December flög förbi

December är en månad som går fort i min familj. Det börjar med födelsedagar, fortsätter med kalas, går över till glöggtillställningar och Luciafiranden och går vidare till sedvanligt julstök och så skolavslutning, julhelg och sist men inte minst nyår. Denna december kommer dessutom gå till familjehistorien som den där december då vi alla i olika omgångar låg hemma med kräksjuka. Min stora dotter avslutade sin första termin i skolan med att kräkas på skoltoaletten på avslutningen, inför stressade skolfröknar och förstående, men förstås livrädda, föräldrar. En person som kräks på julavslutningen innan jullovet blir alldeles oundvikligt en persona non grata.

Först var det min egen födelsedag och sedan dotterns. Dotterns födelsedag och hela julen efter det brukar jag tänka på tiden då min dotter var nyfödd och vi bodde på sjukhuset. Julstjärnan i fönstret på neo, pepparkakorna som jag mumsade i mig i fåtöljen där som ett tics. En till och en till och en till och en till. Tomtemössan som de satte på henne på julafton, klapparna från Föräldraföreningen för prematurfödda barn (numer Prematurförbundets Stockholmsförening). En liten nalle och boken Tommy Tumme var det i de klapparna. Tommy Tumme-boken grät jag till så många gånger. Jag kommer fortfarande ihåg på vilka exakta uppslag som jag grät. Det var en bild på ett barn målat inuti en mammas stora mage och texten: Därinne låg ett litet barn och väntade på att få komma ut. Blä, grät jag. Buhu. För perspektivet var barnets och det var så hemskt det som det hade fått gå igenom.  Och sedan några uppslag senare mamman och pappan som gråter vid kuvösen och som tror att barnet, Tommy Tumme, ska dö. Buhuhuhu och blä och snyft och hulk och gähähä, grät jag. Annars var ordet "dö" ett ord som absolut inte benämndes på neo. Att man var rädd för att barnet skulle dö var inget man sa. Inte till någon. Det var alldeles för brutalt i den där sköra, dunkla och viskande världen. Alldeles för ärligt. Det var kanske hoppet som drog i en framåt, hela december och hela januari, och när hoppet svek som det gjorde mest hela tiden kom ångesten, men inte, inte pratade man om döden... Fast där i boken stod det och jag grät och svarade på så sätt på just den självklarheten. Självklart var vi rädda för att hon skulle dö. Och få men. Att hon skulle bli skadad av allt det där brutala som hon var med om när hon var så liten och så skör.

Två saker minns jag som små julmirakel: Pärlplattan som någon hade satt upp på en trävägg under tågbron vid Årstaviken. Det var en mamma och en pappa i gröna kläder och en bebis i en liten låda framför dem. Det var en julkrubba förstås, men den var liksom riktad precis till oss. Vi som föräldrar i våra gröna operationskläder och barnet i en fyrkantig låda/krubba/kuvös. Stjärnan tindrade av sina gula och orangea pärlplattepärlor. Jag kan nästan fortfarande inte tro att det är sant att någon tagit sig tid att pilla dit den där bilden där, just då. Till oss.

Den andra var kvinnan på Special BB, precis efter förlossningen. Hon sa att hon kände ett barn som hade fötts för tidigt. Det var kanske hennes systers eller kusins barn. Hon sa att det barnet var ett alldeles speciellt barn som hon älskade alldeles särskilt mycket. Jo, speciellt var det. Det var ett alldeles särskilt levnadsglatt barn, sa hon och vet ni, det var alldeles sant. Det hördes i hennes röst och syntes i hennes ansikte. Det gav mig hopp. Det var en fördjävlig erfarenhet som mitt barn just då gick igenom, men fördjävliga erfarenheter kan göra en människa speciell och kanske kan fördjävliga erfarenheter också lära en att värdesätta livet, "det goda" livet på ett särskilt levnadsglatt sätt. De flesta människor som jag gillar och som jag inspireras av har ju erfarit svårigheter. Begreppet levnadsglad blev min julstjärna, en möjlighet, ett långt borta men möjligt scenario.

Jag närmar mig neo-erfarenheten i vida cirklar. Klickar upp ett tomt vitt blad i januari och skriver om december, hamnar på neo för sex år sedan men inte alls som jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt mig en viss systematik. Lite olika kapitel och delar, men jag cirklar runt det, svävar över det, skriver
små bitar av det.Jag får återkomma med systematiken senare. Det första kapitlet ska heta "Den lilla patienten" och handla om barnets varande på neo. det har jag redan bestämt och planerat för, men det får bli senare som sagt.

Och trots stöket och stressen och vinterkräksjukan är jag så tacksam för december nu för tiden. Att få vara hemma med dottern, som är frisk och nyfiken och vacker och för det mesta väldigt levnadsglad faktiskt...