Ok. Natten gick på sätt och vis förvånande lätt. Dottern somnade halv nio och sov fram till 02. Då var hon vaken i tjugo minuter och klagade och skrek lite, men reste sig inte, blev inte väldigt arg eller frustrerad. Jag kunde sjunga henne till sömns, men hon höll sin hand om bröstet och det tror jag gjorde henne trygg. Klockan fem var det dags nästa gång och då protesterade hon och skrek lite i tio minuter men somnade om när hon fick in handen under tröjan igen. Sedan sov hon till 07.00, vaknade med ett babbel och jag ammade henne och sa god morgon och förklarade att hon varit väldigt duktig som klarat en hel natt utan snutt.
Problemet var egentligen bara mitt eget beteende. Först bestämde jag mig för att vara vaken och förberedd på det första uppvaknandet. Det är ju lättare, tänkte jag, att vara stark och konsekvent om man är helt vaken. Så när hon somnade vid ca tjugo över två hade jag fortfarande inte sovit en blund och sedan när allt gick så "lätt" och hon somnade om så tänkte jag förstås passa på att sova lite, men si så funkar inte mina sovimpulser. Jag låg vaken och på helspänn till klockan fem också och först därefter, när jag var så utmattat och frustrerad och varm som jag bara kunde bli så somnade jag och vaknade av att stora dottern som inte följt med sin pappa på morgonen utan stannat hemma väckte mig. Och klockan var sju. Lilltjejen reste sig upp och babblade... Det var länge sedan jag var så trött som jag varit idag. En sexåring har fått vara stor storasyster och sett efter sin lillasyster en hel del och det har tittats mycket på teve. Det kan jag erkänna.
Ett stort problem med att vara såhär trött är att man får en ledsen beläggning över allt. Idag har mina tankar på graviditeten varit en aning läskiga och täckta av ett trist, grått damm. illamåendet har också stegrats och jag har knappt kunnat käka.
Hoppas på noll uppvakningar och en natt full av hoppfulla drömmar i natt!
Men först lite choklad, som plåster på allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar