Deltidsbestämmelser på förskolan för föräldralediga (kommunalmoral)

Jag läste en arg insändare en gång som kan ha undertecknats Ulf. Vi säger att han hette Ulf. Ulf var arg å det allmännas vägnar då föräldralediga föräldrar önskade barnomsorg för sina äldre barn. Ulf tyckte att det var toppen av svensk bortskämdhet (och av feministisk könsrollsförvrängning?).  Inte ska väl det allmänna betala för så dumma saker som att 1. en förälder (mamma) ska vara hemma samtidigt som 2. förälderns stora barn ska ha barnomsorg. Utropstecken! Det var väl ändå en väldigt dyr och dum syn på det allmännas ansvar? Ulf avslutade sin insändare med att säga något mumligt om att föräldrar (mammor) som inte kunde klara av samtliga sina barn borde ha tänkt på just detta lite tidigare, i alla fall en sisådär nio månader tidigare. Bortskämda föräldrar och särskilt mammor alltså! Bah! Det finns förresten många sådana här Ulf-argument i omlopp på familjesiterna och det är för tydlighetens skull inte alls bara män som sprider dem (konstigt nog).

Lyckligtvis har inte Stockholms kommun samma syn som Ulf på det här med barnomsorg och ansvar för det växande släktet. Stockholms stad försöker hålla fokus på barnet och menar att det är barnets rättighet att hålla kontakt med den verksamhet som det ingår i - även när det, sett ur barnets ögon, har råkat födas ett litet syskon till familjen. Det större barnet har alltså rätt att bibehålla sina relationer på förskolan, det har rätt att träffa sina vänner och den personal som den har lärt känna och förhoppningsvis också knutit an till. Barnet har rätt att ingå i den barngrupp och den åldersanpassade pedagogiska verksamhet som den tidigare har varit en del av och det är bra att Stockholm Stad tänker såhär positivt om sin egen verksamhet. Verkligen! Men genom att bara fokusera på barnets rättigheter missar de ändå en annan viktig orsak till att de äldre barnen måste få ha barnomsorgen kvar, nämligen att barnet ingår i ett familjesystem där också andras behov är viktiga att tillgodose. Jag menar - helt i linje med Ulfs kritiska resonemang faktiskt - att en förälder mycket väl kan ha en ganska bristande föräldraförmåga för de större barnen just när den fått bebissyskon. För nej, en ensam mamma hemma kan omöjligt svara mot så motstridiga behov samtidigt. Det är lika bra att vi som är ensamma hemma med våra barn erkänner det.

Jag har fött syskon till större barn och inser exakt hur stor skillnad i behov en bebis har om man jämför med, låt oss säga, en tvååring. En bebis kan vara vaken halva eller hela nätter, kan behöva sova halva till hela dagar. En bebis vill ha lugn och ro och en trygg plats i en förälders famn i princip tjugofyra timmar om dygnet. En tvååring däremot har behov av att klättra, springa, dansa och leka och prata och upptäcka och träffa kompisar och testa sin viljestyrka och kroppsstyrka, samt gränser och regler och föräldrars tålamod. Ett äldre barn har en kunskapstörst och behov av lite mer fasta rutiner varvat med utmanande tankar och aktiviteter, något som finns på förskolan men inte hemma hos en förälder som är nybliven bebismor- eller far. Som bebismor- eller far måste en prioritera bebisens behov - här finns inget val, bebisen är skör och lyssnar inte på reson angående sovtider. En tvååring som är hemma ensam med sin nyblivna bebismamma är en understimulerad tvååring per definition. Men en tvååring som är hemma med sin nyblivna bebismamma är kanske också en avundsjuk tvååring? Är kanske också en arg tvååring som med enorma röst- , känslo- och styrkeresurser totalt kan utplåna alla möjligheter för bebisen att få sina behov av lugn och ro och kroppskontakt med föräldern tillfredsställda. Det hela kan urarta i en situation där inget av barnen och absolut inte föräldern får sina behov tillfredsställda och där alla parter riskerar att må ganska dåligt och detta i ett ganska känsligt skede av barnens liv.

I en svunnen tid, låt oss säga i bondesamhället - säkert en sådan slags tid som Ulf gärna blickar tillbaka mot då han skakar på huvudet åt samtiden - skulle en nybliven mor aldrig ha varit ensam hemma en hel dag med både bebis och toddlare och skolbarn. Det hade funnits fler vuxna runt omkring, en mormor, en farfar, en äldre bror som kunde läsa, en piga, en grannfru, en syster, en man som stod nere på åkern kanske och som kunde komma om en ropade att en behövde hjälp. Såhär ser det inte ut längre. familjer pendlar och morföräldrar yrkesarbetar och barn går inte längre själva till skolan. Farmor bor på västkusten och farfar på Åland där han upptäcker sig själv genom segling. Familjer lever ganska ensamma i sina förorter och skola och dagis behöver inte längre finnas i den omedelbara närheten till hemmet. 

Ulf och Stockholms stad har alltså inte samma syn på det här med barnomsorg. Föräldralediga får ha sina äldre barn på förskolan i trettio timmar i veckan inom Stockholm Stad. Ändå är det som om Ulf har suttit med i rummet när de har bestämt om barnomsorgens begränsningar. För hur annars ska man förklara de där restriktionerna? Jo, säger Stockholms stad. Ert stora barn är välkommet hit men bara på deltid. Och ni får inte komma och gå som ni vill och skulle behöva inte. Ni ska vara tacksamma att ni får det ni får. Ni ska passa in ert liv i våra tider. Nej, nej, ni kan inte hävda att ni som föräldrar har andra behov. För nej, behov har väl inte ni? Behov har man väl bara om man jobbar? Och ni är ju lediga. (Skyll er själva!) Och passar ni inte våra tider riskerar ni att förlora platsen. Och platsgarantin förstås. Och ni vet ju, vi har omsorgsbrist i kommunen. Det innebär väldigt långa väntetider!

Att hela familjesystemet kan påverkas av detta har de nog inte tänkt så noga på. Försök att lämna två barn samma morgon vid olika institutioner vid olika tunnelbanestationer vid samma tid. Mission impossible! För dagisbarnet får inte lämnas en minut innan åtta och skolan börjar samtidigt. Försök sedan att hämta två barn i samma vända när en ändå är på väg hem från jobbet. Mission impossible! Dagisbarnet måste hämtas klockan fyra senast och då får en gå väldigt tidigt från jobbet för att hinna hämta i tid. Tur då att de flesta familjer är två vuxna som kan lämna och hämta. Ja. Så att en vuxen får gå med skolbarnet och en annan vuxen får gå med dagisbarnet... Försök sedan göra det här, tillsammans med en bebis, varje dag, varje dag, varje dag under en hel föräldraledighetsperiod. Två vuxna i samma familj med konstant noll möjlighet att någon gång kunna hitta på något annat, träffa en vän till exempel, gå ut och springa, äta ute. Sådana saker som alla, till och med Ulf, tror jag, också skulle vilja göra av sin tid för att få känna sig lite mer levande...


Men nej alltså.

Förra veckan ringde jag rödgråten och dingdong av sömnbrist och frustration till min dotters förskola och bad dem kvitta den dag (onsdag) som jag hade dottern hemma eftersom hon inte sovit en blund på natten och varit arg och uppriven på mig som ammade lillebror mot den dag som hon egentligen ska vara ledig på (fredagar för deltid). Jag sa att mitt behov av barnomsorg var panikartat. Jag behöver åtminstone de där trettio timmarna! Personalen svarade att egentligen är det inte så det fungerar men att jag skulle få prata med verksamhetschefen och fråga henne själv. Hon skulle ringa upp mig senare under eftermiddagen. Personen som jag hade i örat sa: "Jag hör ju hur du har det" och var förstående och jag kände hopp. men verksamhetschefen ringde inte upp och på torsdagen vid lämningen på morgonen frågade jag om verksamhetschefen var där och om hon hade fattat något beslut i frågan om fredagen. Jag fick då höra av morgonpersonalen att verksamhetschefen inte skulle vara där vare sig på torsdagen eller på fredagen men att det självklart var helt okej och no problem om min dotter kom in på fredagen. "Varför skulle det vara något problem?", två personer gav mig samma uppriktigt förvirrade svar. Min dotter har ju sin plats där. Det är ju inte så att det på fredagar kommer in en massa andra, fredagsbarn, i verksamheten. "Men åh, tack, vad skönt", sa jag. Min syn på min dotters dagis strålade. de var ju människor! Det gick att resonera! "Det är lite mycket nu", sa jag, "Och lite ansträngt. Hon behöver er. jag behöver er. Min son behöver mig. Tack, tack!"
   Min dotter gick på förskolan på fredagen och jag och bebisen fick vila tillsammans. Det var så skönt, återhämtning med bebislek och ordlös kommunikation. På måndagen skickades så ett veckobrev ut skrivet av verksamhetschefen till alla föräldrar. Såhär skriver hon:

Viktig information
Till er som är föräldralediga vill vi förtydliga vad det är som gäller gällande barnens vistelsetider.  Om man exempelvis går mellan klockan 09.00-15.00 innebär det att man inte får komma tidigare än 09.00. Man ska sedan vara hämtad senast klockan 15.00 vilket innebär att den som hämtar behöver komma till förskolan lite innan barnets sluttid. Om man exempelvis lämnar en kvart senare behöver man hämta sitt barn på den sluttid som man har och kan alltså inte hämta en kvart senare; man kan inte förskjuta barnets vistelsetider.  Om man har valt att ens barn ska vara ledig en dag i veckan är det samma dag, varje vecka, som gäller. Om verksamheten tillåter kan man vid undantagstillfälle byta dag om man i god tid kontaktar förskolan för att se om möjligheten finns. Om man exempelvis vill vara ledig andra dagar, är sjuk m.m. har förskolan ingen möjlighet att ta emot den lediga dagen istället.  Vi har personal som börjar och slutar sin arbetstid hel, kvart över, halv och kvart i och deras arbetstider är uträknade efter antal närvarande barn. Tack för visad förståelse! 

Nej, men tacka inte. Jag förstår nämligen inte alls vad du menar. Vadå hel, kvart över, halv och kvart i - vad har nu detta räknande av kvartar med saken att göra? Vore det inte bättre med en verksamhet som välkomnade alla barn utifrån deras och deras familjers individuella behov? Vissa kommer sent andra går tidigt, ytterligare andra har helt olika behov olika veckor. Vore det inte bättre om Stockholm Stad istället för att köra någon blandning av märklig Ulf-moral och barnperspektiv drev världens bästa och mest flexibla barnomsorg?

Med önskan om snabb förbättring!

Bloggaren