Det slog mig just att när en bebis fyller nio månader, vilket min yngsta dotter gör i dagarna, så markerar det en speciell tid i en bebis liv. De har då nämligen existerat precis lika mycket på två olika sätt i världen. Det ger ett totalt existerande på ett och ett halvt år, där de under de första nio månaderna existerar som en slags symbiotiska undervattensvarelser inuti sin värdkvinnas (moderns) kropp och där de lever utan möjlighet att låta själva (de kan däremot buffa och slå kullerbyttor, lyssna och hicka och leka med sin egen kropp), för att sedan under de senare nio månaderna existera som avgränsade landvarelser, som känner hunger och kraften av tyngdlagen och som har relativt stora möjligheter att göra sig själva hörda. Detta förutsatt att graviditeten är "normal" och löper på enligt förväntade tillväxtkurvor och biologiska processer, vilket de ju inte alltid gör. Nej.
Min äldsta dotter fick existera som symbiotisk undervattensvarelse i bara sju månader och sedan tog sjukhuset över värddjurets (moderns) ansvar.
Men alldeles oavsett detta var vi hela familjen nyligen i en annan tidszon. Och vi kom hem från en två månaders resa till Kuba och när man gör de där transatlantiska flygningarna över tidszoner finns det en tid efteråt då man inte riktigt vet var man är. Flygningen känns lång i timmar men inte i tid i förhållande till hur långt man faktiskt på den tiden har förflyttat sig över jorden och hur annorlunda allt är runt omkring efter det: det tropiska som är borta, musiken i vägkorsningarna, spanskan och människorna i sina hattar som har bytts mot vardagens miljöer och människor. Men man är ändå inte riktigt framme där, inte i vardagen, det är som om man lika gärna skulle kunna gå och lägga sig här och vakna upp i sängen man sov i där (storblommiga, turkosa lakan och ljudet av airconditionmotorn på högsta). Som att man skulle kunna stänga ögonen i Sverige för att blinka bort något och öppna dem och befinna sig på en gata i Centro de Habana. Sen försvinner den där känslan och man är bara i vardagen. Man har accepterat avståndet, man är där man är. Kanske är det på samma sätt med det nio månader gamla barnet vars existens varit mer undervattensdjur fram till dess? Kanske är kroppsminnena av tiden i livmodern bara en natts sömn eller en blinkning bort? Från och med nu ska dock min dotters existerande i livmodern mer och mer krympa i förhållande till resten av det levande, låtande, lekande livet. Minnena från tiden innan bär jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar