I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

Jag har läst Tom Malmquist bok. Jag var tvungen. Och när jag började var jag tvungen att läsa mer och sedan tvungen vidare tills den var slut, en natt senare. Tom Malmquists Karin är i vecka 33 och får svårt att andas, åker till SÖS, läggs in på KS, sövs ner för kejsarsnitt och dör inte långt senare. I cancer. Dotterns läggs in på neo, Tom springer mellan avdelningarna. Bygger bo på neo, brottas med myndigheter, sörjer, minns, hanterar familjens sorg, känslan av instängdhet. Panik. Hur han kommer därifrån, utan Karin men med dottern. Kommer hem, börjar överleva, får skriva den här boken, får älska den där flickan, får bli kär igen sen kanske? Får uppleva vår, sommar, september, få komma loss och ur sjukvårdsmaskinerna. Hämta och lämna på dagis. Jag tänker på henne. Som inte får det. Karin som fastnade där. I boken är jag hon. Som ligger och hanteras på IVA och som hade velat bli mamma, vars blodstatus skvallrar om organkollapser, vars dotter ska snittas ur henne, vars liv som ska ta slut. Som ska dö. Som ska dö på sjukhus, uppkopplad i maskiner. Det är förstås inte ovanligt. Men det är hemskt. I varje ögonblick är det fruktansvärt och särskilt när det blir försent.

Tom Malmquist och Karin var inte gifta. Och det är helt ofattbart vad som händer. Karin dör och dottern blir utan vårdnadshavare. Tom får ingen föräldrapenning! Dottern måste formellt placeras hos honom, han blir sin dotters familjehem. Kommunen är vårdnadshavare och ingen där verkar veta hur han ska göra för att "få" överta vårdnadshavarskapet. Det är groteskt. Och det var av just den här anledningen som jag och mannen gifte oss under andra graviditeten, men vi var ju förvarnade och visa av erfarenhet. Jag visste att om jag inte skulle klara mig skulle han i alla fall kunna sköta familjen rent juridiskt/ekonomiskt/medicinskt. Pater est-regeln. Om en kvinna är gift blir hon och maken automatiskt vårdnadshavare till hennes barn. Om inte får mamman ta med sig pappan till socialkontoret och inför vittnen höra socialsekreteraren räkna ut när barnet borde ha blivit till och sedan fråga barnets far om denna tid för befruktning kan stämma. Det fick vi göra efter neo med första dottern, då hon alltså var ca. tre månader redan. Vi fick skriva på och vittnena fick skriva på och sedan var det klart. Hon hade redan gått igenom så mycket när hon äntligen fick sin pappa som vårdnadshavare också.