När min yngsta dotter var två veckor gammal satt jag på sushihaket uppe vid torget i förorten där jag bor. Jag satt där i solen med mitt fat med sushirester framför mig (sojasås, två tredjedelar av den enorma klicken wasabi, räkstjärtar och små sesamfrön). Jag ammade min dotter som var insvept i sin filt men hennes ena hand stack upp och hon gjorde sina undervattenrörelser i luften med den. Hon var ny, så ny på utsidan. Då kom en äldre dam fram till oss. Hon var helt hypnotiserad av dotterns lilla hand. "Åh, hur gammal är hon?", frågade hon. "Två veckor bara", sa jag. "Jo, jag gissade att det var en hon för händerna är så små. Är det inte fantastiskt att de kan vara så små?". Jag tittade på den här främmande kvinnan framför mig och såg hennes längtan. Herregud, det var samma längtan! Efter att få hålla i och bli upptagen av de där små barnahänderna. Att få rå om och pyssla med, amma och snusa på ett litet barn. Jag fick en insikt. Det går ju inte över. Man kommer inte ifrån det. Man kommer alltid att tänka tillbaka på de där första spröda veckorna, månaderna. Småbarnsåren. Det är nu och sedan är det inte. Man är där och sedan är man inte där. Barnen växer utåt, ifrån en och man blir äldre och man minns och det känns i hela kroppen när man minns den där tiden. Den här tiden. Ens ungars tid med en själv. När man får ha dem nära kroppen. Det går inte att bli kvitt eller "klar" med denna längtan så som jag hoppas att jag ska bli efter tre barn. Det går att längta efter att få dem och sedan går det att spendera resten av sitt liv med att längta tillbaka till dem. Fy fasiken vad... sorgligt. Eller jag vet inte. Tröttsamt?
Jag mötte två helt olika resonemang från två mammor på Öppna förskolan ett år senare. Den ena sa "Visst, det är underbart att få barn, men jag har två händer, det räcker till två barn." Det var ett praktiskt svar på en känslomässig fråga och jag respekterade och förstod verkligen hur hon menade. Den andra mamman sa att "Jag har fyra barn och jag ska ha fler. En kull till minst. Jag längtar fortfarande och då är det bara att låta dem komma". Och jag respekterade det här resonemanget också och önskade innerligt att jag också kunde få välja på samma sköna känslopremisser som hon (alltså utan sjukdomshotet med i bilden). Emellan dem satt jag i soffan där på Öppna förskolan och var tankspridd efter insikten från torget med den äldre kvinnan ett år tidigare (och av mycket annat). Jag sa att om jag ändå alltid skulle fortsätta att längta efter fler kunde jag lika gärna sluta nu. Om jag ändå aldrig blir nöjd eller färdig? Det verkar inte finnas någon känslomässig gräns, men det finns helt klart en rationell. Jag får helt enkelt bestämma mig för att nu är det färdigt, eller nu är det inte värt mer fysiska och/eller psykiska risker Typ. Fyrabarnsmamman tyckte att jag resonerade helt fel och menade att jag troligtvis skulle ångra mig om jag inte fick en till.
Och det anar ju jag också. Min rationella gräns har sedan länge varit förinställd på tre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar