Jo. Jag pratade med min mamma. Hon frågade om framtiden och vad jag ska söka för jobb. Jag vill inte ljuga. Jag sa att jag känner det som om jag sitter fast i en rävsax. Jag kommer inte loss ur mitt besluts dilemma: Jag vill ha ett barn till men jag är rädd. Jag är 35 och ska jag ha ett till barn ska jag ha det nu. Eller väldigt snart. Inte vänta. Jag har några månader föräldraledighet kvar. Jag borde bli gravid inom den tidsperioden och tiden är finkornig nu på slutet och rinner och rinner. Jag vill inte ut och stånga mig in på arbetsmarknaden och sedan riskera att jag några få veckor senare måste sjukskriva mig för att undvika all form av stress. Jag vill ha det färdigt, ska jag bli gravid eller inte? Att börja nya jobb är stressande. Att behöva gå tidigare än förväntat från sitt nya jobb är oerhört stressande. Det var vad som hände sist. Jag hatar att göra folk i allmänhet och arbetsgivare i synnerhet besvikna. Dessutom fattar de inte för det är ju så konstigt: Nej, jag är inte sjuk än men jo, jag kommer kanske att bli det. Troligtvis blir jag det. Alltså får jag inte stressa, bara vila. Arbetsgivaren rynkar på sin näsa och ser frågande ut? Sjukskrivning och föräldraledighet på det. Jag är inte en het kandidat till jobbet sen. Var det en bra bild?
Sedan kommer oundvikligen frågan: Kan jag bli gravid igen eller inte? Jag ammar. Jag kanske inte är så fertil då? Och jag vill inte sluta amma och inte alls avveckla det. Tänk om detta är mitt sista barn? Ska då ammandet redan vara över också? Ska jag offra det för ett eventuellt tredje barn. Och så frustrationen över beslutets omfattning i tid. Hur länge har jag inte vänt och vridit på det här nu? Har jag varit helt närvarade med mina flickor, eller har jag hela tiden sysslat och pysslat med detta imaginära tredje barn? Det är inte rättvist. Mina döttrar förtjänar min närvaro. Mina döttrar är så fantastiska i världen att det gör ont.
Så jag hamnade i detta med mamma och hon sa.... nej. Eller det har hon förstås inte rätt att säga, men hon sa det ändå. Och hon är min mamma. Nej, gör det inte, sa hon. Hon berättade att hon läst en artikel om någon som fått HELLP och som överlevt med hjälp av en flerorgandonation. Skulle jag vilja ta den risken? Offra levern? Njurarna? Sätta in någon annans? Själv var jag dessutom nyligen på en alldeles underbart hoppfull middag med en gammal vän som jag inte sett på länge. Men, och detta är så märkligt och svårt för mig att hantera, hon lever ihop med en man och dennes lille fine son där sonens mamma dog en halvtimme efter förlossningen i sviterna av just HELLP. Denna mamma hade fått träffa sin son i en halvtimme och sen alltså: Aldrig mer. Det är på riktigt det här. Riskerna. Och just det där kaotiska med HELLP, hur det smyger och slår till och blir så farligt. Det är för läskigt, säger min mamma. Och samma sak säger min syster och jag vågar inte ens fråga om vad min pappa skulle säga.
Men jag är arg på mig själv. Jag visste ju det. Jag ville inte egentligen bjuda in henne i de här tankarna för jag ville inte ha hennes oro med i beräkningen. Nu har jag det. Och är hon orolig kommer hon inte kunna lugna mig om jag är det. Och oroligt blir det väl garanterat om det blir. Nu ska jag gå och lägga mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar