossningssal som slogs upp på vid gavel och vild panik uppstod. "Hon krampar, hon krampar!", skrek personalen medan de sprang genom korridoren. Vi gick ut på balkongen och tittade ut mot den asfalterade sjukhusinnergården. Stängde dörren bakom oss. Klart uppjagade. En kvinna krampade? Vad skulle det innebära? Det var inte alls i vårat liv, men det var bredvid vårt. Och kramper var vi rädda för även i vårt liv. Det verkade vara en så farlig bransch detta. Barnafödande med dödsångestsmärtor och kramper under loppet av bara två dygn på förlossningen. Jag höll mig i balkongräcket. En ny värk kom men den var mildare än den tidigare. Inte lika spänd. Jag förstod att det var på väg att ebba ut. Tiden rann förbi oss, det skulle inte funka. Imorgon bitti skulle det komma in folk med gröna kläder och lägga mig på en brits. Jag var maktlös och det var fortfarande bara kväll. Vi gick tillbaka till rummet. Värkarna kom och gick och personalen likaså. De stack mig var tredje timme. Jag började få myrkrypningar, kunde inte ligga still med den där epiduralslangen i nervkanalen, med de där frustrerande CTG-skärpen över magen. Jag minns att jag framåt småtimmarna hängde i hävstången som satt fast på kortsidan av sängen, ni vet den där som man kan dra sig upp i sängen med, där hängde jag för att försöka avlasta ryggraden från det där jävla ilandet. Jag kved. Började tappa kommunikationsförmågan, var så trött och slut och frustrerad. I gryningen kom en barnmorska in och förstod att jag var bortom ord och rena tankar. Hon nynnade för mig. Hon klappade mig till ro. Det var så fint, som kärlek. Som att hon såg precis vad jag behövde innan läkarna kom och styrde och ställde. "Om du vill", frågade hon, "kan vi försöka med att ta hål på fosterhinnorna?". Jag måste ha sett förvirrad ut för hon förklarade vidare: "För att starta förlossningen". Jag kunde knappt tänka på eller ens föreställa mig en förlossning längre. Jag var efter tre vakna och smärtfyllda dygn helt över och förbi. Jag förhalade svaret och sedan stormades rummet av de grönklädda läkarna och det visade sig snart att den där epiduralen som plågat mig som ett litet och ihållande tortyrredskap nu var otjänlig eftersom den hamnat snett och den behövde således sättas igen för att jag skulle kunna ryggmärgbedövas.
Veckorna gick och vi passerade milstolpe efter milstolpe: Tiden för insjuknande och inläggning (vecka 27), dotterns födelsevikt (1055 gram), hennes födelsedag (vecka 29+3), sedan vecka 30, 31, 32, 33 och så vidare. Hon växte bra därinne och buffade på mig och jag älskade att få bli sådär stor och omisskännligt gravid. Det hade jag inte hunnit bli i min förra graviditet. Jag kände mig oerhört vacker. Jag VAR fantastiskt vacker. Visst svullnade jag lite. Jag minns att när vi var därute på ön så dallrade ovansidan av mina fötter. Det var ödemkuddarna ovanför tårna men det verkade vara normalt ändå eftersom inga tester visade på några farligheter. Jag gick med stödstrumpor och fick massage av min man.
Men. Min barnmorska skulle gå på semester och hon tog ett sista tox-blodprov innan hon stack. De visade sjunkande trombocyter och hon sa att jag från och med då var att betrakta som sjuk. Trots att jag kände mig som vanligt och trots att jag fortfarande inte hade varken högt blodtryck eller protein i urinen? Jag fattade inte riktigt. Det var ju blodet bara? Kanske inte så allvarligt i så fall? Jag vaggade därifrån, lite förbryllad. Jag var att betrakta som sjuk men jag skrevs inte in. Varför hade vi fokuserat så mycket på blodtryck och proteinkontroller om det sen var ett blodprov som avgjorde saken? Jag hade nästa sjukhusbesök några dagar senare och då med Mariannes semesterersättare. Hon nämnde inget om de där blodproverna och när jag frågade henne om vi inte borde ta ett nytt sa hon nej. Det räckte med blanka fina proteinresultat och oförändrat blodtryck, tyckte hon. Jag ville inte krångla i det läget. Min erfarenhet var fortfarande bara den att havandeskapsförgiftning var något som märktes och som kom till uttryck i svullnad, kiss och blodtryck. Det där blodprovet hade kanske bara varit en parantes, en indikator, lite som notchtestet också hade varit? Vi åkte hem igen och dagen efter kom den där första lilla känningen av... halsbränna? Olustigheten eller magontet som jag så väl kände igen från förra gången. Snart ett jävla obehag högt upp i magen som liksom aldrig ville ge vika. Det hjälpte inte att ligga, jag kunde inte sitta, inte gå. Jag blev lite flåsig av det, och modfälld men jag höll det ifrån mig. Trots allt! Det var nog ingenting. Jag knaprade Novalucol och tog några alvedon som verkade hjälpa. Jag hade tydliga ödemfötter och ögonen kändes lite insjunkna, visst? Men ändå: jag höll det ifrån mig och tänkte på det som "normalt". Hur var det ens möjligt? Men jag hade ju varit på sjukhuset dagen innan. Jag kände inte för att ta mig hela den långa vägen dit igen. Dessutom hade jag ju erfarenhet av magsmärta som bara rubricerats som halsbränna från min första graviditet. Så. Jag väntade. Vaggade runt. Tills det var olidligt. "Vi måste nog in ändå", sa jag och mannen höll med. Det var måndag kväll och vi körde hem till mormor och morfar som bor så nära SÖS och lämnade av dottern som var orolig. Vi sa att vi snart skulle vara tillbaka igen. Vi hade inga kläder med till henne, ingen tandborste eller nappflaska. Vi skulle ju bara undersökas för säkerhets skull. Vi kramade om henne. Hon hade sin bröllopsklänning på sig. Den som hon hade fått köpa inför den åttonde juni när vi alla enligt henne gifte oss.
Vi kom in och det var kväll och vi fick eskort upp till förlossningen. Den där mystiska platsen ovanför specialmödravården - en L-formad korridor med många rum och barnmorskor som springer mellan dem. De la oss i ett av dessa rum. Ett märkligt rum med en hård brits som jag fick lägga mig på. Där hade jag så ont att jag knappt orkade prata redigt med dem. Ändå hörde jag mig säga att det säkert bara var halsbränna det här. Jag fick mer Alvedon och de tog blodprover och la mig i CTG, kollade blodtryck och sa att jag nog snart skulle få åka hem, att barnet verkade må bra och att blodtrycket var fint. De skulle bara vänta in resultaten från blodprovet. Några timmar gick. Det blev kväll och nattpersonalen hann gå på sina pass. Mörk augusti föll utanför fönstret. En läkare kom in till slut och berättade att det verkade som om jag hade HELLP-syndrom och att det var något som var allvarligt. Han sa att de ville snitta mig redan under morgonen då dagspersonalen fanns på plats igen och då vaknade jag upp ur min smärtdvala! Det var inte det där om HELLP som väckte mig - det visste jag inte vad det var för något. Men snitt! Det visste jag alltför väl vad det var. "Jag vill inte snittas, snälla, snälla. Jag vill få föda det här barnet själv", grät jag. "Jag har kommit så långt", grät jag. "Att jag måste få försöka". Barnet var medicinskt sett fullgånget den morgonen. Vecka 37 prick. Och hon var frisk. Nattläkaren lovade mig ingenting men sa att beslutet skulle fattas på morgonronden och tyvärr hade de inget annat ledigt rum än detta. Britsen som jag låg på var obäddad och stenhård och smal. Det gick inte att vända sig i den. Min man satt på en stol men fick i alla fall in en pall till sina fötter. Vi sov inte mycket den natten. Vi tröstade varandra, förberedde oss på att fightas, slumrade och lyssnade på ljuden från den L-formade korridoren. Vi ringde förstås hem också och berättade att vi inte skulle vara härifrån förrän barnet var fött. Min man pratade med vår dotter. "Snart får du ett syskon" och hon skrattade på andra sidan luren och frågade hur hennes syskon såg ut. Min man sa att det kunde vi inte veta än men att så fort vi visste det skulle vi ringa henne så att hon skulle få komma och titta. Hon lät så glad...
De åderlät mig på morgonen, fyllde sina rör med mitt svarta blod. Jag pratade med alla om att jag inte ville snittas. Var enda en som kom in i det där rummet fick höra dessa böner om igångsättning. Efter morgonronden kom en ny fräsch läkare in i rummet. Hon hade vänliga ögon och ett effektivt sätt och hon sa att hon egentligen inte kunde rekommendera det, men att det nu var som det var och att jag verkligen ville försöka, samt att morgonens prover varit ganska stabila och att hon därför skulle ta beslut om att inleda ett induktionsförsök. Jag blev så lättad! Mina ansträngningar hade gett resultat. De hade hört mig. Det måste funka nu! Vi fick flytta in till ett förlossningsrum, med en bäddad säng och CD-spelare och all den där utrustningen - vad det nu var för något? - syrgasslangar och lustgasmask och jag vet inte vad? Det är verkligen inte något mysigt rum, men sängen var i alla fall så mycket skönare än den brits som jag legat på under natten. Jag fick krypa ner under lakan. Jag fick ta av mig kläderna och krypa ner... Ett beslut togs om att sätta in epiduralslangen i min ryggrad redan innan induktionsförsöket eftersom man var rädd att om mina trombocyter stack för långt ner under det normala så skulle de inte kunna sätta epiduralen sedan. Jag kände mig modig och stark och det ilade som fan när de tryckte in och tejpade fast slangen mellan mina kotor men det gjorde inget. Jag var nöjd. Jag skulle få erfara en förlossning! Det var så spännande. Jag fick min första dos Cytotec på morgonen, en liten spruta med vätska som jag svalde. Jag fick höra att jag under ett dygn nu skulle få maximalt åtta sådana doser men förhoppningsvis skulle förlossningen ha startat på mindre än ett dygn.
Jag fick lite olika budskap, någon tyckte att jag inte skulle äta mat alls eftersom de ändå måste ha mig i snittberedskap under hela förloppet, men min barnmorska misstyckte. Man kan inte föda barn utan energi. Till lunch beställde vi med hennes hjälp upp pizza till rummet och firade och var glada och fruktansvärt förväntansfulla. På CTG-kurvan syntes några TOKO-kurvor som indikerade värkar. Men jag kände nästan ingenting...
På kvällen blev värkarna mer regelbundna och kraftiga. Jag profylaxandades och hade lite ont. Kände styrkan av livmodern som pressade. Det var coolt. Barnets hjärtljud verkade svara på värkarna och de tyckte barnmorskan var ett gott tecken - nu skulle det snart vara igång, sa hon. Jag var så förväntansfull och rädd samtidigt. Kvinnan som låg och födde i rummet bredvid oss skrek av dödsångest och ont, ont, ont. Jag har aldrig hört någon ha så ont som hon och vi sa till varandra att det inte kunde finnas någon annan situation där en patient skulle tillåtas ha så ont. Döende skulle aldrig få lida så mycket som denna kvinna gjorde. På morgonen var hennes barn fött och det blev lugnt på avdelningen. Timmarna gick för mig också och jag fick mer och mer doser Cytotek. Trots detta kom morgonen i mitt rum med avstannade värkar. Då hade jag inte sovit alls på två dygn. Epiduralenslangen som satt fasttejpad i ryggen var en liten och konstant ilande smärta som under natten hade vuxit sig till ett enormt obehag. Jag kunde inte sitta eller ligga rakt mot den utan att den där ilningen spred sig längs med hela nervgången på baksidan. Magen gjorde också ont, inte livmodermagen utan levermagen och svullnaden som de sa var orsaken till den. Jag hade heller inte ätit igen efter den där pizzan. Det hade jag inte fått eftersom de villa hålla mig fastande så långt det bara gick i beredskapssyfte. Snittsalen låg vägg i vägg och jag var hela tiden medveten om hur nära inpå mig de där knivarna fanns (hungern, epiduralsmärtan, de konstanta blodproverna som togs allt påminde om det). När vi nu hade försökt ett helt dygn kom de in för att ta ett nytt beslut inför morgonronden. Mina blodvärden var fortsatt ganska stabila. Jag kunde få försöka med en ny indukionsmetod. Det var ett hormon som satt som på en plastbricka med snöre på och som kunde föras upp mot livmodertappen. Jag var så mör, så trött, så hopplös i det läget att jag behövde tid att fundera. Utsikten att försöka under ett helt dygn till utan garantier på resultat kändes outhärdligt, tröstlöst, ett helt dygn som detta dygn? Skulle jag orka det? Och dessutom sedan orka krysta fram barnet? Med de där smärtorna som jag hade hört prov på genom hela natten? Skulle jag palla en smärta som den kvinnans? De sa att de kunde snitta mig på en gång istället och det kändes som om jag frestades. De sträckte fram en giftflaska i min fängelsehåla. Ville jag ha den? Jag var så nära att ta emot den. Svepa den utan att blinka. Men efter ett enskilt samtal med mannen hittade jag tillbaka till min motivation. Måste vi inte försöka allt vad vi kunde? För att slippa fundera på det sedan? För att utesluta en massa tänk om och funderingar och ånger? Utanför fönstret såg jag ingenting. Jag kunde knappt tro att det var sant att jag sa det men när morgonronden kom tillbaka meddelade jag att jag var redo för ytterligare ett dygn. Jag fick den där hormonstickan införd i slidan och sedan frukost. Fil och saft och mackor och kaffe. Ny energi! Nytt hopp. Min man spelade musik för mig, jag kommer inte ihåg exakt vad. Han läste också högt ur Zac O Yeahs resebok Guru, om andligheten i Indien. Den var rolig, vi drömde oss tillbaka till Indien. Värkarna tilltog succesivt och jag var konstant uppsnörd i CTG apparaten och hade den där slangen i ryggen förutom infarterna i armvecken. Mitt under en värk plingade det till i min mobil och det var ett SMS från Brasilien och en vän som jag inte hört av på flera år. "Are you still on this number?" frågade han och jag kunde förmå mig att svara "Ja" men inte säga att "vet du vad förresten? Här ligger jag och föder barn precis". Sedan dess har jag inte hört mer från honom. Men det var så märkligt. Att han inte kunde veta att han skickade in en liten tanke om Brasilien och Sydamerika till mig i mitt förlossningsrum.
Timmarna blev så långa och tiden blev konstig utan sömn. Vi gick ut för att vanka i korridoren vid något tillfälle och just som vi smög oss ut där var det en dörr till en förlossningssal som slogs upp på vid gavel och vild panik uppstod. "Hon krampar, hon krampar!", skrek personalen medan de sprang genom korridoren. Vi gick ut på balkongen och tittade ut mot den asfalterade sjukhusinnergården. Stängde dörren bakom oss. Klart uppjagade. En kvinna krampade? Vad skulle det innebära? Det var inte alls i vårat liv, men det var bredvid vårt. Och kramper var vi rädda för även i vårt liv. Det verkade vara en så farlig bransch detta. Barnafödande med dödsångestsmärtor och kramper under loppet av bara två dygn på förlossningen. Jag höll mig i balkongräcket. En ny värk kom men den var mildare än den tidigare. Inte lika spänd. Jag förstod att det var på väg att ebba ut. Tiden rann förbi oss, det skulle inte funka. Imorgon bitti skulle det komma in folk med gröna kläder och lägga mig på en brits. Jag var maktlös och det var fortfarande bara kväll. Vi gick tillbaka till rummet. Värkarna kom och gick och personalen likaså. De stack mig var tredje timme. Jag började få myrkrypningar, kunde inte ligga still med den där epiduralslangen i nervkanalen, med de där frustrerande CTG-skärpen över magen. Jag minns att jag framåt småtimmarna hängde i hävstången som satt fast på kortsidan av sängen, ni vet den där som man kan dra sig upp i sängen med, där hängde jag för att försöka avlasta ryggraden från det där jävla ilandet. Jag kved. Började tappa kommunikationsförmågan, var så trött och slut och frustrerad. I gryningen kom en barnmorska in och förstod att jag var bortom ord och rena tankar. Hon nynnade för mig. Hon klappade mig till ro. Det var så fint, som kärlek. Som att hon såg precis vad jag behövde innan läkarna kom och styrde och ställde. "Om du vill", frågade hon, "kan vi försöka med att ta hål på fosterhinnorna?". Jag måste ha sett förvirrad ut för hon förklarade vidare: "För att starta förlossningen". Jag kunde knappt tänka på eller ens föreställa mig en förlossning längre. Jag var efter tre vakna och smärtfyllda dygn helt över och förbi. Jag förhalade svaret och sedan stormades rummet av de grönklädda läkarna och det visade sig snart att den där epiduralen som plågat mig som ett litet och ihållande tortyrredskap nu var otjänlig eftersom den hamnat snett och den behövde således sättas igen för att jag skulle kunna ryggmärgbedövas.
tisdag 2 juni 2015
Efter hoppet om en "normal" graviditet
Nej. Nej. Nej. Tre gånger ska det vara innan man inser att det inte går. Min kropp fixar inte graviditeter. Den är byggd för haveri. Två vackra barn har den med enormt mycket hjälp lyckats föda fram, ett tredje barn simmar omkring därinne i magens läskiga universum av kärl och flöden och fostervatten. It is happening again. It is happening again. Jag låg där på den pappersklädda madrassen i det nedsläckta rummet och lyssnade på ljudet av flödet i mina kärl. Jag låg och stirrade på bilden av ljudet av flödet på skärmen. En puls som slog upp som en bergstopp och sedan föll alldeles för långt ner i ett hack, en spricka, innan den hämtade upp sig i en dal och sedan efter en liten stund slog upp i en topp igen. Så ser en notch ut. Det är den där sprickan, hacket efter toppen.
En notch på vänster sida plus dålig flödesmätning gav två dåliga poäng från vänstra uterina kärlet. På högra sidan hade jag ingen notch men dåliga flöden. Det gav en dålig poäng till och jag landade totalt på samma siffra som förra gången. Tre.
Min man var inte med idag heller, men inte för att han inte fick utan för att det inte gick. Vår lilla dotter är fortfarande sjuk och stora måste ju till skolan. Som tur var råkade mitt besök sammanfalla med min väns sista pass på Södersjukhuset innan barnmorskeexamen. Hon kunde smita ifrån en stund och var med och höll sig nära mig. Höll mig om axeln. Det var kallt i det där rummet, vi var som nere på en sjöbotten i Nordnorge, och det var tur att hon fanns där och bara andades lite åt mig. Ställde några frågor, fick verkligheten att hänga samman. Jag blev så mörk inombords och sommaren gick i lås och omringades av sjukhusbesök och oro. I bästa fall. I värsta fall..... Det kan man inte ens tänka på, men man vet att det finns där. Ett i värsta fall-scenario.
Jag hade inte sovit så värst mycket natten innan. Och nu ska jag sova ikapp mig. Sen kanske jag kan tänka lite bättre. Orka lite till. Inte ge vika för förbjudna känslor av skam och ånger och vilja att bara ge upp. Jag måste hitta autopiloten, välmåendesoldaten. Någonting i mig som orkar upp med hakan.
En notch på vänster sida plus dålig flödesmätning gav två dåliga poäng från vänstra uterina kärlet. På högra sidan hade jag ingen notch men dåliga flöden. Det gav en dålig poäng till och jag landade totalt på samma siffra som förra gången. Tre.
Min man var inte med idag heller, men inte för att han inte fick utan för att det inte gick. Vår lilla dotter är fortfarande sjuk och stora måste ju till skolan. Som tur var råkade mitt besök sammanfalla med min väns sista pass på Södersjukhuset innan barnmorskeexamen. Hon kunde smita ifrån en stund och var med och höll sig nära mig. Höll mig om axeln. Det var kallt i det där rummet, vi var som nere på en sjöbotten i Nordnorge, och det var tur att hon fanns där och bara andades lite åt mig. Ställde några frågor, fick verkligheten att hänga samman. Jag blev så mörk inombords och sommaren gick i lås och omringades av sjukhusbesök och oro. I bästa fall. I värsta fall..... Det kan man inte ens tänka på, men man vet att det finns där. Ett i värsta fall-scenario.
Jag hade inte sovit så värst mycket natten innan. Och nu ska jag sova ikapp mig. Sen kanske jag kan tänka lite bättre. Orka lite till. Inte ge vika för förbjudna känslor av skam och ånger och vilja att bara ge upp. Jag måste hitta autopiloten, välmåendesoldaten. Någonting i mig som orkar upp med hakan.
fredag 28 november 2014
Pratat med min mamma
Jo. Jag pratade med min mamma. Hon frågade om framtiden och vad jag ska söka för jobb. Jag vill inte ljuga. Jag sa att jag känner det som om jag sitter fast i en rävsax. Jag kommer inte loss ur mitt besluts dilemma: Jag vill ha ett barn till men jag är rädd. Jag är 35 och ska jag ha ett till barn ska jag ha det nu. Eller väldigt snart. Inte vänta. Jag har några månader föräldraledighet kvar. Jag borde bli gravid inom den tidsperioden och tiden är finkornig nu på slutet och rinner och rinner. Jag vill inte ut och stånga mig in på arbetsmarknaden och sedan riskera att jag några få veckor senare måste sjukskriva mig för att undvika all form av stress. Jag vill ha det färdigt, ska jag bli gravid eller inte? Att börja nya jobb är stressande. Att behöva gå tidigare än förväntat från sitt nya jobb är oerhört stressande. Det var vad som hände sist. Jag hatar att göra folk i allmänhet och arbetsgivare i synnerhet besvikna. Dessutom fattar de inte för det är ju så konstigt: Nej, jag är inte sjuk än men jo, jag kommer kanske att bli det. Troligtvis blir jag det. Alltså får jag inte stressa, bara vila. Arbetsgivaren rynkar på sin näsa och ser frågande ut? Sjukskrivning och föräldraledighet på det. Jag är inte en het kandidat till jobbet sen. Var det en bra bild?
Sedan kommer oundvikligen frågan: Kan jag bli gravid igen eller inte? Jag ammar. Jag kanske inte är så fertil då? Och jag vill inte sluta amma och inte alls avveckla det. Tänk om detta är mitt sista barn? Ska då ammandet redan vara över också? Ska jag offra det för ett eventuellt tredje barn. Och så frustrationen över beslutets omfattning i tid. Hur länge har jag inte vänt och vridit på det här nu? Har jag varit helt närvarade med mina flickor, eller har jag hela tiden sysslat och pysslat med detta imaginära tredje barn? Det är inte rättvist. Mina döttrar förtjänar min närvaro. Mina döttrar är så fantastiska i världen att det gör ont.
Så jag hamnade i detta med mamma och hon sa.... nej. Eller det har hon förstås inte rätt att säga, men hon sa det ändå. Och hon är min mamma. Nej, gör det inte, sa hon. Hon berättade att hon läst en artikel om någon som fått HELLP och som överlevt med hjälp av en flerorgandonation. Skulle jag vilja ta den risken? Offra levern? Njurarna? Sätta in någon annans? Själv var jag dessutom nyligen på en alldeles underbart hoppfull middag med en gammal vän som jag inte sett på länge. Men, och detta är så märkligt och svårt för mig att hantera, hon lever ihop med en man och dennes lille fine son där sonens mamma dog en halvtimme efter förlossningen i sviterna av just HELLP. Denna mamma hade fått träffa sin son i en halvtimme och sen alltså: Aldrig mer. Det är på riktigt det här. Riskerna. Och just det där kaotiska med HELLP, hur det smyger och slår till och blir så farligt. Det är för läskigt, säger min mamma. Och samma sak säger min syster och jag vågar inte ens fråga om vad min pappa skulle säga.
Men jag är arg på mig själv. Jag visste ju det. Jag ville inte egentligen bjuda in henne i de här tankarna för jag ville inte ha hennes oro med i beräkningen. Nu har jag det. Och är hon orolig kommer hon inte kunna lugna mig om jag är det. Och oroligt blir det väl garanterat om det blir. Nu ska jag gå och lägga mig!
Sedan kommer oundvikligen frågan: Kan jag bli gravid igen eller inte? Jag ammar. Jag kanske inte är så fertil då? Och jag vill inte sluta amma och inte alls avveckla det. Tänk om detta är mitt sista barn? Ska då ammandet redan vara över också? Ska jag offra det för ett eventuellt tredje barn. Och så frustrationen över beslutets omfattning i tid. Hur länge har jag inte vänt och vridit på det här nu? Har jag varit helt närvarade med mina flickor, eller har jag hela tiden sysslat och pysslat med detta imaginära tredje barn? Det är inte rättvist. Mina döttrar förtjänar min närvaro. Mina döttrar är så fantastiska i världen att det gör ont.
Så jag hamnade i detta med mamma och hon sa.... nej. Eller det har hon förstås inte rätt att säga, men hon sa det ändå. Och hon är min mamma. Nej, gör det inte, sa hon. Hon berättade att hon läst en artikel om någon som fått HELLP och som överlevt med hjälp av en flerorgandonation. Skulle jag vilja ta den risken? Offra levern? Njurarna? Sätta in någon annans? Själv var jag dessutom nyligen på en alldeles underbart hoppfull middag med en gammal vän som jag inte sett på länge. Men, och detta är så märkligt och svårt för mig att hantera, hon lever ihop med en man och dennes lille fine son där sonens mamma dog en halvtimme efter förlossningen i sviterna av just HELLP. Denna mamma hade fått träffa sin son i en halvtimme och sen alltså: Aldrig mer. Det är på riktigt det här. Riskerna. Och just det där kaotiska med HELLP, hur det smyger och slår till och blir så farligt. Det är för läskigt, säger min mamma. Och samma sak säger min syster och jag vågar inte ens fråga om vad min pappa skulle säga.
Men jag är arg på mig själv. Jag visste ju det. Jag ville inte egentligen bjuda in henne i de här tankarna för jag ville inte ha hennes oro med i beräkningen. Nu har jag det. Och är hon orolig kommer hon inte kunna lugna mig om jag är det. Och oroligt blir det väl garanterat om det blir. Nu ska jag gå och lägga mig!
måndag 12 maj 2014
havandeskapsförgiftning.se
Jag hittade en sida idag som kallar sig för havandeskapsförgiftning.se med den kanske lite väl storstilade underrubriken "Allt om havandeskapsförgiftning". Sidans logga är rosa, som om den ville vara en förlängning av det rosa bandet eller något och det är också tydligt vem de vill ska hitta hit och identifiera sig: En stylad, vitt leende och gravid kvinna som står i den typiska gravidposen (profilmage alltså, med händerna ömt placerade under och över magen), hon är i 25-35 årsåldern och upptar en stor del av sidans informativa del, det vill säga den del som inte är annonser. Såhär skriver de om sig själva:
"Välkommen till havandeskapsförgiftning.se. Här förklarar vi vad en havandeskapsförgiftning eller preeklampsi är för något, vilka symtomen är och hur en behandling ser ut."
Wow, tänker jag! Det låter så enkelt, så lätthanterat.
Sedan följer en rubrikindelning som kort och gott lyder "orsaker", "symptom" och "behandling" och jag skulle kunna copy-pasta det totala innehållet av denna sida här och nu och det skulle ändå inte ta särskilt mycket plats. Det är tre sidor text med bilder och mycket annonser. Inte visste jag att allt om havandeskapsförgiftning gick att sägas såhär på tre kommersiella sidor? Jag avskyr det där sidutseendet som jag tror ska signalera feminitet, medicinsk vetenskap och trygghet samt stylad normalitet kombinerat med de där annonserna för rakhyvlar, hudvårdsprodukter och yoga.
"Välkommen till havandeskapsförgiftning.se. Här förklarar vi vad en havandeskapsförgiftning eller preeklampsi är för något, vilka symtomen är och hur en behandling ser ut."
Wow, tänker jag! Det låter så enkelt, så lätthanterat.
Sedan följer en rubrikindelning som kort och gott lyder "orsaker", "symptom" och "behandling" och jag skulle kunna copy-pasta det totala innehållet av denna sida här och nu och det skulle ändå inte ta särskilt mycket plats. Det är tre sidor text med bilder och mycket annonser. Inte visste jag att allt om havandeskapsförgiftning gick att sägas såhär på tre kommersiella sidor? Jag avskyr det där sidutseendet som jag tror ska signalera feminitet, medicinsk vetenskap och trygghet samt stylad normalitet kombinerat med de där annonserna för rakhyvlar, hudvårdsprodukter och yoga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)