"Det har börjat röra på sig"

Igår var jag på mina regelmässiga undersökningar på SÖS. Jag lämnade urinprov, gjorde flödesmätning och viktuppskattning på barnet med ultraljud, jag låg uppkopplad i CTGn och kollade blodtrycket. Jag hade också ett till samtal med läkaren om datum för snitt - en bortre gräns för hur lång tid den här graviditeten ska få fortgå.

Resultaten var så länge besöket räckte odelat positiva. Jag var då i vecka 36+4. Barnet hade till min stora glädje vänt sig om och låg fixerad med huvudet nedåt. Flödena var bra och fostervattenmängderna normala. Han låg med ansiktet vänt inåt mot min kropp och jag fick inte se honom, bara nacken, öronen och det korta men täta och spretande håret. Läkaren var verkligen djupt ner i bäckenet med den där ultraljudsdosan som de använder, för att kunna mäta huvudet. Det gjorde lite ont i ärret när han tryckte och spände för att komma åt och det fick mig att tänka på ärrens hållbarhet förstås. Barnet väger enligt mätningen 3.3 kg och han är fortfarande en stor bebis enligt kurvorna och tabellerna. Resultatet på urinprovet var blankt och blodtrycket låg på 120/80.

Under läkarsamtalet pratade vi igen om min vilja att föda vaginalt och det blev bestämt att jag skulle få gå så långt som fram till 25 september och försöka komma igång spontant om inte ditt och om inte datt. Läkaren skulle boka snittiden och det kändes betryggande långt fram i tiden. Jag har mycket sammandragningar och känner verkligen att min livmoder är igång och övar. Jag har också känt av det ökade trycket av att huvudet nu ligger nedåt. Allt detta - hela besöket - gjorde mig så förväntansfull och glad. Det var också så nära på en milstolpe vi kunde komma. Vecka 36+5 blev vi inlagda förra gången. Diagnosen HELLP kom dagen efter och andra dottern föddes i vecka 37+1. Gårdagens besök var i vecka 36+4 och alla resultat var positiva!

Men jag tog förstås mitt (enligt egen ordination en veckas försenade) toxprov. Läkaren tyckte först  inte att det var nödvändigt (jag var ju frisk!), men gick med på att signera min begäran i alla fall. "Vi kan väl bjuda på det", sa han. Till sist.

Ja. Det var den där lilla detaljen.

Sedan var jag ute i solen och gick på lunch och träffade en kusin och en kusinman som jag knappt tidigare träffat. Jag hade trevligt, jag hade en ny tröja på mig, jag var solbränd och tjock som fasiken men kände mig, tyckte jag, som hälsan själv. Tills då telefonen ringde från privat nummer och min barnmorska fanns i andra änden och sa: "Har du tid att prata?". Har du tid att prata? Jag fattade direkt. Dåliga nyheter. Toxproverna. Resultaten! De hade analyserats på lab och nu skulle allt falla sönder.

"Jo, dina värden har börjat röra på sig", sa hon.

Hon uttryckte sig exakt så, på ordagrant samma sätt som hon gjort två år tidigare. Det var som ett eko från då, eller som att det var samma telefonsamtal. Som en upprepning, en repris.

Det har börjat röra på sig?

Det var levervärdena som nu var förhöjda strax ovanför referensvärdet. Och det var trombocyterna som sjunkit ytterligare. HELLP på inseglig alltså? Jag försökte minnas hur det var. Hur lång tid hade jag haft på mig sedan hon sagt sådär då tills jag sedan blev sjuk? Var det två dygn? Min man kom ihåg tiden som längre. Hur var det? Skräcken och tankarna snurrade.

Läkaren hade tydligen sagt att jag fortfarande mest skulle ta det lugnt. Planeringen skulle vara som uppgjort med nästa check up på tisdag om en vecka. Då med ett självklart toxprov som uppföljning (Jo, just det). Jag skulle också komma in till förlossningen på minsta symptom på huvudvärk eller ont i magen. Ja visst. Jaha. Ja.

Min man hade åkt hem för att hämta våra barn från skolan och dagis. Jag ringde hem allihop till mormor och morfar. Jag behövde ta mig tillbaka till sjukhuset. Jag behövde min journal. Jag behövde få reda på exakt hur lång tid vi hade haft från "det har börjat röra på sig- samtalet" till dess att jag låg inne med HELLP. Jag behövde också veta om resultatet i sig var sämre eller bättre nu än den gången.

Vi stod utanför ingången till förlossningen som även är ingången till specialmödravården. Det var låst och mörkt och tomt därinnanför. Vi trampade på stället. Klockan var snart åtta på kvällen nu. Det finns en massa knappar att trycka på. Porttelefonsknappar, nyckelknappar, en stod det "förlossningen" på men vi tryckte inte på den. Vi kom på att det inte var såhär man skulle göra. Man skulle ju ringa in tidigare. Ringa och kolla om man fick komma in. Man kunde inte bara kliva upp där uppe. Det fanns ingen reception, inget väntrum. Vi gick runt till stora entrén. SÖS in the evening. Strange Place. Kändes som om det pågick en massa skumma affärer bland tatuerade män där. En annan man satt och svor över sitt liv. Han var full. Bara pressbyrån var öppen och där hade de inte numret till förlossningen. Jag hade inte riktigt sinnesro för internet och googlingar på telefonen. Vad jag ville ha var människor omkring mig som jag kunde fråga, som visste hur jag skulle göra. Hur lång tid hade jag på mig tills jag blev allvarligt sjuk?! Jag tyckte huvudvärken kom smygande. Jag lyssnade in mot levern, hur låter den när den börjar ta stryk?

Det blev en googling. Jag klarade det. Jag lyckades ringa upp till förlossningen och en barnmorska svarade efter en signal. Men att försöka sätta henne in i situationen var inte så lätt. "Vadå har du inga symptom nu alltså?" "Och du har fått lugnande besked av läkaren som inte tyckte att du behövde komma in?". Nej, men jag måste få kolla i min journal. Jag måste få veta detta. Jag är rädd, fattar du? Rädd, rädd och behöver kunna ta beslut kring vilka fighter jag ska ta. Det sista sa jag inte. Jag sa att jag var rädd. Punkt.

Vi fick inte komma upp på förlossningen. Men en läkare ringde tillbaka till mig och efter lång tid kunde hon få upp journalanteckningen som jag behövde hitta. Den var från den 23e juli 2013. Mina värden hade börjat röra på sig och var fullt jämförbara med värdena som jag hade fått idag den 25 augusti 2015. Uraterna hade då stigit till 360, nu låg de på 358. Den övre gränsen inom normalintervallet är 350 (den lägre är 155), så i båda fallen handlade det om lätt förhöjda värden. Jag räknade på fingrarna. Från den 23e juli 20133 till den 5e augusti 2013 var det 13 dygn. Inte två. Tretton! Det kändes som jag hade fått ett helt halsband av friska dagar. Jag tackade läkaren i luren och la på.

Men alltså  tretton dagar till systemkollaps?