Jag mäter tiden som gått sedan jag var gravid och födde barn för sista gången. Jag kan nästan få lite svindel. Han är redan drygt fyra månader! Och jag är fyra månader efter all den där storslagna dramatiken. Jag mäter: Dagarna hos försäkringskassan som tickar ner, pojkens kurvor som visar den uppåtgående vikten, längden, huvudomfånget - pappret som jag får i handen efter varje besök på BVC - det är tid som räknas. Förpackningarna som jag slänger, tomma och förbrukade i soporna, de som jag köpte under graviditeten och inför förlossningen: Vitaminburken, niferexförpackningen, hallonbladstheet som snart är slut. Hälsokost-duschcremen som doftade så himla gott, mandeloljan som man skulle smörja in magen och underlivet med, allt det där som har tagit slut och som inte är lika viktigt längre. Det är tid. Och alla kläder som jag viker undan. Gravidkläderna som jag skickat vidare till min vän, bebiskläderna i storlek femtio och femtiosex, den första bärsjalen som han nu är för tung för. Det är mått på tid. Det är delvis sentimentala handlingar att packa ner dessa mjuka små tygbitar och rensa bort. För jag gör det nu för sista gången. Dagarna som rinner iväg, hur jag håller på att vänja mig vid att skriva 2016, att det inte längre är det året som han föddes!
Jag är klar nu. Det finns befrielse i det också. Det är sentimentalt till viss del, jag kan gråta i huvudet när jag lägger undan en söt liten pyjamas med bebisdoft i, men när jag till exempel tänker på hur vi snart kan få göra oss av med liggvagnen , när jag tänker på att få kasta mina utslitna gamla amningsbehåar så känner jag redighet och tillfredställelse och... ja, befrielse. Nya tider är på väg. Nytt fokus. Barn som går själva. Hela nätter kanske? Arbetsro. Mer självständighet någonstans långt där borta vid horisonten? Vi är på väg! Det är spännande... också.
Amningen ja. Jag måste snart skriva lite mer fokuserat om den...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar