Ok. Natten gick på sätt och vis förvånande lätt. Dottern somnade halv nio och sov fram till 02. Då var hon vaken i tjugo minuter och klagade och skrek lite, men reste sig inte, blev inte väldigt arg eller frustrerad. Jag kunde sjunga henne till sömns, men hon höll sin hand om bröstet och det tror jag gjorde henne trygg. Klockan fem var det dags nästa gång och då protesterade hon och skrek lite i tio minuter men somnade om när hon fick in handen under tröjan igen. Sedan sov hon till 07.00, vaknade med ett babbel och jag ammade henne och sa god morgon och förklarade att hon varit väldigt duktig som klarat en hel natt utan snutt.
Problemet var egentligen bara mitt eget beteende. Först bestämde jag mig för att vara vaken och förberedd på det första uppvaknandet. Det är ju lättare, tänkte jag, att vara stark och konsekvent om man är helt vaken. Så när hon somnade vid ca tjugo över två hade jag fortfarande inte sovit en blund och sedan när allt gick så "lätt" och hon somnade om så tänkte jag förstås passa på att sova lite, men si så funkar inte mina sovimpulser. Jag låg vaken och på helspänn till klockan fem också och först därefter, när jag var så utmattat och frustrerad och varm som jag bara kunde bli så somnade jag och vaknade av att stora dottern som inte följt med sin pappa på morgonen utan stannat hemma väckte mig. Och klockan var sju. Lilltjejen reste sig upp och babblade... Det var länge sedan jag var så trött som jag varit idag. En sexåring har fått vara stor storasyster och sett efter sin lillasyster en hel del och det har tittats mycket på teve. Det kan jag erkänna.
Ett stort problem med att vara såhär trött är att man får en ledsen beläggning över allt. Idag har mina tankar på graviditeten varit en aning läskiga och täckta av ett trist, grått damm. illamåendet har också stegrats och jag har knappt kunnat käka.
Hoppas på noll uppvakningar och en natt full av hoppfulla drömmar i natt!
Men först lite choklad, som plåster på allt.
tisdag 27 januari 2015
måndag 26 januari 2015
Att sluta nattamma. Första natten
Jag är nyss hemkommen från Yasuragi Hasseludden där jag har trakterats och bastat och badat och yogat och mediterat. Det var välbehövligt och vackert och ganska bra för oss arma krakar till äkta makar som ibland känner oss så instängda i vår tioåriga heterorelation med tillhörande generella problem (djupt liggande föreställningar om manlighet/kvinnlighet tex) samt våra egenartiga små privata fel, skavanker och brister som ibland passar så oerhört illa med den andra partens dito att det bara brakar lös, som ångvältar och skördetröskor som ställts mot varandra och som inte kommer någon vart. Då passar det ganska bra att få barnvakt (mamma och pappa) och använda det sista presentkortet från bröllopet och dra iväg ett dygn sådär.
Mamma och pappa hade inte fått sova mycket. Lillflickan hade somnat klockan 22 och vaknat klockan 01, och sedan 03, och sist 05 och krävt uppmärksamhet och kramar och sång från dem båda i minst en halvtimme åt gången (!). Sedan hade hon tyckt att det räckte med sömn vid 07, då hon klättrat ur sängen och börjat pladdra på sitt alldeles speciella språk som bara hennes storasyster säger att hon förstår. Hon hade varit ganska glad och nöjd ändå. Alla de där vakenpassen tar jag i vanliga fall, men oftast halvt i dvala: jag lägger mig på sidan, kramar henne och drar ner halslinningen på nattlinnet så att hon kan snutta på, hur länge hon vill. Jag somnar ju om såklart och det är mysigt om än lite obekvämt. Jag var inte ens medveten om att hon vaknade så här ofta! Och visst är det ansträngande med alla de där uppvaknandena. Särskilt nu då hon har fått för vana att nypa och pilla på det andra bröstet också och inte sällan tänker jag att jag borde varit mer noggrann med att klippa de där små sylvassa naglarna (ajajaj!).
Jag har läst någonstans att man kan vänja av sitt barn med att nattamma på tre nätter. Man kan sätta på sig en sporttopp eller långärmad tröja, nynna, vyssja, finnas där och trösta, men inte ge efter, hur trött man än är och hur mycket lättare det än skulle vara att bara ta av sig de där obekväma kläderna och bara ge det hon vill ha, snuttet, bröstet, och lägga sig och gosa och försöka sova bredvid. Det är den där uthålligheten som behövs. Tre nätter. Av skrik och ingen sömn och känslan av att vara elak som förvägrar henne. Men. Det måste ju gå! Min dotter är snart ett och ett halvt år och hon klarar sig gott utan. Till och med bättre utan om hon får sova hela natten och äta på dagarna istället. Jag vet ju det... Och nu har jag enligt principen om tre nätter fått en natt gratis. Kanske, kanske kan vi fixa det här på två?
Jag förbereder mig på en lång och skrikig natt... Jag har inget annat substitut att ge henne än just sång. Hon har aldrig tagit flaska eller napp och suger inte på tummen...
Sov gott ni andra och ärligt talat: andra tips och berättelser på hur man gör för att sluta nattamma mottages tacksamt!
Mamma och pappa hade inte fått sova mycket. Lillflickan hade somnat klockan 22 och vaknat klockan 01, och sedan 03, och sist 05 och krävt uppmärksamhet och kramar och sång från dem båda i minst en halvtimme åt gången (!). Sedan hade hon tyckt att det räckte med sömn vid 07, då hon klättrat ur sängen och börjat pladdra på sitt alldeles speciella språk som bara hennes storasyster säger att hon förstår. Hon hade varit ganska glad och nöjd ändå. Alla de där vakenpassen tar jag i vanliga fall, men oftast halvt i dvala: jag lägger mig på sidan, kramar henne och drar ner halslinningen på nattlinnet så att hon kan snutta på, hur länge hon vill. Jag somnar ju om såklart och det är mysigt om än lite obekvämt. Jag var inte ens medveten om att hon vaknade så här ofta! Och visst är det ansträngande med alla de där uppvaknandena. Särskilt nu då hon har fått för vana att nypa och pilla på det andra bröstet också och inte sällan tänker jag att jag borde varit mer noggrann med att klippa de där små sylvassa naglarna (ajajaj!).
Jag har läst någonstans att man kan vänja av sitt barn med att nattamma på tre nätter. Man kan sätta på sig en sporttopp eller långärmad tröja, nynna, vyssja, finnas där och trösta, men inte ge efter, hur trött man än är och hur mycket lättare det än skulle vara att bara ta av sig de där obekväma kläderna och bara ge det hon vill ha, snuttet, bröstet, och lägga sig och gosa och försöka sova bredvid. Det är den där uthålligheten som behövs. Tre nätter. Av skrik och ingen sömn och känslan av att vara elak som förvägrar henne. Men. Det måste ju gå! Min dotter är snart ett och ett halvt år och hon klarar sig gott utan. Till och med bättre utan om hon får sova hela natten och äta på dagarna istället. Jag vet ju det... Och nu har jag enligt principen om tre nätter fått en natt gratis. Kanske, kanske kan vi fixa det här på två?
Jag förbereder mig på en lång och skrikig natt... Jag har inget annat substitut att ge henne än just sång. Hon har aldrig tagit flaska eller napp och suger inte på tummen...
Sov gott ni andra och ärligt talat: andra tips och berättelser på hur man gör för att sluta nattamma mottages tacksamt!
torsdag 22 januari 2015
Gravid!
Ok. Det är verkligen såhär. Jag ska upp och fightas igen. Jag väger alltså in mig på 64 kilo. Mitt blodtryck är 110/65, snarare lite lågt än högt. Jag har varit på vårdcentralen och kollat blodstatus, B12 värde, samt blodfetter - väntar på svaren. Inskrivning på specialmödravården på SÖS sker den 4 februari. Jag kommer att ha samma barnmorska som sist vilket känns bra. Jag fick Trombyl 75 mg utskrivet direkt efter positivt gravtest. Har ätit det i ca en vecka nu. Jag har dessutom varit inne på ett första ultraljud och bekräftat graviditeten. Det var inte klokt hur lite tid som hade passerat sedan jag sist var där och kollade på mitt barn på svartvita skärmar. Det kändes som igår. Men bebisen i magen var bara en liten svart blåsa nu, jag såg en hinnsäck men inget mer. Hinnsäcken var pytteliten och det gick inte ens att räkna ut en exakt ålder på graviditeten även om det för min skull inte behövs eftersom jag vet exakt hur gammal den är och den är ca fem-sex dagar yngre än man hade kunnat tro (eftersom jag hade en väldigt sen ägglossning). På skärmen noterades också en cysta. Läkaren kallade den en gulkroppscysta och hon sa att om jag skulle få besvär av den så skulle jag åka till gynakuten direkt. Jag googlade förstås gulkroppscysta när jag kom hem och jag kan bara säga att jag inte önskar mig något som helst besvär med den eftersom det verkar vara förenat med ordentligt stor smärta.
Annars: Hunger, märkligt kaffe, trött, trött, trött och pirrig. Kroppen är igång med nåt. Jag är just nu så glad!
Annars: Hunger, märkligt kaffe, trött, trött, trött och pirrig. Kroppen är igång med nåt. Jag är just nu så glad!
onsdag 21 januari 2015
Från rymden till mig
Min äldsta dotter säger att barnen kommer från rymden. Innan de dyker ner i mammornas magar finns de där, svävande som satelliter kanske? Hon säger om sig själv att hon låg i sin systers mage när de väntade i rymden. Hon säger att hon väntade på att jag skulle bli färdig för henne här nere. Sedan föddes hon ner från rymden för att komma till mig och växa ut i kropp i min mage. Hon har också sagt att hennes syster i sin tur låg i deras tredje syskons mage, jag tänker mig att hon tänker sig något som liknar ryska dockor. Jag ser dem framför mig, syskonen som vill komma ner till jorden. Två har jag fött fram, men en tredje har väntat kvar. Och svävat över mig.
Det sista barnet.
I julas bodde vi som sagt i huset i Östergötland och vi firade sedvanlig jul som inte alls var sedvanlig eftersom vi i vår storfamilj inte brukar fira sedvanlig jul. Denna jul var nu underbar om man slår bort den magsjuka som vi smittade ner alla andra med. Det var kul att dansa kring granen, laga julmat, baka julgodis, göra julfint, få besök av jultomtarna (de var två i år) och så vidare. Vi eldade i kakelugnarna och värmde flaskor med glögg och på annandagens kväll när mina syskon redan hade åkt tillbaka till Stockholm satt jag och min man och min pappa vakna till sent och spelade och sjöng. Bob Dylan och Raglan road och PJ Harvey. Vi övade texter och melodierna och tog i. Barnen sov i sina barnsängar och kanske hade det redan börjat snöa utanför fönstret? Hur som helst. Vi sjöng och spelade och sedan gick pappa och la sig och vi fortsatte och det blev tidigt på morgonen och vi gick in till oss och för en gångs skull hade vi en hel säng för oss själva och musiken fanns kvar i våra kroppar och det var alldeles för sent egentligen i cykeln för att någonting skulle kunna hända och vi älskade utanför cykeln, utanför reproduktionen och ändå. Jag kände hur tydligt som helst en öppning, en kanal, en mångata. Jag gjorde verkligen det. På morgonen vaknade vi med två små barn uppkrupna mellan oss i sängen och utanför fönstret var tallen klädd i vitt. Ett snötäcke hade lagt sig över trädgården och bygden och vi hade inte märkt någonting. Vi drack kaffe och gick ut och åkte pulka och åt upp julmaten och sedan flera dagar senare åkte vi hem.
Och då frontalkrockade två saker: Samtidigt som jag kände hur kaffet började smaka märkligt hamnade jag och min man i en av våra konflikter. Och det spårade ur. Totalt. Vi slogs så långt ifrån varandra som vi bara kunde komma. Hat. Och yrsel samtidigt. Verkligen hat och bråk och skit och skrik och i bakgrunden ett litet molande illamående. Det krockade verkligen. Våra konflikter, det finns ett spår i dem, något som hakar upp sig så att det känns som om man är i samma gräl så fort man grälar. Som att det är konstant. Grälet mellan oss. Samtidigt finns det andra spåret: Det sista barnet. Våra barn, den här familjen. Framtiden.
Jag gjorde ett negativt gravtest på dag 28 i cykeln. Men jag trodde inte på det. Kaffet smakade konstigt fortfarande, livmodern kändes varm och jag tänkte på mångatan som jag hade upplevt och så tänkte jag på tiden i övrigt. På sista chansen. Efter nyår skulle jag ha börjat skriva CVn och läst platsannonser, dragit i kontakter hade jag tänkt. Om inte. Om inte? Men jag och mannen hade inte försökt, vi hade inte pratat eller övervägt någon vända till. Vi hade, tror jag, lagt ner. Vår natt på annandagen var den enda möjliga natten i cykeln. Det enda tillfället som vi älskade och det var natt nitton. Min yngsta barn kom till på dag elva, eller möjligtvis dag tretton. Dag nitton är sent. Borde vara för sent. Jag sa till mina vänner att jag var arg och galen och att jag ville skilja mig. Jag sa till mina vänner att jag väntade barn samtidigt. Det var hemskt. Jag kände mig fast och dum och började ångra... någonting. Oklart vad. Mannen tog med sig äldsta dottern till sin släkt för att vi skulle få vara ifrån varandra lite. Ge varandra lite space. Och han brukar läka av att komma hem till sig. Mitt arga rann undan i lugnet här hemma. Jag började dra i trådar: familjerådgivning igen alltså. Bevare oss! Men jag hittade ingen, fick inget napp. På söndagen den 11e januari, samma dag som de skulle komma hem igen, gjorde jag ett nytt gravtest på morgonen och det var positivt. Ett litet mess skickades från min mobil till min mans: "Vi är gravida efter vår musiknatt i Östergötland" och han svarade omedelbart: "Wow! Älskade du".
Så här är det nu alltså: Ett tredje barn har fallit in från rymden och ner i min kropp och det växer till sig där just nu. Ett tredje barn som pirrar i mig och som redan kräver min kärlek och förväntan. Du är så välkommen till mig, lilla unge! Jag ska vagga dig och nära dig och prata med dig. Jag tycker redan så mycket om dig!
(Och min bror, om du nu läser det här: Säg inget till mamma än!)
Det sista barnet.
I julas bodde vi som sagt i huset i Östergötland och vi firade sedvanlig jul som inte alls var sedvanlig eftersom vi i vår storfamilj inte brukar fira sedvanlig jul. Denna jul var nu underbar om man slår bort den magsjuka som vi smittade ner alla andra med. Det var kul att dansa kring granen, laga julmat, baka julgodis, göra julfint, få besök av jultomtarna (de var två i år) och så vidare. Vi eldade i kakelugnarna och värmde flaskor med glögg och på annandagens kväll när mina syskon redan hade åkt tillbaka till Stockholm satt jag och min man och min pappa vakna till sent och spelade och sjöng. Bob Dylan och Raglan road och PJ Harvey. Vi övade texter och melodierna och tog i. Barnen sov i sina barnsängar och kanske hade det redan börjat snöa utanför fönstret? Hur som helst. Vi sjöng och spelade och sedan gick pappa och la sig och vi fortsatte och det blev tidigt på morgonen och vi gick in till oss och för en gångs skull hade vi en hel säng för oss själva och musiken fanns kvar i våra kroppar och det var alldeles för sent egentligen i cykeln för att någonting skulle kunna hända och vi älskade utanför cykeln, utanför reproduktionen och ändå. Jag kände hur tydligt som helst en öppning, en kanal, en mångata. Jag gjorde verkligen det. På morgonen vaknade vi med två små barn uppkrupna mellan oss i sängen och utanför fönstret var tallen klädd i vitt. Ett snötäcke hade lagt sig över trädgården och bygden och vi hade inte märkt någonting. Vi drack kaffe och gick ut och åkte pulka och åt upp julmaten och sedan flera dagar senare åkte vi hem.
Och då frontalkrockade två saker: Samtidigt som jag kände hur kaffet började smaka märkligt hamnade jag och min man i en av våra konflikter. Och det spårade ur. Totalt. Vi slogs så långt ifrån varandra som vi bara kunde komma. Hat. Och yrsel samtidigt. Verkligen hat och bråk och skit och skrik och i bakgrunden ett litet molande illamående. Det krockade verkligen. Våra konflikter, det finns ett spår i dem, något som hakar upp sig så att det känns som om man är i samma gräl så fort man grälar. Som att det är konstant. Grälet mellan oss. Samtidigt finns det andra spåret: Det sista barnet. Våra barn, den här familjen. Framtiden.
Jag gjorde ett negativt gravtest på dag 28 i cykeln. Men jag trodde inte på det. Kaffet smakade konstigt fortfarande, livmodern kändes varm och jag tänkte på mångatan som jag hade upplevt och så tänkte jag på tiden i övrigt. På sista chansen. Efter nyår skulle jag ha börjat skriva CVn och läst platsannonser, dragit i kontakter hade jag tänkt. Om inte. Om inte? Men jag och mannen hade inte försökt, vi hade inte pratat eller övervägt någon vända till. Vi hade, tror jag, lagt ner. Vår natt på annandagen var den enda möjliga natten i cykeln. Det enda tillfället som vi älskade och det var natt nitton. Min yngsta barn kom till på dag elva, eller möjligtvis dag tretton. Dag nitton är sent. Borde vara för sent. Jag sa till mina vänner att jag var arg och galen och att jag ville skilja mig. Jag sa till mina vänner att jag väntade barn samtidigt. Det var hemskt. Jag kände mig fast och dum och började ångra... någonting. Oklart vad. Mannen tog med sig äldsta dottern till sin släkt för att vi skulle få vara ifrån varandra lite. Ge varandra lite space. Och han brukar läka av att komma hem till sig. Mitt arga rann undan i lugnet här hemma. Jag började dra i trådar: familjerådgivning igen alltså. Bevare oss! Men jag hittade ingen, fick inget napp. På söndagen den 11e januari, samma dag som de skulle komma hem igen, gjorde jag ett nytt gravtest på morgonen och det var positivt. Ett litet mess skickades från min mobil till min mans: "Vi är gravida efter vår musiknatt i Östergötland" och han svarade omedelbart: "Wow! Älskade du".
Så här är det nu alltså: Ett tredje barn har fallit in från rymden och ner i min kropp och det växer till sig där just nu. Ett tredje barn som pirrar i mig och som redan kräver min kärlek och förväntan. Du är så välkommen till mig, lilla unge! Jag ska vagga dig och nära dig och prata med dig. Jag tycker redan så mycket om dig!
(Och min bror, om du nu läser det här: Säg inget till mamma än!)
Hej Patientnämnden!
Hej Patientnämnden i Stockholm!
Jag har tagit del av min dotters journal i samband med att hon vårdades på en neonatalavdelning på Södersjukhuset 2008-2009. Min dotters journal inleds med tre rubriker, den tredje lyder som så: ”Modern” och sedan följer en liten berättelse om mitt psykiska mående åtta år tidigare (psykos, depression, behandling för depression). Efter denna rubrik följer rubriken “Tidigare graviditeter” och där listas de aborter (tre stycken) som jag genomgått, den sista åtta år tidigare. Sedan kommer rubriken “Aktuell graviditet” och där följer en kort beskrivning av mitt insjuknande i den havandeskapsförgiftning som orsakade att min dotter fick lov att födas för tidigt och därmed vårdas på neonatalenheten.
Själv anser jag att detta antecknande av MIN historik är oväsentlig för min dotters vård, lika oväsentlig som faderns historik uppenbart är eftersom den lyser med sin frånvaro, men desto värre är att den riskerade att påverka min dotters vård, då ämnen som psykiska diagnoser samt tidigare graviditeter (abort) kan väcka starka känslor bland den vårdpersonal som min dotter var helt beroende av för sin överlevnad. Jag menar att dessa anteckningar kunde påverkat vården negativt. Jag menar också att det borde vara tal om sekretessbrott här. Jag har inte gett sjukhuset tillåtelse att anteckna dessa saker i min dotters journal. Min dotter har förstås rätt att läsa sin journal när hon blir vuxen och jag vill inte att hon ska läsa om min tidigare historik när det gäller dessa känsliga ämnen och kanske till och med få för sig att det existerar något slags orsakssamband mellan dessa saker och hennes förtidiga födsel.
Vad anser ni om detta?
Varför, tror ni, att läkarna antecknar på detta sätt?
Och vad kan jag göra åt det?
Tacksam för ert svar!
torsdag 15 januari 2015
I journalen angående journalen
I min dotters journal finns en anteckning från hennes födelsedag den femte december om att "föräldrarna önskar läsa journal". Den femte december hade jag alltså uttryckt denna önskan för första gången! Varför? Jo, därför att jag fick så mycket information och var fysiskt och psykiskt och inte minst känslomässigt påverkad av det som jag var med om. Jag förstod att utan journalen skulle jag inte kunnat återge förloppet för någon. Inte för min dotter, inte för min mamma och inte för mig själv.
Men denna journal som jag efterfrågat fick jag utskriven som kopia först den tredje september år 2009, alltså nio månader efter att jag först frågat efter den. Och jag hade verkligen frågat och frågat: läkare, barnsköterskor, sjuksköterskor, alla jag träffat och de sa "jaha" och "javisst", men ingenting hände. Detta ska jämföras med att jag på BB fick min journal direkt efter hemgång, och att jag sedan erbjöds tillfälle att diskutera den tillsammans med förlossningsläkaren på ett återbesök. Men denna, min dotters neojournal, fanns det inga sådana rutiner för och jag fick knappt ens någon förståelse för mitt behov av att som förälder få läsa den. Och sjukhuset fortsatte att hålla väldigt hårt på den.
Detta fick en konspiratorisk och icke-tillitsfull känsla i mig att ringa varningsklockor. Vad var det som de ville dölja? När jag äntligen fick hem journalen var det detta jag letade efter: Vad var det som var så känsligt? Jag bläddrade och bläddrade. Kanske formuleringen: "två misslyckade intuberingsförsök"? För om någonting hade gått fel då? Och flickan INTE hade syresatt sig själv? Då hade detta kanske varit svårt och jobbigt att förklara? Eller var det hur konflikterna mellan personalen och föräldrarna beskrivits (och ibland inte beskrivits utan kanske snarare mörkats?) angående vår märkliga boendesituation och hur vi till slut krävde att få vara med vår dotter i samma rum dygnet runt. Anteckningen som tar upp detta är sannerligen den märkvärdigaste anteckningen i hela journalen. Läkaren verkar själv mycket känslomässigt påverkad, men han verkar också så förvånad som om han inte alls har fattat hur tufft vi har levt sedan flickan föddes. Jo, det skulle kunna vara denna anteckning!
Men jag tror inte det. Mest märkligt med journalen är nämligen inte antecknandet av den vård som min flicka erhöll utan själva inledningen till den, bakgrunden som skissas, ramen. Det finns på plats tre i ordningen av rubriker en rubrik som heter "MODERN" och där följer en liten kort berättelse om mitt liv. Denna lilla berättelse antecknas alltså i min dotters journal när hon är alldeles precis nyfödd. Där står hur gammal jag är, att jag åtta år tidigare haft en psykos samt att jag senare behandlats för depression. Alltså en berättelse om mitt psykiska mående, historiskt sett. Därefter står mina tidigare graviditeter, samt hur de avslutades. Detta under rubriken "Tidigare graviditeter". Under den nästkommande rubriken "Aktuell graviditet" följer en kort redogörelse för mitt sjukdomsförlopp.
Men alltså vad gör rubriken "tidigare graviditeter" i min dotters journal? Och vad har mitt psykiska mående för åtta år sedan över huvud taget med hennes födelse att göra?
Vad jag vet är det här sekretessbrott. När min dotter är arton har hon full rätt att begära ut sin journal och hon kommer då att kunna läsa saker om mig som jag inte har gett mitt godkännande till att hon ska få veta.
Ett annat problem med detta som jag ser det är hur stigmatiserande både psykiska diagnoser och "tidigare avslutade graviditeter" är. Det florerar mycket fördomar generellt kring psykiska diagnoser. Och avslutade graviditeter är ett ämne som väcker starka känslor, bevisligen också hos vårdpersonal (jag tänker på debatten om huruvida vårdpersonal ska få slippa utföra aborter eller inte, en debatt som verkar fortsätta och fortsätta i olika former). I det här fallet riskerar stigmatiseringen kring psykiskt mående och "tidigare avslutade graviditeter" att klistra sig vid min dotter. Blotta misstanken om en sådan risk borde få läkare och andra att utesluta alla möjliga stigmatiserande anteckningar i journalen.
En annan sak som jag tycker är oroande är att man kanske kan ana någon slags förmodad kausalitet i berättelsen här. Bakgrunden till moderns aktuella graviditetskomplikationer är hennes tidigare graviditeter och psykiska historik? Var det så de egentligen menade?
Och som vanligt: Faderns bakgrund lyser med sin frånvaro. Vem han är, hur han mår, hur många tidigare graviditeter som han har varit inblandad i är inte intressant. Varför ses inte det som viktigt alls i en vård som ändå helt självklart och rätt förutsätter "båda föräldrarnas närvaro"?
Men denna journal som jag efterfrågat fick jag utskriven som kopia först den tredje september år 2009, alltså nio månader efter att jag först frågat efter den. Och jag hade verkligen frågat och frågat: läkare, barnsköterskor, sjuksköterskor, alla jag träffat och de sa "jaha" och "javisst", men ingenting hände. Detta ska jämföras med att jag på BB fick min journal direkt efter hemgång, och att jag sedan erbjöds tillfälle att diskutera den tillsammans med förlossningsläkaren på ett återbesök. Men denna, min dotters neojournal, fanns det inga sådana rutiner för och jag fick knappt ens någon förståelse för mitt behov av att som förälder få läsa den. Och sjukhuset fortsatte att hålla väldigt hårt på den.
Detta fick en konspiratorisk och icke-tillitsfull känsla i mig att ringa varningsklockor. Vad var det som de ville dölja? När jag äntligen fick hem journalen var det detta jag letade efter: Vad var det som var så känsligt? Jag bläddrade och bläddrade. Kanske formuleringen: "två misslyckade intuberingsförsök"? För om någonting hade gått fel då? Och flickan INTE hade syresatt sig själv? Då hade detta kanske varit svårt och jobbigt att förklara? Eller var det hur konflikterna mellan personalen och föräldrarna beskrivits (och ibland inte beskrivits utan kanske snarare mörkats?) angående vår märkliga boendesituation och hur vi till slut krävde att få vara med vår dotter i samma rum dygnet runt. Anteckningen som tar upp detta är sannerligen den märkvärdigaste anteckningen i hela journalen. Läkaren verkar själv mycket känslomässigt påverkad, men han verkar också så förvånad som om han inte alls har fattat hur tufft vi har levt sedan flickan föddes. Jo, det skulle kunna vara denna anteckning!
Men jag tror inte det. Mest märkligt med journalen är nämligen inte antecknandet av den vård som min flicka erhöll utan själva inledningen till den, bakgrunden som skissas, ramen. Det finns på plats tre i ordningen av rubriker en rubrik som heter "MODERN" och där följer en liten kort berättelse om mitt liv. Denna lilla berättelse antecknas alltså i min dotters journal när hon är alldeles precis nyfödd. Där står hur gammal jag är, att jag åtta år tidigare haft en psykos samt att jag senare behandlats för depression. Alltså en berättelse om mitt psykiska mående, historiskt sett. Därefter står mina tidigare graviditeter, samt hur de avslutades. Detta under rubriken "Tidigare graviditeter". Under den nästkommande rubriken "Aktuell graviditet" följer en kort redogörelse för mitt sjukdomsförlopp.
Men alltså vad gör rubriken "tidigare graviditeter" i min dotters journal? Och vad har mitt psykiska mående för åtta år sedan över huvud taget med hennes födelse att göra?
Vad jag vet är det här sekretessbrott. När min dotter är arton har hon full rätt att begära ut sin journal och hon kommer då att kunna läsa saker om mig som jag inte har gett mitt godkännande till att hon ska få veta.
Ett annat problem med detta som jag ser det är hur stigmatiserande både psykiska diagnoser och "tidigare avslutade graviditeter" är. Det florerar mycket fördomar generellt kring psykiska diagnoser. Och avslutade graviditeter är ett ämne som väcker starka känslor, bevisligen också hos vårdpersonal (jag tänker på debatten om huruvida vårdpersonal ska få slippa utföra aborter eller inte, en debatt som verkar fortsätta och fortsätta i olika former). I det här fallet riskerar stigmatiseringen kring psykiskt mående och "tidigare avslutade graviditeter" att klistra sig vid min dotter. Blotta misstanken om en sådan risk borde få läkare och andra att utesluta alla möjliga stigmatiserande anteckningar i journalen.
En annan sak som jag tycker är oroande är att man kanske kan ana någon slags förmodad kausalitet i berättelsen här. Bakgrunden till moderns aktuella graviditetskomplikationer är hennes tidigare graviditeter och psykiska historik? Var det så de egentligen menade?
Och som vanligt: Faderns bakgrund lyser med sin frånvaro. Vem han är, hur han mår, hur många tidigare graviditeter som han har varit inblandad i är inte intressant. Varför ses inte det som viktigt alls i en vård som ändå helt självklart och rätt förutsätter "båda föräldrarnas närvaro"?
Den lilla patienten, forts
"Flicka skriker direkt på barnbordet. Initialt låg hjärtfrekvens, ventileras. Återfår normal hjärtfrekvens vid 4 minuters ålder. Indragningar och gruntar. Får Cpap-behandling med 40% syrgas. Två misslyckade intubationsförsök. Första barnet till hel familj."
Födelse graviditetsvecka: 29+3
Födelsevikt: 1055 gram
Födelselängd: 35 cm
Vanligt förekommande journalord de första åtta dagarna: Instabil andning, flåsig, snål saturation, pulsfall, bradycardier, apnéer, syrgas, artiell blodgas, återhämtning. På Lucia den trettonde december noteras: Flickan klarar borttagandet av Cpapen mycket bra. Stabil hela natten!
Noterat den 8e december: Vikt: 945 gram. (Jag blir yr när jag tänker på det. Varje gång: Det är som om vi faller från en höjd, en mardröm, viktlöshet, gram som försvinner från oss när vi knappt har några att ta av)
Noterat i journalen: Inadekvat viktökning. Ökad mängd nutrition.
Noterat: Blod i avföringen. Magen känns mjuk, infektionsprov ordineras.
Noterat: Infektionsprov negativt.
Noterat: PROBLEM AVSLUTAT
Den 17e december: Flickan anges med namn!
Noterat: 22 december. Flickan har passerat sin födelsevikt.
Skör hud.
Noterat juldagen: Infektionsmisstanke, provtagning, antibiotikabehandling, CPAP-behandling, blodtransfusion. Saturationsfall ökar i frekvens, slöare, blekare. Vi stoppar matpumpen.
...
...
- hon är hungrig -
- hon blir grå i min famn -
I moderns minne: Antalet slangar kopplade till henne: CPapen och (den stoppade) matsonden genom näsan, saturationsmätaren på ena foten. Droppslangar med blod och antibiotika i varsin infart på vardera handen, tre konstanta elektroder över bröstet (De har bilder tryckta på sig: En nallebjörn, byggklossar och en med vad var det nu? Ett hjärta? En jultomte? En napp? Allting lika gulligt i ett läskigt försök att göra barndom av det här), ett vätskedropp i infart på den kroppsdel som finns över: Den andra foten. Dessutom: Tillbaka i kuvösen. (så maktlös, så jävla nedstucken och maktlös, är det ett straff för att vi hade börjat hoppas?).
Vanliga ord i journalen efter juldagen: minimal feeding, trycksår i insticksstället i foten, nutrition, cikulation och andning. Reagerar adekvat under vakenhetsperioder. Håller temp. Blåsljud.
Hjärtröntgen, lungröntgen, hjärnröntgen....
....
timmar, väntan
....
utan anmärkning.
Noterat: Föräldrar bor tillfället på avdelning 63. De är informerade om att det är tillfälligt. (Vi är sammansvärjda. Vi ockuperar. Vi lämnar INTE det här rummet).
Vid nyår: Acceptabel viktuppgång. ROP-screening. Normala fynd eko (hjärtat). (Jag och mannen ser på fyrverkerierna från en balkong på amningsavdelningen. Vi dricker bubbel för 2009)
21 januari: HEM.
Flickan väger 1780 gram och får komma hem till lägenheten. Hon är lite drygt en och en halv månad gammal. Vi har då bott två månader på sjukhuset. Hon skulle egentligen fötts den 16 februari. Hon har lite drygt tre veckor kvar som prematur... Hemsjukvården kommer och väger och mäter henne fram till ungefär denna egentliga födelsedag.
Och sedan är det vi: En dotter, en far och en mor och alla våra känslor tillsammans.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)