Love den åttonde juni

Natten till den åttonde juni 2013 kunde jag nästan inte sova alls, bebisen bökade i magen och vi sov alla, mannen jag och dottern, i mammas och pappas bäddsoffa för att kunna vara på plats direkt på morgonen när vi vaknade. Den åttonde juni förra året var en lördag och på onsdagen hade vi fått klartecken från SÖS. Flödet i navelsträngen, hjärtat och hjärnan såg fint ut. Läkaren hade lekt med 3D-effekten på ultraljudet och vi hade fått se läppens amorbåge och den lilla nästippen på vår bebis. "Så du menar att allt är okej då", frågade jag läkaren som nickade efter viss tvekan. "Alltså att vi kan gifta oss på lördag ändå?". Läkaren log finurligt med ögonen och sa "Det tycker jag absolut att ni ska göra". Och det tyckte ju vi också, vi hade bokat tiden i Stadshuset redan i januari, problemet var bara att jag vid flödesultraljudet i april, eller när det nu var, hade fått reda på att jag hade 3 "notch", eller begränsningar i flödet in till livmodern, vilket var illavarslande. Jag hade blivit sjukskriven på stört och väldigt ledsen och samtidigt var det så overkligt och konstigt. För jag mådde strålande fysiskt. Jag gjorde verkligen det. Var stor, stark och stolt över magen som växte och kände hur bebisen var helt självklar och frisk därinne. Men läkarna sa att nej, det kommer inte att gå. Troligtvis blir du sjuk i ungefär samma tid som sist, det vill säga runt vecka 27. Min första dotter fick lov att födas i vecka 29+3 och när jag räknade med datumet den åttonde juni insåg jag att det var förlagt till vecka 28+3 i denna graviditet. I vecka 28+3 låg jag bortdomnad på special BB och var rädd, rädd, rädd förra gången.

Vi ställde in bröllopet. Mannen fick ringa runt till de inbjudna och förklara situationen, jag pallade inte med det. Det var en hemsk tid, de där veckorna runt "notchtestet". Inför det var jag sjukt nervös. Under själva testet hamnade jag i konflikt med barnmorskan som utförde det, så pass att jag krävde att få göra om det eftersom jag hade varit så vansinnigt arg på henne att jag tänkte att det måste ha påverkat resultatet. Ilska som flödar i blodomloppet - det kan ju aldrig vara bra. Men nej, resultatet stod sig, trots second opinion. Notch 3, alltså. Sjukskriven. Misslyckad på jobbet, misslyckad som kvinna, misslyckad som mor. Jag var så besviken, jag hade ju haft oddsen med mig och inte mot mig. Jag hade inte ens behövt att ha tur, bara undvika oturen. 20 procents återfallsrisk betyder ju för sjutton 80 procents chans. Men fuck! Inte då. Inte för mig. Det började bli vår ute och jag bara grät, för jag såg sommaren försvinna in på neo. Oron som vi skulle behöva leva med, min dröm om att få vara med om en mer normal förlossning - grusad. Bröllopet grusat. Och det stackars lilla barnet! Gråt, gråt och så mannen som tröstade bäst han kunde och som sen också fick mig att känna efter, som sa: "Men du mår ju bra, du får må bra. Det kommer att gå bra". Men vi gjorde förstås inga sommarplaner.

Sedan blev jag en välmåendesoldat. Jag var på sjukhuset för flödesultraljud, pissprov och blodtrycksmätningar två gånger i veckan. Däremellan gick jag på Centralbadet, läste romaner, träffade vänner, skrev, sov och var ute i naturen. För varje blodtrycksmätning som "jag klarade" växte mitt hopp och min fighting spirit. Jag skulle klara det! Jag skulle! Den 18 maj blev jag dessutom bortrövad av mina allra käraste vänner på en möhippa som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Den var full av så mycket kärlek och glädje och ingöt så mycket mod i mig att jag idag tänker på den som skimrande av en ren magi som sedan ledde mig vidare och vidare. Jag hade bland annat blivit spådd i tarotkort och jag säger inte mer än att det var bra. På onsdagen innan den åttonde blev det bestämt och godkänt av läkaren. Jag och mannen som jag träffat en kväll i maj på en välkänd sunkkrog på Söder för en massa år sedan och som jag hade blivit så vansinnigt och ögonblickligt kär i, som jag alltid sedan dess känt mig så hemma hos (hans varma händer och lockiga hår, hans kyssar, nätterna, grässtråna i mungipan och morgonrockarna som vi gick klädda i jämt i början!) och som jag sedan hunnit dra med mig runt om i världen, vi skulle ta mig tusan gifta oss nu!

Det hade börjat som ett praktiskt beslut. Arvet, tänkte vi på, om något skulle hända någon av oss. Och vårdnadshavarebiten som blev så särskilt viktig för oss. Alltså att om jag skulle dö under graviditeten, men barnet överleva, skulle inte mannen hunnit bli vårdandshavare än. Men gifte vi oss skulle han bli vårdnadshavare för våra barn per automatik. Pater est-regeln kallas detta, att man liksom förutsätter att den äkta maken är pappa till alla barnen, vilket ju inte är fallet med sambos. Vid äldsta dotterns vårdnadshavaremöte på socialkontoret hade mannen fått frågan om han biföll att han rimligtvis kunde vara pappan då konceptionen skett inom en viss tidsram, som hon, socialsekreteraren, läste upp. Jag upplevde detta som mycket, mycket märkligt, till viss del kränkande, fyrkantigt och obehagligt. För visst var det ett rutinmässigt ifrågasättande av mitt ord och av den jag sa var pappan? Och mannen var jättestressad i sin tur. Han hade fått höra om problematiska vårdnadstvister där en som man stod helt utan rättigheter om man inte hade de där signaturerna på rätt papper. Att vara vårdnadshavare för barnen är viktigt, men den där myndighetssituationen på socialkontoret, med två vittnen som kallades in från receptionen, den kunde vi slippa nästa gång, kände vi. Det började som en praktiskt beslut men det blev någonting annat. Det blev något fint att fokusera på. Det blev en del av vårt kämpande för graviditeten och barnet.

Vi hade alltså lite drygt två dagar på oss att styra upp en bröllopsfest. Jag ringde till Stadsmissionen och hörde om de kunde fixa smarriga smörgåstårtor till ca. 60 personer. Efter viss tvekan, kvinnan som jag pratade med bad att få återkomma, sa de ja. Det skulle ordna sig. Vi hade mat och vi gick till systemet och köpte champagne. Riktig! Och öl och vin. Vi plockade blommor (syrener och hundkex) i förorten dagen innan. Mamma bakade en fyravåningstårta. Och jag gick ner till den lokala frisören och bokade tid för en håruppsättning. Mannen sprang och köpte en kostym. Vigseltiden i Stadshuset hade vi inte avbokat och inte heller festlokalen på min barndomsgård, där mamma och pappa fortfarande bor och där vi vaknade i bäddsoffan, utan att ha sovit många timmar alls, lördagen den åttonde juni.

Den åttonde juni 2013 var det fullt med frön som yrde i luften och ute på Riddarfjärden krusades vattnet för all båttrafik. Ett prinsessbröllop hölls i någon obetydlig kyrka någonstans i stan, men i Stadshuset, inne i Ovala rummet, stod jag och mannen som jag älskar och växlade ringar och kyssar och små nervösa ord. Runt om, längs det Ovala rummets ovala väggar stod våra släktingar och vänner. Framför oss, precis vid vigselförrättarens lilla podium, stod vår äldsta dotter i sommarklänning bredvid sina vänner hand i hand och i min mage växte bebisen som skulle komma att ligga kvar där och växa i två hela månader till. Det blev ingen sommar för oss på neo. Det blev en sommar med bad och sol och profylaxkurs. Men det kan jag berätta om en annan gång för nu ska jag fortsätta fira min första bröllopsdag någonsin!