Jag har inte avlagt några egentliga nyårslöften. Jo ett förresten, att precis som förra året komma iväg med en god vän till Centralbadet. I år ska dessutom en annan god vän komma med, så vi är tre kvinnor om samma nyårslöfte. Men förutom detta uttalade löfte har jag fler outtalade som har med min egen hälsa att göra. Det handlar förstås om att komma tillbaka efter graviditet(erna). Jag måste upp med konditionen, ner med vikten, bygga upp mig muskulärt, hålla mig upprest och korrigera kosten så att jag står emot dagisbaciller och trötthet. Jag har egentligen ganska mycket att göra på detta område. Vikten har nämligen slutat att rasa av mig av sig själv. Vågen innan jul stod på 69 kilo och nu står den på 71. Det är julkolorna, ostarna, sillen, vegoskinkan och julgröten av gammaldagsmjölk, det är pepparkakorna och pepparkasdegen och mandelmusslorna och rödkålen och Janssons frestelse och vegobullarnas och vegokorven och ja. Ni hajar. Det är matens, den underbara och älskade matens fel. Jag har inte hållit igen, jag har tvärtom moffat och njutit och småätit och storätit och spisat och knaprat och tjuvnypt och provsmakat och avsmakat och bara frossat! Jag tänkte att det kanske var för sista gången som jag kunde göra det. Nästa år kanske jag inte ammar. Nästa jul kanske jag måste tänka på kosten. Denna jul har jag låtit bli... men då fick jag ju dessa två extrakilon som julklapp när jag kom hem. Och det kan vara dem eller mina rätt så hårda joggingskor med bråddar som sabbade min fina ambition att under julledigheten i Östergötland springa en runda varje dag. Jag springer hellre varje dag och slipper det där med tänka på vad jag äter, än att tänka på vad jag äter och inte springa varje dag. Om man säger så. Men vad hände? Med min för tunga vikt och med mina ovana bråddskor på hård is sprang jag mig till knäskada. Så kallat löparknä alltså. Det gör ont som fasiken på knäets yttersida när jag ska ta mig ner för backar eller går i trappor. Även nu och det har väl gått en vecka sedan skadan var skedd i ordagrann betydelse. Så. jag är nödd att ändra min hälsokur till det omvända förhållandet mellan kost och träning. Jag kan inte träna (i alla fall inte löpträna) och jag måste ta mig ner i vikt. Äta sunt och fint alltså. Sådär lagom och noggrant och kalorisnålt. Jag HATAR det!
Men startnumret till Midnattsloppet är grejat. Heja mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar