Löften

Idag blev jag väckt av att min äldsta dotter hoppade upp på fotändan av min säng för att visa att hon redan var klar och hade packat sin lilla ryggsäck. Vi ska nämligen tidigt i morgon bitti ta oss till Vimmerby och gå på Astrid Lindgren-äventyr. Hon hade lagt ner Pippi-figurerna och några små sagoböcker och gossedjur och mockasiner i sin ryggsäck och var redan idag förväntansfull till tusen över avfärden i morgon! Jag hade inte själv fått sova så mycket under natten eftersom lillasyster varit vaken så jag hade lite svårt att uppkalla en förväntan av samma kaliber till svar, men hela grejen med Astrid Lindgren, sagorna, äventyrsparken, figurerna i ryggsäcken påminde mig om ett löfte som jag gjort till henne i en helt annan tid. Det var när hon låg infektionssjuk på neonatalen på SÖS, på juldagen, tjugo dagar efter sin födelse, och jag alltså hade vistats tillräckligt länge där för att på riktigt undra om vi någonsin skulle få komma därifrån. Jag längtade ut så brutalt mycket, och just då, när hon var sjuk och läget var så kritiskt visste jag inte om jag någonsin skulle få lämna den där avdelningen. Hon kanske inte alls skulle få chansen att uppleva någonting annat än kuvösen och alla maskiner och sköterskor och all stinkande handsprit. Och skulle inte hon komma därifrån skulle inte jag det heller, tänkte jag trotsigt mot gud eller vad fan det nu var som bestämde sådant här. Inne i huvudet bad jag henne gång på gång att bli frisk. Bli frisk! Bli frisk, ungen min! Jag hade så mycket att visa henne därute, tänkte jag, frosten i träden och Mälaren med sin isskorpa och sen våren, när den kom, med påskfjädrar och galonkläder i lekparkerna och knoppar och våfflor med vispgrädde och allt som jag kunde komma på som hade med våren och livet i våren att göra, allt som jag ville att vi skulle få komma ut och göra tillsammans. Bara hon blev frisk och stark och stor och slutade med sina apnéer så att vi fick koppla loss henne ur övervaket någon gång och lägga henne i hennes alldeles egna vagn och gå ut från de där salarna som var det enda av världen som hon visste om. Det var då som jag lovade henne att jag skulle läsa alla Astrid Lindgrens sagor för henne, om hon blev frisk, hon skulle få se alla roliga Pippifilmerna, hon skulle få ha Madickenklänning och skrika vårskrik med flätor som stod rätt ut och rida barbacka som Emil, om du bara snälla du, blir frisk!

Hon blev frisk i slutet på februari. Då fick vi komma hem och jag gjorde allt som jag lovat. Läste redan innan hon kunde förstå någonting om Allra käraste syster och Nils Karlsson Pyssling. I morgon ska hon och jag och hela familjen för första gången åka till Vimmerby. Det är ju för Fabian så fantastiskt!