Sedan kommer följande sjok:
Tänkbara orsaker och samband till havandeskapsförgiftning
Även om den faktiska orsaken inte är fullständigt klarlagd finns det saker som placerar kvinnan i en högre riskgrupp för havandeskapsförgiftning. Kronisk njursjukdom, av något slag, kan vara en riskfaktor. Likaså diabetes, övervikt och högt blodtryck. De tre sista faktorerna kan vara kopplade till s.k. livsstilsfaktorer. En kvinna som lever ett allmänt osunt liv riskerar att dra på sig övervikt. Övervikten leder ibland till diabetes och högt blodtryck vilket kan få en negativ påverkan under graviditeten. Det innebär också att kvinnor måste se upp med både blodtrycket och viktökningen när de är gravida. Att gå upp i vikt under en graviditet är helt normalt. Men det finns en gräns för hur mycket vikt det är sunt att lägga på sig under en graviditet. Det är lätt hänt att graviditet leder till stillasittande och småätande. En person som redan har några kilo för mycket och osunda kostvanor riskerar att öka snabbt i vikt och även få förhöjt blodtryck. (Hämtat härifrån!)
Kronisk njursjukdom går de inte vidare in på, utan nämner det bara som i förbifarten, men sedan nämns riskgrupperna som har de så kallade livsstilsfaktorerna kopplade till sig och här breder texten sedan ut sig kring övervikt, stillasittande och småätande. "En kvinna som lever ett allmän osunt liv" riskerar alltså enligt texten att dra på sig övervikt och därmed även havandeskapsförgiftning om man följer resonemanget hela vägen ut. Jag tror inte att de som skriver på denna sida själva har erfarit sjukdomen på närmare håll. Jag upplever nämligen detta som mycket skuldbeläggande och jag tycker att denna text uppmuntrar ett tänkande som går ut på att leta orsaker i livsstilsfaktorer och i en kvinnas "allmänt osunda liv" (ett uttryck man för övrigt verkligen kan ha användning för då man vill moralisera över kvinnors liv, för vad är egentligen ett "allmänt" osunt liv?). Hade textförfattarna haft en egen erfarenhet hade de, tror jag, försökt undvika skuldbeläggande.
För en kvinna som har drabbats av havandeskapsförgiftning med allt vad det innebär har också, tror jag, drabbats av en stor känsla av skuld; man har kanske inte lyckats bära sitt barn hela vägen, och det blev inte som man ville, barnet kan ha blivit tillväxthämmat som ett resultat av havandeskapsförgiftningen och man har i så fall lidit av att man inte kunnat ge det den näring det behövt under graviditetens gång. Man har kanske tvingats ställa sitt eget liv mot barnets på ett sätt som inte är helt okomplicerat, man kanske till och med har förlorat sitt barn eller inte själv blivit helt återställd efter sjukdomens härjningar och hittar man till denna sida då, som alltså härleder orsaker till småätandet som man kanske visst ägnade sig åt medan man var gravid, eller stillasittandet som man kanske var tvungen till, eller det där "allmänt" osunda livet man någon gång i livet har levt, så får man inte mycket tröst.
Själv var jag övertygad om att den hudkräm som jag hade använt måste ha orsakat havandeskapsförgiftningen. Jag hade använt en stark hudkräm med AHA-syra och jag hade så jävla dåligt samvete för det när jag låg där på sjukhuset. Jag hade väl tidigare undrat om det verkligen var bra för barnet i magen när den så uppenbart var stark och gick in i huden sådär som den skulle göra och som min hudläkare sa var så bra. Så jag använde krämen i alla fall, trots mina farhågor, för att jag tyckte att min graviddåliga hy behövde den och sedan var det just detta som jag kunde komma på som jag hade gjort "fel". Jag körde ett felsökningsprogram och hittade den där jävla krämen. Jag hade tur som hade en fin barnmorska på SÖS. Hon fick komma in och prata med mig särskilt och hon sa då att ingenting som jag hade gjort hade orsakat sjukdomen. Ingenting. Och, nej, det var inte hudkrämen, det var inte jag på något sätt! Enligt henne var det genetiskt. Att jag inte hade gjort något fel och inte kunde lastas för detta var hennes poäng och även om det inte heller var någon större tröst att tänka på att mina gener alltså hade något mystiskt förprogrammerat fel när det gällde just reproduktionen så var det skönt att se hur mycket hon ville hjälpa mig att mota bort skulden som hon såg att jag plågades av. Självklart visste hon inte mer än vad forskarna vet och inte vet om havandeskapsförgiftning och om vad det orsakas av, men hennes erfarenhet sa henne att det inte är bra att släppa iväg en nybliven mor med en massa överdrivna skuldkänslor.
Låt oss gå vidare med texten. Efter detta om övervikt och livsstilsfaktorerna säger texten på havandeskapsförgiftning.se något snabbt om de andra riskgrupperna vilka är: förstagångsföderskor, flerbördsföderskor och andra som haft sjukdomen tidigare, vilket textförfattarna menar pekar på att det finns en ärftlighetsfaktor. Och sedan omnämns den nya forskning som är på gång på området, nämligen Stefan Hanssons forskning i Lund. Här liksom låtsas texten säga något om de senaste rönen och gör det helt utan att förklara sammanhangen och teorierna, det verkar mest vara några meningar om Dr. Hanssons Athenapris som han fått för forskningen och sen lite om röda blodkroppar här och olika genfamiljer där. Helt disparat och obegripligt. Men denna forskning är värd att gå in på! Den betonar verkligen, enligt vad jag har förstått, den ärftliga dimensionen och då hos båda föräldrarna och kompabiliteten dem emellan. Denna forskning har dessutom kunnat stävja havandeskapsförgiftning hos får om man får tro denna artikel från SvD. Jag kommer att återkomma till denna artikel och hoppas hitta mer om forskningen snart!
För en kvinna som har drabbats av havandeskapsförgiftning med allt vad det innebär har också, tror jag, drabbats av en stor känsla av skuld; man har kanske inte lyckats bära sitt barn hela vägen, och det blev inte som man ville, barnet kan ha blivit tillväxthämmat som ett resultat av havandeskapsförgiftningen och man har i så fall lidit av att man inte kunnat ge det den näring det behövt under graviditetens gång. Man har kanske tvingats ställa sitt eget liv mot barnets på ett sätt som inte är helt okomplicerat, man kanske till och med har förlorat sitt barn eller inte själv blivit helt återställd efter sjukdomens härjningar och hittar man till denna sida då, som alltså härleder orsaker till småätandet som man kanske visst ägnade sig åt medan man var gravid, eller stillasittandet som man kanske var tvungen till, eller det där "allmänt" osunda livet man någon gång i livet har levt, så får man inte mycket tröst.
Själv var jag övertygad om att den hudkräm som jag hade använt måste ha orsakat havandeskapsförgiftningen. Jag hade använt en stark hudkräm med AHA-syra och jag hade så jävla dåligt samvete för det när jag låg där på sjukhuset. Jag hade väl tidigare undrat om det verkligen var bra för barnet i magen när den så uppenbart var stark och gick in i huden sådär som den skulle göra och som min hudläkare sa var så bra. Så jag använde krämen i alla fall, trots mina farhågor, för att jag tyckte att min graviddåliga hy behövde den och sedan var det just detta som jag kunde komma på som jag hade gjort "fel". Jag körde ett felsökningsprogram och hittade den där jävla krämen. Jag hade tur som hade en fin barnmorska på SÖS. Hon fick komma in och prata med mig särskilt och hon sa då att ingenting som jag hade gjort hade orsakat sjukdomen. Ingenting. Och, nej, det var inte hudkrämen, det var inte jag på något sätt! Enligt henne var det genetiskt. Att jag inte hade gjort något fel och inte kunde lastas för detta var hennes poäng och även om det inte heller var någon större tröst att tänka på att mina gener alltså hade något mystiskt förprogrammerat fel när det gällde just reproduktionen så var det skönt att se hur mycket hon ville hjälpa mig att mota bort skulden som hon såg att jag plågades av. Självklart visste hon inte mer än vad forskarna vet och inte vet om havandeskapsförgiftning och om vad det orsakas av, men hennes erfarenhet sa henne att det inte är bra att släppa iväg en nybliven mor med en massa överdrivna skuldkänslor.
Låt oss gå vidare med texten. Efter detta om övervikt och livsstilsfaktorerna säger texten på havandeskapsförgiftning.se något snabbt om de andra riskgrupperna vilka är: förstagångsföderskor, flerbördsföderskor och andra som haft sjukdomen tidigare, vilket textförfattarna menar pekar på att det finns en ärftlighetsfaktor. Och sedan omnämns den nya forskning som är på gång på området, nämligen Stefan Hanssons forskning i Lund. Här liksom låtsas texten säga något om de senaste rönen och gör det helt utan att förklara sammanhangen och teorierna, det verkar mest vara några meningar om Dr. Hanssons Athenapris som han fått för forskningen och sen lite om röda blodkroppar här och olika genfamiljer där. Helt disparat och obegripligt. Men denna forskning är värd att gå in på! Den betonar verkligen, enligt vad jag har förstått, den ärftliga dimensionen och då hos båda föräldrarna och kompabiliteten dem emellan. Denna forskning har dessutom kunnat stävja havandeskapsförgiftning hos får om man får tro denna artikel från SvD. Jag kommer att återkomma till denna artikel och hoppas hitta mer om forskningen snart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar