Fredagen började med ett alarm klockan sex. Det var dags att vakna, men jag var långt ifrån vaken. Drack kaffe, satte mig upp. Jag skulle till kemlab på SÖS för nya toxprover. Mina föräldrar hade nämligen beställt en resa på fyra dagar. Tanken var att det skulle åka redan under fredag eftermiddag och jag visste inte om jag kunde låta dem åka eller om jag måste be dem stanna kvar in case of emergency. Bara hos dem skulle mina barn kunna vistas och känna sig trygga under turbulenta dygn om lillebror måste komma. Vad jag skulle säga till mina föräldrar var svårt. Egentligen ville jag att de själva skulle fatta beslutet att inte åka, jag ville inte behöva be dem att stanna, men det var så det kändes - som att de så gärna ville iväg. Jag ringde till specialmödravården och bad om att få göra ett nytt toxprov för att se åt vilket håll det hela barkade. Var det ett snabbt förlopp med stora förändringar i blodbilden? I så fall skulle mina föräldrar behöva vara kvar. Var det små och försiktiga förändringar skulle jag kanske våga gå på att allting skulle fortlöpa fint fram till nästa tisdag då de planerade att vara tillbaka och jag skulle på nytt ultraljud och check-up på specen. Jag fick en ordination för nytt toxprov via telefon. För att provresultaten skulle hinna bli klara innan mina föräldrars tåg skulle gå behövde jag vara på kemlab vid åtta på morgonen, då de öppnade på lab. Så var det tänkt, uttänkt, planerat. Men redan under torsdagkvällen ringde pappa och sa det där som jag egentligen ville att han skulle säga. Att de inte kunde åka. Att de inte ville vara iväg om någonting skulle hända. Att vi ju hade fått en förvarning och att den räckte. Bra. Men jag beslutade mig för att ta testet ändå. Så därför satt jag på sängkanten tidigt i morse och försökte vakna genom att dricka kaffe.
Var på kemlabb strax innan åtta. Blev stucken och lyckönskad. "Inte långt kvar nu, eller hur?". Och nej, det är det ju inte. I alla speglar strutar min runda mage ut och bäckenet rullar och skinnet stramar, blankt och fint (och med en färsk kvist med strior i underkanten). Inte för att just detta syns i speglarna i hissarna och mörklagda fönster men det är så. Jag är mogen som ett äpple.
När det var klart gick jag hem till pappa och fikade. Glömde på vägen att lämna in mina förbaskade glasögon till optikern. Antar att jag skulle glömt i princip allt i det läget förutom att jag snart skulle få reda på åt vilket håll det barkade. Blodstatus? Blodbild? Vart vi var på väg helt enkelt.
Jag ringde efter en och en halv timme till specen och barnmorskan som svarade var först svepande. "Det är bara uraterna som är förhöjda, säkert inget att oroa sig för". (Var lär de sig att alltid säga så först?). "Hur mycket?" frågade jag och hon sa en siffra. "408". "408?", sa jag. "Det är en lätt förhöjning", sa hon. "Men det är en förhöjning med femtio enheter på knappt tre dagar?", sa jag. "Jag blev inlagd med HELLP med urater på 380 förra gången". "Jag måste be dig att ta det här samtalet med en läkare istället", sa hon då. Ganska snappy i tonen. "Och trombocyterna?", sa jag insisterande. "Trombocyterna ligger på 170", sa hon. "Det är inom referensvärdet", la hon till. "De har sjunkit med tjugo enheter på knappt tre dygn", sa jag. "Ja", sa hon. "Ja", sa jag. Jag skulle ta det med en läkare sa hon. Jag skulle bli uppringd. Vi la på och känslorna skenade. Jag sa till pappa som fortfarande satt på andra sidan bordet att det var hemskt bra att de beslutat sig för att inte åka. Detta var ingen försiktig förändring som skedde i blodet på mig. Det var en skenande. Eller så tolkade i alla fall jag den. Referensvärdets nedre gräns för trombocyter ligger på 165, så att tjata om att jag fortfarande ligger med fem enheter innanför det normala samtidigt som tendensen är ett ras på tjugo enheter låter enfaldigt i mina öron.
Efter detta väntade jag på ett telefonsamtal från en läkare som inte kom.
Vid elva skulle jag möta min vän, barnmorskan, för att fira hennes examen på Centralbadet. Det hade varit min present till henne - ett presentkort - och nu var det bestämt att vi skulle komma iväg. Innan det skulle vara försent på ett tag. När jag gick förbi apoteket vid tunnelbanan passade jag på att gå in och ta ett blodtryck. Det låg på 113/83 och då var jag stressad. jag tolkade det som lugnt och glömde mitt visakort i kortmaskinen (vilket apotekspersonalen så snällt kom utspringande med) och åkte sedan vidare mot badet.
Väl där lyckades jag med konststycket att njuta av att simma och sola och basta och prata och vila och äta och dricka och vara i min väns fina sällskap. Det var precis vad jag behövde. Men jag missade förstås samtalet från läkaren när det väl kom. Kanske tog jag några soldränkta simtag just då? Kanske pratade vi om något viktigt, jag och min vän? Kanske hade jag radioskugga? läkaren lämnade inget meddelande och ringde från privat nummer. När jag ringde specen var det en stressad barnmorska som svarade och som började ifrågasätta varför jag inte passat telefonen när jag visste att jag väntade samtal från läkaren. Tydligen fanns det ingen att prata med nu. Det var försent och de hade för många patienter. Klockan var fyra. Hon tyckte att jag kunde ringa förlossningen. Jag svalde hennes otrevliga sätt för jag tror att jag vet vem hon var. Jag tror att hon är en av dem som jag egentligen tycker om där och valde att tolka det hela som om hon hade en ovanligt stressad dag på jobbet.
När jag sedan kom hem till min förort stannade jag vid busstationen i solen och ringde förlossningen. Därifrån blev jag till sist uppringd av den läkare som från början var tänkt att följa mig särskilt under denna graviditet men som sedan pga en massa ombokningar föll bort. Jag litar på henne. Hon är kunnig och korrekt och vi kom fram till följande: Om jag får symptom under helgen (ont i magen, huvudet) måste jag höra av mig till förlossningen. Annars ska jag in på nya prover på måndag efter lämning på dagis och skola. Då ska jag även vara fastande för ett eventuellt akutsnitt - beroende på provresultaten. Hon menade att visst kunde resultaten idag fortfarande vara "normala" och inte utvecklas åt vare sig HELLP eller havandeskapsförgiftning, men det var helt klart ett "observandum" och med tanke på min historik samt om vi ville undvika sjukdom så fanns det inget skäl att dröja med snittet.
Så kanske redan på måndag?
Usch. Nu kände och såg jag så konstiga fosterrörelser i magen att jag blev nojig. Han ryckte till så därinne. Jag måste nog lägga ifrån mig datorn och fokusera lite på honom...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar