Jag är fylld nu med en sådan avsmakskänsla inför graviditeter. Det är intressant hur det kan växla över, dröm till mardröm, på så få timmar. Just nu kan jag bara inte begripa hur jag ibland kan vilja utsätta mig för det där igen. Den där abnorma belastningen på kroppen i slutskedet. Jag googlade precis "havandeskapsförgiftning" som jag gjort många gånger tidigare, med den skillnaden att jag denna gång tryckte på "bilder" och upp framför mig radades de mest ömkliga familjebilderna, inte särskilt olika mina egna från den där tiden. De var tagna i sjukhussalar på mödrar som tappert log mot kameran med sina plufsiga lite förvirrade ansikten och blodsprängda ögon. Det var bilder på ödemfötterna - alla tar väl bilder på dem?, och på de prematura bebisarna såklart. Det var också bilder på blodiga moderkakor och operations- eller obduktionsbilder som var tagna från djupt inne i sår. Bevare mig! Jag blev direkttransporterad tillbaka till min egen tunga, tryckande kropp och känslan av att den åldrades i realtid framför spegeln, att den blev svampig och vattnig och stum och invändigt rusande sjuk. Det var en skenande metamorfos. Det var så overkligt, jag vägde redan så mycket och jäste som en vattensjuk deg. Kroppen, min egen fantastiska kropp, dök rakt ner i något jävla mode of self destruction och jag satt fast i kroppen när den dök och jag kunde inte komma loss ur det. Inte förrän de skar mina barn ur mig. Fy fan så groteskt!
Nej, jag borde lägga av mina funderingar på det sista barnet nu. Ta hand om de fantastiska ungar som jag har och bli en... tja, upptäcksresande istället. Röra på mig obehindrat i världen. Låta det bli vår och sommar tillsammans med dem, flera år i rad, och det skulle inte vara några konstigheter. Jag vill inte sitta fast sådär igen. Sjukhussalen, utsikten, spegeln. Utrymmet som var så trångt och som hela tiden stängdes. Man kan försvinna från sådana rum. Jag vet ju det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar