Från rymden till mig

Min äldsta dotter säger att barnen kommer från rymden. Innan de dyker ner i mammornas magar finns de där, svävande som satelliter kanske? Hon säger om sig själv att hon låg i sin systers mage när de väntade i rymden. Hon säger att hon väntade på att jag skulle bli färdig för henne här nere. Sedan föddes hon ner från rymden för att komma till mig och växa ut i kropp i min mage. Hon har också sagt att hennes syster i sin tur låg i deras tredje syskons mage, jag tänker mig att hon tänker sig något som liknar ryska dockor. Jag ser dem framför mig, syskonen som vill komma ner till jorden. Två har jag fött fram, men en tredje har väntat kvar. Och svävat över mig.

Det sista barnet.

I julas bodde vi som sagt i huset i Östergötland och vi firade sedvanlig jul som inte alls var sedvanlig eftersom vi i vår storfamilj inte brukar fira sedvanlig jul. Denna jul var nu underbar om man slår bort den magsjuka som vi smittade ner alla andra med. Det var kul att dansa kring granen, laga julmat, baka julgodis, göra julfint, få besök av jultomtarna (de var två i år) och så vidare. Vi eldade i kakelugnarna och värmde flaskor med glögg och på annandagens kväll när mina syskon redan hade åkt tillbaka till Stockholm satt jag och min man och min pappa vakna till sent och spelade och sjöng. Bob Dylan och Raglan road och PJ Harvey. Vi övade texter och melodierna och  tog i. Barnen sov i sina barnsängar och kanske hade det redan börjat snöa utanför fönstret? Hur som helst. Vi sjöng och spelade och sedan gick pappa och la sig och vi fortsatte och det blev tidigt på morgonen och vi gick in till oss och för en gångs skull hade vi en hel säng för oss själva och musiken fanns kvar i våra kroppar och det var alldeles för sent egentligen i cykeln för att någonting skulle kunna hända och vi älskade utanför cykeln, utanför reproduktionen och ändå. Jag kände hur tydligt som helst en öppning, en kanal, en mångata. Jag gjorde verkligen det. På morgonen vaknade vi med två små barn uppkrupna mellan oss i sängen och utanför fönstret var tallen klädd i vitt. Ett snötäcke hade lagt sig över trädgården och bygden och vi hade inte märkt någonting. Vi drack kaffe och gick ut och åkte pulka och åt upp julmaten och sedan flera dagar senare åkte vi hem.

Och då frontalkrockade två saker: Samtidigt som jag kände hur kaffet började smaka märkligt hamnade jag och min man i en av våra konflikter. Och det spårade ur. Totalt. Vi slogs så långt ifrån varandra som vi bara kunde komma. Hat. Och yrsel samtidigt. Verkligen hat och bråk och skit och skrik och i bakgrunden ett litet molande illamående. Det krockade verkligen. Våra konflikter, det finns ett spår i dem, något som hakar upp sig så att det känns som om man är i samma gräl så fort man grälar. Som att det är konstant. Grälet mellan oss. Samtidigt finns det andra spåret: Det sista barnet. Våra barn, den här familjen. Framtiden.

Jag gjorde ett negativt gravtest på dag 28 i cykeln. Men jag trodde inte på det. Kaffet smakade konstigt fortfarande, livmodern kändes varm och jag tänkte på mångatan som jag hade upplevt och så tänkte jag på tiden i övrigt. På sista chansen. Efter nyår skulle jag ha börjat skriva CVn och läst platsannonser, dragit i kontakter hade jag tänkt. Om inte. Om inte? Men jag och mannen hade inte försökt, vi hade inte pratat eller övervägt någon vända till. Vi hade, tror jag, lagt ner. Vår natt på annandagen var den enda möjliga natten i cykeln. Det enda tillfället som vi älskade och det var natt nitton. Min yngsta barn kom till på dag elva, eller möjligtvis dag tretton. Dag nitton är sent. Borde vara för sent. Jag sa till mina vänner att jag var arg och galen och att jag ville skilja mig. Jag sa till mina vänner att jag väntade barn samtidigt. Det var hemskt. Jag kände mig fast och dum och började ångra... någonting. Oklart vad. Mannen tog med sig äldsta dottern till sin släkt för att vi skulle få vara ifrån varandra lite. Ge varandra lite space. Och han brukar läka av att komma hem till sig. Mitt arga rann undan i lugnet här hemma. Jag började dra i trådar: familjerådgivning igen alltså. Bevare oss! Men jag hittade ingen, fick inget napp. På söndagen den 11e januari, samma dag som de skulle komma hem igen, gjorde jag ett nytt gravtest på morgonen och det var positivt. Ett litet mess skickades från min mobil till min mans: "Vi är gravida efter vår musiknatt i Östergötland" och han svarade omedelbart: "Wow! Älskade du".

Så här är det nu alltså: Ett tredje barn har fallit in från rymden och ner i min kropp och det växer till sig där just nu. Ett tredje barn som pirrar i mig och som redan kräver min kärlek och förväntan. Du är så välkommen till mig, lilla unge! Jag ska vagga dig och nära dig och prata med dig. Jag tycker redan så mycket om dig!

(Och min bror, om du nu läser det här: Säg inget till mamma än!)