Crossroads

Nu börjar jag. Det är den sjätte maj 2014 och jag sitter på övervåningen i min mammas hus i Östergötland och nedifrån undervåningen hör jag min äldsta dotter sjunga Beatles: "We´re Sergeant Pepper's Lonely Hearts Club Band", med ljus femåringsengelska och hennes yngre syster, som om några dagar är nio månader, hör jag skrattar så att hon kiknar. Jag och min man är föräldralediga tillsammans här i några månader. Våren är långt gången, men det är kallt och vi eldar i kakelugnarna och tofflar runt insvepta i filtar om inte solen ändå skiner. När den gör det är vi ute. Vi har en trädgård att vara ute i. Vi har skogar och vitsippor och bryggorna ut till havet en liten bit härifrån. Vi har handelsträdgården som säljer mjölk och ägg och mjöl och jäst och fröpåsar. Vi har framförallt varandra, man och hustru, barn, föräldrar och systrar och det är en tillvaro som vi (vuxna) noga har lagt ut framför oss som en karta och planerat utifrån våra respektive behov att stanna upp hjulen lite och därmed se om vi kan hitta ny tid för skriv- och musikprojekt förutom för varandra. Det är också en tid för återhämtning.

För nio månader sedan låg vi nyförlösta på SÖS i Stockholm. Vi hade fått ett litet svarthårigt och runt barn med stora ögon. Ingen av läkarna vi hade träffat under graviditeten hade någonsin visat tecken på oro för henne. Hon var stark och pigg och hade kommit ut i världen med ett tydligt litet skrik, där på andra sidan av det gröna skynket. Hon fortsatte skrika hela vägen medan hon bars från sårsidan och fram till mig där jag låg vaken och väntade på henne. Hon lades fram för min man som satt på min vänstra sida först och han utbrast förundrat att hon var en flicka. Vi hade, igen får jag lov att tillägga, fått för oss att vi väntade på en pojke. Hon skrek fortfarande men barnmorskan som var den som bar henne hade inte avslutat sin rörelse än. Det var en liten förflyttning till som krävdes för att barnet, min dotter, skulle landa hos mig, vid mitt bröst. Jag upptäckte att jag visst kunde röra mina armar för att ta emot henne och hon kom, lades hos mig och jag fick hålla i henne och mycket snart slutade hon att skrika. Ett sådant vackert och tryggt och starkt litet barn! Och det var tur för samtidigt pågick destruktiva nedbrytningsprocesser i min kropp: Mitt blod hade börjat brytas ned, likaså min lever och mina njurar. Vi var verkligen vid vägs ände, som min förlossningsläkare hade uttryckt saken. Vid vägs ände var vi och där började min dotters liv. Hon tog sin självklara plats på min kropp istället för i den, hon levde av mig och förväntade sig skydd och värme och mjölk av mig. Min kropp var så viktig, men den höll på att svika oss båda. I tre dygn efter hennes födelsedag var läget kritiskt, sedan såg jag i sköterskornas ansikten när det äntligen vände. I journalen såg jag det i tabellerna: trombocyterna började stiga, levervärdena normaliserades. Jag var frisläppt, det som hade jagat mig hit hade tappat bort mig eller förlorat intresset och släppt iväg mig. Mjölken rann till, kroppen fungerade, och skyddet, värmen.

De första veckorna hemma brann det i mig av frågor. Jag hade alltså drabbats av HELLP-syndrom sent i min andra graviditet och "vanlig" havandeskapsförgiftning tidigt i min första. Båda dessa är livshotande diagnoser som jag, innan jag själv drabbades av dem, aldrig hade hört talas om tidigare. Den vetenskapliga okunskapen och frågetecknen var också, märkte jag under sena nätters efterforskande på nätet, stor. Runt dessa vetenskapliga "svarta hål" som mina frågor landade i växte min frustration. Jag ville veta saker, inte bara höra dessa läkares gissningar om orsaker och samband. Men den absolut viktigaste frågan som cirkulerade i varv på varv i mig var om detta nu innebar att mitt sista barn, min svarthåriga dotter, var mitt sista barn också i livet? Var min önskan att bilda en familj med tre barn nu omintetgjord? Och var den reproducerande delen av mitt liv redan slut, vid trettiofem? Om så, behövde jag sörja mitt tredje barn och min reproduktiva förmåga. Om inte, behövde jag starta riskkalkylprocesserna. Det var en sak att efter en havandeskapsförgiftning hoppas på en normal andra graviditet -sannolikheten för en sådan är ändå högre än för en till med komplikationer, men det är en helt annan sak inför en eventuell tredje graviditet med två graviditeter med dessa komplikationer bakom sig. Inför en sådan verkade det inte finnas mycket trösterik statistik alls. Och i så fall, hur skulle jag våga gå in i det där igen med mina öppnade ögon?


Det sista barnet heter den här bloggen och den är mitt sökande och bearbetande och förhoppningsvis synliggörande av dessa frågors icke entydiga svar. Jag kan inte släppa tanken på det sista barnet och jag behöver samla ihop mig och argumenten, känslorna och erfarenheterna. Jag väljer att göra det öppet i bloggform eftersom jag vet hur det var när jag själv googlade mig ut på nätet. det kändes som att segla över ett vetenskapligt månlandskap, jag kände mig totalt ensam och isolerad och hänvisad till läkares fördomar och gissningar.