Min stora dotter med de tusen frågorna studerar mig när jag ammar med lillebror: "Mamma, varför snuttade inte jag på bröstet när jag var liten?". "Du snuttade på dattan. Och det gör du ju fortfarande ibland, eller hur?". "Mm, men varför ville jag ha en plastgrej istället för sådär?" (hon vet så väl att jag inte gillar "plastgrejer" generellt). "Det bara blev så, det var lite enklare för dig eftersom du var så liten". "Men... (hon funderar) Det var inte mitt fel?". "Nej", säger jag, en aning förbryllad. Har hon snappat upp min sorg? Går den att avläsa så enkelt? Har vi pratat om detta förut? Känner hon skuldkänslor? Eller egen sorg? "Det var inte mitt fel heller", säger jag. "Och inte pappas?" Hon studerar mitt ansikte. "Nej, det var inte pappas fel".
En frågestund från i förrgår. Kanske den som föranledde amningsposten tidigare? Nå, skuldutredning pågår i många huvuden. Det var ingens fel. Det blev annorlunda. Och det blev bra. Nog om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar