Han skrattar. Älskade ungen skrattar! Han liksom kiknar till en lång lycklig stund - på en utandning - och ser sedan helt förvånad ut (av ljudet? av känslan? av responsen från oss?) och sedan kippar han efter andan och börjar om igen. Kiknar på utandning (hee!) med alldeles glittrande ögon. Kolla på mig! Kolla på dig! Kolla vad du gör när jag gör såhär! Skratt när det bubblar fram såhär är ett socialt mirakel! Och min pojke är med i gemet!
Dessutom har hans ögonfransar vuxit ut. Eller nej. De har skjutit ut. Jag har kunnat se dem växa fram ur sina rötters hålor och böjas ut täta och mörka runt hans fortfarande svårdefinierade kloka ögon. Han är så underbart fin. Och fortfarande så härligt fjunig över huvudet. Jag drar in hans doft, jag trycker honom mot mig. Jag pussar och pussar. Min son. Min sista lilla bebis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar