David Bowie är död

Julen är över och familjen är tillbaka i förorten. Helgerna har varit fina, varma, mättande, sprakande, lata. Men idag har börjat med en käftsmäll. Yngsta dottern skulle till dagis. Hennes pappa kom på att han inte kunde lämna utan behövde åka direkt till jobbet. Han skrev en lapp tidigt i morse och lämnade på kaffemaskinen. "Förlåt", skrev han. Men lappar väcker inga morgontrötta mammor. Klockan åtta väcker yngsta dottern mig istället och säger att hon är törstig. Jag kliver motvilligt upp och inser att klockan är åtta och att vi har en halvtimme på oss. Jag stökar och bökar och skyndar mig och hon säger att hon vill vara hemma och inte vara på dagis och hon är orolig och frågar om vi hämtar henne sedan och jag vill egentligen bara krama henne och peppa henne och säga att det är ju klart att jag och lillebror kommer och hämtar dig sen och vad kul du ska ha det på dagis nu, du ska ju måla och dansa och leka med alla roliga leksakerna och busa med kompisarna och allt sådant som du gillar, men jag känner mig bara stressad och sur och som om uppgiften att få på de yngsta barnen alla ofantliga mängder kläder är mig helt övermäktig. När vi är klara att gå kommer dottern på att hon har glömt att kissa. Jag svär och ryter och tar av henne kläderna igen, sätter på pottan, torkar, surar. Kan inte vända det jobbiga, trötta, stressiga till något fint som dottern behöver. Blir sur till och med på det. För att jag inte orkar vara mitt bra mammajag på hennes första känsliga dag efter lovet. På med kläderna igen då och ut genom dörren. Ner i hissen. Vid porten kommer jag på att jag glömt alla hennes extrakläder i en påse som jag packat. Den ligger kvar på pianostolen så upp igen och låsa upp och hämta påse och komma ner och tumla ut på gatan i... snömodd och snöfall. Ingen har plogat, vagnen gnisslar sig genom ett decimetertjockt, blött snötäcke. Lillebror vaknar av vinden. Han hade velat vara hemma i sängen och ligga vid bröstet. Yngsta dottern vill åka på sin ståplatta men jag säger att hon får vänta tills vi kommer till bussvägen, att där kanske det är plogat. Jag kniper ihop ögonen och stretar upp mot vägen. Det är tungt, tungt att köra och jag märker inte att dottern blir kvar i en snödriva. När jag vänder mig om sitter hon där och tittar efter mig. "Kom", ropar jag igenom snöyran. "Skynda dig nu rå!". Men hon sitter bara där och tittar med sina stora vackra ögon i en tyst och stilla protest. Och jag förstår henne så väl. Jag vill också sitta där och protestera, men jag fortsätter att ryta och när hon fortfarande inte kommer till mig (vem vill komma till en rytande stressad morsa i en snöstorm?) lämnar jag lillebror och vagnen på trottoaren och springer till henne och sliter upp henne i kläderna och säger att "Du ska komma när jag ropar på dig!" och "Du måste ju göra som jag säger!". Och så gör hon som jag säger och jag dör en smula. Inte fan gör det mig glad. Jag besinnar mig och försöker låta snällare: "Nu kan du stå på ståplattan" och hon ställer sig och vi går. Uppför. Backen går upp, upp och upp och i vanliga fall är det en okej backe. Jag kan bli lite andfådd. Men idag. Med sex slirande kladdiga hjul i den både hala och blöta snön är den olidligt tung. Jag puttar mot vagnen i en nästan liggande ställning. Fötterna blir våta. Vantarna börjar också läcka och lillebror får snö i ansiktet. Dottern undrar igen om vi kommer sedan och hämtar henne och jag hejdar mig och pustar, säger att självklart. Vi kommer sen. Fan, att hon är så orolig. Det klumpar ihop sig i min mage för det allra allra värsta är att hennes två närmaste vänner på förskolan nu har slutat och det vet hon inte om. De har varit en liten treklöver av roliga mössor och lek och kiv och alltid har de kramat varandra på morgonen när vi kommer så att jag har kunnat lämna henne trygg och glad där på dagisgården. Men. Den ena fina vännen har nu flyttat till västkusten med sin familj och den andra, som precis som vi kommit till förskolan genom en "garantiplats" har nu fått en dagisplats på ett dagis precis där familjen bor. De behöver inte längre bussa långt iväg till en annan förort på morgonen och jag förstår att de måste byta. Så. Det kommer inte bli några kramar på dagisgården idag. Åh! Vi stretar vidare. Blir blötare och blötare. Dagis ligger cirka en kilometer bort från får bostad. Den sträckan har aldrig någonsin varit så lång som den var idag. Och sedan kommer vi fram och min dotter blir mer frimodig då personalen möter upp henne och är glada. Men hon släpper mig inte utan följer med mig in för att lämna påsen med alla extrakläder. Hon frågar och letar. "Var är Ebba?", "Var är Noralie?" och jag säger förstås till henne att de har slutat på förskolan men hon vet ju inte vad det innebär. Hon kan inte förstå att det innebär att de troligtvis inte kommer att träffas igen. Så sorgligt är det ju för barn i tvåårsåldern, att de inte har några egna sätt att hålla kontakten med vänner på. Om inte föräldrarna knutit sådana band sinsemellan och kan hjälpa till. Det har vi inte. Möjligtvis hade en sådan situation varit annorlunda förr när vi bara hade ett barn. Då hängde vi mer på hennes dagis, kände folk bättre. Men nu har vi inte hunnit. Vi har varit på ett föräldramöte. Jag har alltid bråttom när vi lämnar och hämtar. det är alltid stökigt eftersom lillebror är med och inte vill att vagnen ska vara stilla för länge.Vi har släppt de här familjerna ur sikte. Jag tror att min dotter kommer att sörja sina vänner idag och jag tror att hon kommer att behöva nyorientera sig på avdelningen. Det kan bli tufft. Jag känner mig också ganska säker på att personalen när jag hämtar henne kommer att försöka lugna mig genom att säga att allt har gått bra. Allt brukar ju gå bra hela tiden enligt dem. Det verkar liksom inte hända annat än bra där! Och det är ju för fan anmärksningsvärt med tanke på hur många icke-bra saker som händer hemma på kanske bara två-tre timmar! Jag kramade i alla fall om min dotter och vi vinkade lite innan jag slirade bort med vagnen. Hjärtat låg tungt och bankade i bröstet. Lilla modiga. Lilla älskade. Lilla stackars. Hur ska det gå?

Jag var genomvåt när jag kom hem igen, både inifrån av svett och utifrån av snöväta. Satte på datorn och såg rubriken att David Bowie dött i natt. Världen förändras och människor försvinner och jag känner sorg och svårmod. Behöver hämta upp mig själv och hitta mitt tålamod, behöver lyssna till Ziggy Stardust och dansa med mina barn! Jag behöver semester i en låtsasvärld. Jag behöver sätta punkt i denna post.