Vintersöndag i förorten

Ja spännande kan det vara i mars i förorten! Inte en människa syns till utanför mina stora fönster, snön ligger fläckvis på gräsmattan där vi förra veckan låg på en filt. Himlen är grå och trist och isande kall och blåsig. Jag känner mig instängd och lite låg, fem kilo tjockare än vanligt och trött efter senaste tidens sena kvällar och extremt tidiga mornar. Vad hände med min lilla gosdotter som ville ligga kvar i sängen tills klockan blev nio? Nu börjar hon mest likna sin far, tycker jag, med ett litet antal sammanhängande sovtimmar under natten och extremt tidiga mornar. Tur att de kan mötas i det där gryningsljuset för jag ger mig inte upp klockan fem. Jag gör det bara inte, men jag blir väckt hela tiden...
   Hela förra veckan var hon dessutom magsjuk och jag var hemma och tvättade kräkiga sängkläder och bytte kladdiga blöjor. Det var så synd om oss då. Mest om henne förstås men mitt levnadsutrymme blev trångt och segt och tjockt och trist. Veckan innan spenderade jag med henne på hennes nya förskola och det var minst sagt en jobbig upplevelse det också. Av åtta nyligen inskolade barn på en helt ny avdelning med helt ny personal var fyra barn otröstliga, vilket gjorde att all personal ägnade sig uteslutande åt dem, vilket förstås var bra för dem men det var inte en bra start för oss. Ett rum med leksaker och barn och gråt. Min dotter blev minst sagt lite skeptiskt och undrade väl varför vi inte gick till öppna förskolan istället där alla är glada för det mesta. Det var meningen att jag skulle lämna henne där efter tre dagar men det var helt omöjligt. Hon hade ju inte fått tid att lära känna någon personal och kände sig verkligen inte trygg i miljön. Så jag var där fem dagar från nio till tre och sedan blev hon alltså sjuk. Jag känner mig modfälld. Är det verkligen okej att ge barnen den där första separationen efter bara ett och ett halvt år? Femtio procent av barnen här klarade det verkligen inte särskilt bra. En hel dag av separationsångest och oro och längtan? Nej, jag vet inte. Jag ringde förstås till min vän som jobbar som förskolelärare och frågade om detta var vanligt och hon sa att det visserligen lät som en extra svår inskolning, säkert beroende av personalgruppens osäkerhet inför varandra också, liksom av att åtta barn inskolats på samma gång och att vi, som en andra grupp av tre barn och deras föräldrar, kom in så snart därefter (en vecka efter). Men hon sa också att det kan se ut såhär, att det för vissa barn tar tre veckor att känna sig trygga på plats och att det borde vara en mardrömssituation att tre nya barn och deras föräldrar sitter med i verksamheten under denna tid och ser det som annars skulle ske bakom kulisserna. Vojvoj. Det där var ju inte ett helt betryggande svar! Nu känner jag mig som sagt missmodig samtidigt som jag tycker att min dotter har ett ökande behov av lek och skoj och sociala kontakter med andra än med bara mig (som bara blir tröttare och segare)! Hon behöver dagis, hon är mogen, men är den avdelningen verkligen mogen att ta god hand om henne? Det är jag osäker på och imorgon ska vi alltså dit igen....

Bebisen i magen växer och pirrar och människor gissar rätt nu: Ska ni ha en till? Under KUB-ultraljudet (det var ju flera veckor sedan nu) fick vi se den ligga därinne och böka och själva resultatet var fint. Det enda som drog ner resultatssiffrorna var min ålder, men det var inte särskilt mycket. Jag är efter det där nu, efter oro för blödning och missfall och resultat som skulle ge konsekvenser i form av vidare undersökningar och svåra beslut. Men jag känner för alla dem som inte får det resultatet som jag fick. Det finns så mycket ångest och många dilemman med graviditeter. Men snart ska jag fokusera mer på min. Den allra sista i mitt liv.