Jag är nyss hemkommen från Yasuragi Hasseludden där jag har trakterats och bastat och badat och yogat och mediterat. Det var välbehövligt och vackert och ganska bra för oss arma krakar till äkta makar som ibland känner oss så instängda i vår tioåriga heterorelation med tillhörande generella problem (djupt liggande föreställningar om manlighet/kvinnlighet tex) samt våra egenartiga små privata fel, skavanker och brister som ibland passar så oerhört illa med den andra partens dito att det bara brakar lös, som ångvältar och skördetröskor som ställts mot varandra och som inte kommer någon vart. Då passar det ganska bra att få barnvakt (mamma och pappa) och använda det sista presentkortet från bröllopet och dra iväg ett dygn sådär.
Mamma och pappa hade inte fått sova mycket. Lillflickan hade somnat klockan 22 och vaknat klockan 01, och sedan 03, och sist 05 och krävt uppmärksamhet och kramar och sång från dem båda i minst en halvtimme åt gången (!). Sedan hade hon tyckt att det räckte med sömn vid 07, då hon klättrat ur sängen och börjat pladdra på sitt alldeles speciella språk som bara hennes storasyster säger att hon förstår. Hon hade varit ganska glad och nöjd ändå. Alla de där vakenpassen tar jag i vanliga fall, men oftast halvt i dvala: jag lägger mig på sidan, kramar henne och drar ner halslinningen på nattlinnet så att hon kan snutta på, hur länge hon vill. Jag somnar ju om såklart och det är mysigt om än lite obekvämt. Jag var inte ens medveten om att hon vaknade så här ofta! Och visst är det ansträngande med alla de där uppvaknandena. Särskilt nu då hon har fått för vana att nypa och pilla på det andra bröstet också och inte sällan tänker jag att jag borde varit mer noggrann med att klippa de där små sylvassa naglarna (ajajaj!).
Jag har läst någonstans att man kan vänja av sitt barn med att nattamma på tre nätter. Man kan sätta på sig en sporttopp eller långärmad tröja, nynna, vyssja, finnas där och trösta, men inte ge efter, hur trött man än är och hur mycket lättare det än skulle vara att bara ta av sig de där obekväma kläderna och bara ge det hon vill ha, snuttet, bröstet, och lägga sig och gosa och försöka sova bredvid. Det är den där uthålligheten som behövs. Tre nätter. Av skrik och ingen sömn och känslan av att vara elak som förvägrar henne. Men. Det måste ju gå! Min dotter är snart ett och ett halvt år och hon klarar sig gott utan. Till och med bättre utan om hon får sova hela natten och äta på dagarna istället. Jag vet ju det... Och nu har jag enligt principen om tre nätter fått en natt gratis. Kanske, kanske kan vi fixa det här på två?
Jag förbereder mig på en lång och skrikig natt... Jag har inget annat substitut att ge henne än just sång. Hon har aldrig tagit flaska eller napp och suger inte på tummen...
Sov gott ni andra och ärligt talat: andra tips och berättelser på hur man gör för att sluta nattamma mottages tacksamt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar