Vi åkte en tur med bilen på landsvägar genom böljande sommarlandskap, skogar och åkrar, förbi gårdar och mindre byar. Hela tiden drogs min uppmärksamhet mot vindrutans högra hörn, för där, inklämd i vindrutetorkaren satt en helt förunderligt grön och skimrande vacker insekt. Den var helt tillknycklad, det gick inte att förstå vad den en gång hade varit, en trollslända eller någon sorts fluga. Den var i alla fall stor och hade ögon och fartvinden drog och slet i vingarna som stod rätt upp och var så sköra och fina och som trasades sönder mer och mer ju längre vi körde. Jag kunde inte låta bli den med blicken. Insekten, döden. Det var sommaren, sommaren, sommaren i 100 kilometer i timmen och så den, konstant, i hörnet av synfältet, hela resan. Knycklig och trasslig och förnedrad. Snopen. Jag tänkte att det var en ganska bra bild för hur det är att längta efter ett till barn när man vet att det inne i graviditetsprocessens spiraltrappa, just där som livet är som mest intensivt och blommar, just där längst in i själva livet, ligger hotet om döden. Innästlat.
Sommaren är grym mot sina kryp och insekter, men jag tror ändå att de älskar den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar