Det är tidig, tidig morgon. Utanför mina fönster, i glipan mellan träden, ser jag att det ligger dimma och dansar över min skärva av Mälaren. Det ska bli en till sådan där augustidag. Yngsta dottern väckte mig för en liten stund sedan, hon stod utanför dörren till vårt sovrum och snyftade kommunikativt för att få komma in. Jag vaknar alltid på en gång - det tror jag i alla fall, jag öppnar, hon stapplar in i rummet, klättrar upp i sängen och jag lägger mig bredvid. Hon får ligga vid bröstet och somnar om och det brukar jag också göra men inte idag. Bebisen i magen trycker upp mot revbenen på höger sida och funderingarna efter gårdagen kryper upp under skinnet på mig, stiger mot hjärnan som vaknar till. Han har alltså lagt sig i säte nu. Jag är i vecka 35+6 och han ligger med huvud, händer och fötter upp på höger sida. Känner jag på magen där kan jag känna att den bular ut och jag föreställer mig hur jag klappar på hans huvud. Men alltså: I säte. Jag kommer förstås inte få föda detta barn i säte. Ligger han kvar på detta vis blir det snitt vare sig jag vill det eller inte. Det är till och med oklart om det kommer att göras några vändningsförsök. Läkarna verkar ändå så skeptiska till min vilja att föda vaginalt. Fast jag fick alltså inga klara besked om detta. Förutom att om det skulle vändas skulle det inte ske förrän om en vecka och eftersom han under veckan som gått faktiskt har vänt sig så är det inte omöjligt att han lyckas med det igen på egen hand. Han har tydligen fortfarande mycket fostervatten att röra sig i och han ligger inte fixerat med rumpan nedåt. Under ultraljudet såg jag honom vrida sig runt "sin egen axel" lite och det var enligt läkaren ett gott tecken på att han fortfarande kanske skulle kunna slå runt ett halvt varv...
Men nu är det alltså morgon och jag känner honom där under revbenen, det är trångt och det triggar igång sammandragningar när han trycker åt det hållet. Jag upplever det som att mina sammandragningar har börjat i det hörnet av livmodern jämt och att de nu triggas allt mer av trycket av hans huvud, händer och kropp...
Jag blev under gårdagens läkarbesök så överraskad av detta besked att jag glömde be om mina extra toxprover, som alltså enligt min egen ordination skulle ha tagits igår. För två veckor sedan tog jag dem senast och då hade mina trombocyter slutat sjunka lika dramatiskt som de hade gjort tidigare och det lugnade mig möjligtvis så till den grad att jag kunde unna mig att "glömma dem" igår. Men! Idag irriterar det mig. Jag vill ju hålla koll på den biten. Monitor my blood. Jag glömde också att fråga om det är så att jag egentligen ska sluta med Trombyl redan nu. Det pratas om vecka 36 och jag är ju framme vid vecka 36 imorgon. Jag har ett sår nedanför örat som jag bara behöver pilla lite, lite på för att det ska springa läck och blodet välla fram som en liten flod - det ser riktigt scarry ut, och jag funderar på hur bra det är nu att vara så lättblödande i sluttampen. Samtidigt som jag har satt så mycket tilltro till mina små Trombyltabletter - som ju varit och är den enda medicinering jag har haft - att jag verkligen behöver höra någon säga att det är okej. Att du kan gott sluta med dem nu. Ingen sa så igår och ingen stack mig i armen. Allt handlade om att bebisen vänt sig.
Förutom blodtrycket som togs och som låg på 120/75
Urinet som visade neg på protein men positivt på vita blodkroppar (skulle skickas till lab, jag kanske har urinvägsinfektion?).
Annars: JAG MÅR BRA! JAG ÄR HÖGGRAVID OCH MÅR HELT JÄVLA BRA!
Och det största av allt: JAG HAR NUMER EN DOTTER SOM GÅR I ETTAN. Jag var på hennes upprop igår och hon var fantastisk: stolt och modig och glad och tuff och så himla, himla fin!
Skolåldern har börjat. Vardagen är tillbaka och vi har definitivt kommit hem från landet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar