Jag älskar mina vänner, mina döttrar och mig själv. Igår satt jag med grannen nere vid bastun vid vattnet i solen och njöt av min avklädda kropp. Huden sög D-vitamin direkt ur källan och jag lyssnade på min kära väns historier om hennes senaste erövringar. Hon är frånskild och ensamstående och utlevande och sexuellt hungrig. Det är inte lätt i hennes liv men det verkar onekligen ganska kul. Hur som helst tycker jag så mycket om henne och hennes erfarenheter och tankar - det var en ljus och rebelliskt solig sida av dagen som sedan slutade med mörker och skuggsida efter att jag sett dokumentären Indiens dotter om männen och aktörerna bakom gruppvåldtäkten i New Dehli, där en 23årig kvinna våldtogs och misshandlades av sex män och senare avled av sina skador. Jag har varit mycket i Indien, jag har åkt väldigt mycket buss och tåg där. Jag vet hur män gör, hur kvinnor blir till allmängods. Men jag har också sett samma slags beteende här. Det räcker väl med att besöka vilken svensk högstadieskola som helst? Det räcker väl med att ha gått i en?
Men det var inte detta jag ville påminna mig själv om nu. Jag ville påminna mig själv om mina vänner, denna vän och den andra, trebarnsmamman som senare kom till vår filt i solen och satte tussilagos i sitt hår (hon har ett hår som växer så det knakar - nyss var det kort men det är det inte längre - det är gyllenblont, långt och vilt). Hon är en äventyrslysten och självständig person, speciell i sin läggning - kompromisslös och inte alls behagsjuk. Hon är ett motgift mot behagsjuka. Hon är självklar. De var där med mig på filten i solen, efter bastun, och de gjorde mig så lycklig. Jag är närmast kvinnor. Ärliga kvinnor, kvinnor som trotsar, kvinnor som försöker uttrycka det som de erfar, kvinnor som kämpar. Mina vänner. Utan er vore det meningslöst!
Och så mina döttrar som sprang i markerna och tog av sig mer och mer kläder. Fjorton grader varmt och skogen svarade med dessa utslagna tussilagos i gräset. Döttrarna med skrik och skrän och upptäckarlusta. Jag önskar dem en så mycket bättre värld. Jag önskar dem en uppväxt utan könsbestämda rum. Jag önskar dem bort från skam och dålig självkänsla. Att få ha kvar det i sig som de har så självklart nu - en grundlycka, en kroppslig skamlöshet, bus i ögonen och drömmar som sträcker sig så högt över världen.
Min äldsta dotter sa förresten detta till mig häromdagen när en kompis sagt till henne att hon hade ett "minilitet" huvud och min dotter förklarat för sin kompis att hon var född för tidigt, att det var därför som hennes huvud var litet. Jag, min idiot, kände mig tvungen att bryta in. Kanske tyckte jag att det var sorgligt för mig (?) eller så ville jag skydda min dotter från att behöva dras med den där prematurberättelsen jämt. Hon ska inte behöva förklara sig! Hur som helst sa jag något som att "Men du, det var säkert inte så hon menade" och "Du har inget minilitet huvud". Men då vände sig min dotter upp mot mig och sa med tröstande röst: "Mamma, det gör inget. Jag gillar ju mig!" och jag bara häpnade av min egen sorg och dumhet.
Älskade flicka. Älskade unge. Älskade älskade. Jag är så jävla stolt över dig och önskar så att du får behålla den där känslan rakt igenom livet.
Idag börjar min lilla flicka på förskolan. Jag har en klump i halsen och en oro i magen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar