Hotell

Såg precis Lisa Langseths film "Hotell" på svt2. En sådan vansinnigt plågsam förlossningsscen i början. Jag ville inte se den och jag kunde inte sluta titta. Jag rostade valnötter samtidigt och de brändes sönder och samman och nu luktar lägenheten bränt. Det var säkert lite farligt. Och sedan hur hon, huvudpersonen, vaknar upp och inte klarar av att gå över tröskeln in till rummet där sonen vårdas. Hur hon flyr. Starkt. Igenkänning på motståndet och ansvarsutkrävandet, dock inte på de utlevande "arga" känslorna. Själv blev jag viskande tyst och 1000 gram lätt. Mina flyktkänslor var inbäddade och så plågsamma. De gav mig så oerhört dåligt samvete... Men jag var där. Med dottern i akutsal 3. Jag flydde inte. Och jag är så sjukt tacksam för det.