Jag har varit på min veckokontroll. Und alles gut!
Flödena fina, barnet väger uppskattningsvis ca 2900 gram och ligger stadigt och följer den övre normala kurvan. Barnet har vänt sig och ligger nu med huvudet nedåt, inte fixerat men ändock. Det kvar bra. CTGkurvan blev godkänd.
Mina urinprover var normala och mitt blodtryck låg på 120/80, kanske lite högre än tidigare för att jag är förkyld?
Hela kontrollproceduren tog 3 timmar och jag hann träffa två läkare, en läkarkandidat och två barnmorskor. Jag satt i två väntrum och drack mina muggar med bubbelvatten.
Under det avslutande läkarsamtalet kom först min ordinarie barnmorska in och sa att hon om två veckor vill undersöka mig inför en eventuell vaginal förlossning. Det kändes helt plötsligt som så överskådligt och därför inom räckhåll. "Javisst" sa jag och min känsla var och är fortfarande att två veckor kommer att förflyta just så här. Dag för dag i ett makligt lugnt tempo. Väldigt lite dramatik, väldigt mycket sommar... Så. Tänk?
Läkaren hade inte hunnit gå igenom min journal och bad mig uppdatera honom. Varför var jag här? Jag uppdaterade honom och han frågade "Och varför vill du föda vaginalt egentligen?". Han menade att han trodde att jag kanske var ensam i Sverige om att vilja det efter mina två snitt (vilket jag vet att jag INTE är, men ändå). Jag svarade: "Jag vill göra det här själv, jag vill ha den erfarenheten också, jag vill ha så lite läkare och knivar inblandade som möjligt". Han sa precis som den förra sagt att när "patientviljan" är så stark (Vilket förstås fick mig att börja fundera: Är min patientvilja verkligen det? Stark? Kan man vilja något starkt som man inte ens egentligen vet vad det innebär? Vet jag inte egentligen bara vad jag INTE vill? Jag vet att jag inte vill bli opererad, jag vet att jag inte vill ha livmoderruptur, jag vet att jag inte vill bli sjuk, jag vet att jag inte vill att någonting ska hända med barnet - det vet jag. Starkt. Men jag vet ingenting om vaginala förlossningar. Mer än hur pinvärkar känns, och hur konstiga dygn kan sova när man inte får sova...) Men hur som helst. Han sa att när patientviljan är så stark är det riktigt att tillåta ett försök, om jag kom in med mina egna värkar och inte gick för länge över tid, samt om jag inte blev sjuk först. Hela scenariot är som sagt omgärdat av snittscenarion men han fick mig ändå att tänka att det kanske skulle kunna gå. Passera genom nålsögat där. Han sa att han med intresse skulle följa utgången av min kamp, mitt patientfall. Jag kände mig lite förvirrad men ändå lyft på något slags möjlighetens domkraft. Tänk, tänk, tänk?
Och ändå. Vad är det jag håller på med? Varför inte bara ta det säkra snittet? Ordning, kontroll och översyn. Läkarmakt, sårvård, operationströtthet, propprisk, eftersmärta?
Nu ska vi åka ut i skogen. Vi har en kolonilott där och vi ska njuta av en sista sommarlovsvecka innan sexåringen börjar ettan på onsdag. Blåbär, bad, sommar i P1 och fest på Rosenhill!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar