Stjärnfall

Jag och min man fick se ett sådant vansinnigt stjärnfall ikväll just som vi åkte över Tranebergsbron. Det föll över halva himlen, trots att himlen var ljus av ett litet molndis som lystes upp underifrån av stadens alla lampor. Stjärnan föll och vi hann med, den föll inte i någon särskilt hög hastighet. "Woooowooowoow", hann vi säga innan den upphörde strax ovanför taken i väster. "Det såg ju ut som om den föll ner", sa jag. Dottern i baksätet sa att hon önskade att den hade landad på taket till vår bil. Hon tänkte sig säkert något litet, som en flinga eller ett klistermärke som glittrade, tror jag. Men hon hade inte sett hur stjärnfallet såg ut i framrutan. Det var inte litet och det var inte lätt. Jag svarade henne att vi nog skulle vara glada för att det inte fallit ner på vår bil. Hur som helst fick detta märkvärdiga stjärnfall mig att åter igen tänka på David Bowie. Ground Control to Major Tom, ödsligheten när kretsarna dör och han flyter bort i låten. Rymden. Döden. Och därifrån började jag minnas två mardrömmar som jag drömt en natt på sjukhuset. Det var den där åskvädersnatten då rutorna skallrade på SÖS, ett dygn efter min sons födelse. Jag drömde i en första sekvens om två ormar som kom ringlande rakt upp från marken mot mitt ansikte. De ringlade som i vatten genom luften. Jag stod på en skogsstig vid en sjö och fick lov att parera och ducka. Den ena ormen var stor och den andra ormen var liten och hetsig och jag visste på något sätt att det var en ormhona med en av sina ungar. En äsping. Hade jag inte duckat hade jag blivit biten i ansiktet. Men nu lät de mig vara och simmade förbi mig utan att ta notis om mig. Jag hade bara råkat stå där de skulle fram. Det hade varit en olyckshändelse om vi hade krockat och de hade bitit mig - inte på något sätt ondska. Bara otur. Eller? Jag var inte helt säker. Jag vaknade och svettades och såg på min son, hörde åskan som gick och såg rummet blinka och blixtra. Lugnade mig och föll in i en ny sömn och drömde att jag vaknande strax därefter och att rummet blinkade och blixtrade. Mina lakan knarrade mot plasten i madrassen när jag reste mig upp. Jag var helt ensam, men det var samma sjukhusrum, med spegeln ovanför handfatet och fönstret mot åskvädret bakom mig. Varför var jag ensam? Jag ville ha dem hos mig. Jag gick ut i korridoren. Där var allt slitet, målerierna flagnade, lamporna var trasiga och det drog som om huset saknade fönster och dörrar åt alla håll, som om det stod öppet överallt, övergivet som ett rivningshus. Korridoren och alla dörrarna till de andra sjukhusrummen - de var samma, det var utan tvekan BB-avdelningen men ingen var där och alltihop såg ut som om det höll på att vittra sönder. Jag gick in i matsalen och där stod delar av gammal köksutrustning. Ett avstängt kylskåp, en bänk, en övergiven trasig stol. En golvbrunn. Fortfarande ven det där draget genom huset och allt var färglöst och grått och från bakom diskbänken kände jag plötsligt närvaron av något. Eller någon? En råtta! En liten slinkig råtta kilade fram över golvet. Jag vaknade igen med hjärtat bankande. Jag låg i rummet som blixtrade och blinkade och lakanen gnisslade och knarrade mot plasten i madrassen. Jag svettades. Men här låg sonen på bröstet och sov så gott och mannen låg och snarkade på britsen bredvid. Jag hade fått vakna i rätt rum den här gången. Livets rum, något som jag delade med de andra. Jag skulle få fortsätta att vara mamma till den där lilla varma, fjuniga pojken som luktade så himla gott, som av mandel och överkokta makaroner. Vi skulle få lämna döden bakom oss. Jag skulle inte vittra sönder, inte isoleras, inte bli övergiven, ensam eller invaderad. Vi skulle få tid tillsammans. Det alternativa scenariot var lika verkligt som detta, lika närvarande var döden som den där äckliga råttan i matsalen bakom bänken, men jag hade som sagt fått vakna i rätt rum, jag hade inte blivit biten, jag hade haft tur.