Den lilla patienten

"Med viss svårighet" togs hon ur min mage står det i journalen. Hon låg på sidan, hade förstås inte hunnit fixeras med huvudet nedåt än. De bände och ruskade i mammakroppen för att få fram henne. Hon föddes bortanför min blick, till akutvårdens alla nödvändigheter på barnbordet. Barnmorskan sa till min man att komma med och övervaka det hela. De la henne i en plastpåse för att hon inte skulle bli nedkyld och förlora för mycket vätska genom den ofärdiga huden. En plastpåse! Det är så artificiellt, så ovärdigt, så fult. Men nödvändigt och smart och ungefär så långt ifrån erfarenheten av en normal förlossning som man kan komma. De tog en bild av henne i plasten eftersom de visste att jag inte skulle få se henne på ett tag. På den bilden ser jag navelsträngen som en onaturligt tjock och brunaktig slang, det är något med proportionerna där som man ser är fel. Jag ser hennes fylliga läppar, hennes som blästrade röda och fuktiga hud. Nederdelen av henne söta ansikte. Min man sträckte ut sitt pekfinger och hon grabbade tag om dess yttersta spets med hela sin hand. Det var måttet på den beröring som hon fick direkt efter sin forcerade födelse förutom läkarhänderna som jobbade febrilt och kopplade upp henne med elektroder, försökte intubera henne, klippte navelsträngen och satte en kateter rakt in i naveln (för att de skulle kunna ge henne medicin utan att behöva sticka henne onödigt många gånger). Men som hon höll i sin pappas fingerspets!
   Efter två misslyckade intuberingsförsök (hon brottades för mycket, fäktade med de små armarna, slingrade sig, vägrade) sa den ena läkaren till den andra att hon inte behövde intuberas eftersom han kunde se på monitorn att hon syresatte sig själv. Hon fick en C-pap. En C-pap är en tvåpipig slang som sticks in genom näsborrarna och som med ett evigt och högt blåsande ljud underlättar andningen. Det stod i journalen att hon "gruntade" och jag vet fortfarande inte riktigt vad det innebär, men jag tror att det har att göra med att lungorna nästan faller ihop på utandningen, att det blir så tungt att fylla dem med luft från detta utplattade läge. Prematura barns lungor tenderar att klibba ihop och det är detta som den där C-Papen ska hjälpa dem med. C-papen är liksom plastpåsen nödvändig.  Men den är oerhört störande. Den har ett munstycke som sitter fast med hjälp av gummiband på bebisens näsrygg och som helt blockerar sikten ut, ett prematurt barn börjar sitt liv med att titta på det där blåsande munstycket, inte på sin mamma eller pappa, inte på färger eller världen runt omkring. C-papen innebär också att föräldrarna omöjligtvis kan se sitt barns ansikte.
   Min dotter fick också en sond nedsänkt i ena näsborren och sedan lades hon in i en kuvös, inlindad i tygremsor och ett pyttelitet babynest. Pappans finger som hon hade fått hålla hade försvunnit. Nu var hon ensam och omgiven av konstiga ljud: pipandet från övervaket när saturationen föll, blåsandet från C-papen. Personalens röster...  Ingenting som hon kunde känna igen någonstans. Tre timmar efter hennes födelse rullades jag, hennes mamma, tillbaka till henne. Jag låg i en sjukhussäng och var fortfarande halvt bedövad, fortfarande sjuk och stor och chockad. Jag hade fått sprita av händerna i tre stationer innan jag fick öppna luckorna till kuvösen och titta på och lägga handen om mitt barn. Sköterskorna i rummet sa "grattis" och såg så glada ut. De uppmuntrade mig och sa att: "Barnet vänder sig mot mamman! Hon känner igen hennes lukt!", men jag tänkte på den stickande handspriten istället. På att det var en fruktansvärd mix av mammalukt och sprit att behöva känna.
   Jag rullades väldigt snart iväg till en annan del av sjukhuset. Pappan följde efter och det blev natt. Min dotter var ensam men under övervak. Under första natten gjorde hon många och återkommande andningsuppehåll, så kallade apnéer. Så många att läkaren kallades dit och det beslutades att hon troligtvis visade tidiga tecken på en infektion och måste behandlas med antibiotika. Antibiotika sattes in med dropp genom navelkatetern. De beslutades också om barnets nutrition. Hon skulle få bankmjölk, det vill säga donerad bröstmjölk. En milliliter insondad i kroppen genom näsan jämt utspridd över en timme. En milliliter i timmen! Detta för att kunna övervaka tarmarnas reaktion och möjlighet att kunna ta upp näringen och framförallt vätskan från maten.
   Andra dagen visade hon tecken på gulsot och las upp på ett solbord med mörka skygglappar för ögonen. Jag och hennes pappa var knappt med henne alls. Tredje dagen var vi där och äntligen fick hon komma ut ur kuvösen och ligga på mitt bröst för första gången. Tyvärr satt C-papen fel i näsan på henne och tryckte upp näsan hårt mot näsroten och hennes lilla mun på vid gavel. Det var obekvämt och läskigt och övervaken larmade. Sådana felbehandlingar kan på så prematura och omtåliga barn vara helt förödande, men det visste ju inte vi då. Jag bara satt där och trodde att allt var som det skulle trots att JAG SÅG hennes näsa och hur plågsamt det såg ut.
   Samtidigt sa de att hon tyckte att det var varmt och skönt hos mig och hon verkade faktiskt tycka om att ligga där. Jag fick för första gången känna igen mitt barn. De där rörelserna med fötterna, det där bökandet och själva kroppskänslan -  det var ju samma som inne i magen!
Jag började komma ner oftare till hennes rum på sjukhuset och satt i längre perioder hos henne. Jag började också pumpa ut mjölk som gavs till personalen i ett intressant system av trattar och flaskor och kylplattor och mellanhänder, men som till sist matades på artificiellt med en pump ner genom slangen i näsan och ner till den lilla magen. Dottern bajsade för första gången en svart stråle rätt ner på sin mammas byxben och tofflor. Gissa om vi har skrattat åt det i efterhand!
   Allteftersom fick min dotter mer och mer mat utspritt under dygnet. Hon växte långsamt eller fort beroende på hur man ser det. Jag och hennes pappa satt med henne så mycket vi bara kunde och hon gjorde tidiga amningsförsök, hon var ovanligt stark och kunde nästan åla och förflytta sig, hon blev lugn när vi sjöng för henne, hon fick vid något tillfälle lite blod i avföringen och detta var samtidigt som kuvösgrannen behandlades för NEC som är en allvarlig tarmåkomma som prematura barn kan få, där tarmen vad jag förstått bildar nekros. Vi var galet rädda. Ångest. Båda barnens nutrition ströps och de fick dropp istället. Vår flicka bara vätska, men deras någon slags energilösning som gjorde att hon började växa och växte långt om vår flicka, trots att de var lika gamla på pricken. Vår flicka gick inte upp som hon skulle. Matsonden kopplades på igen och sköterskorna började ifrågasätta näringsvärdet av min bröstmjölk. Under hela den här första tiden fick vi dessutom allt svårare med vår boendesituation. Så länge jag också var patient var det inget problem. I två veckor hade vi rummet på BB, en vecka efter förlossningen och fram tills jag var friskförklarad, men sedan hade vi ingenstans att bo. Vi, eller alltså snarare vårt barn, var inskriven på fel avdelning, hette det. Hon var patient på avdelning 71, och där fanns 15 vårdplatser med endast tre rum till familjer och dessa rum kunde bara de större barnens familjen claima eftersom tanken var att det var de barn som amningstränade som skulle bo där. Vår dotter var långt ifrån att börja amningsträna och även om hon gjorde finfina försök och oftast gosade in sig i bröstet var hon helt beroende av den där matpumpen som fortsatte att pumpa in bröstmjölk i lite ökande mängder i timmen rakt ner i hennes mage... Vi fick alltså inte vara med henne som vi ville! Vi var utestängda! Vi fick "nej" från den personal som skulle uppmuntra oss i vår ömtåliga anknytning! Jag hatade den personalen. Vi blev tvingade att överge henne med de där skarorna av professionella som behandlade henne precis som DE skulle: som en patient bland en massa andra patienter. Det var BARA för oss som hon var livsnödvändig, det vackraste, finaste, viktigaste och största i hela världen. Vi kunde ge henne den kärleken, närheten som hon så väl behövde. Och vi, god damn it, fick inte vara där!. Auch, måste göra paus nu. Grinar som alltid. ALLTID när jag tänker på detta! Fy faan!