Rensar

Mitt skrivbord är stökigt. Det ligger drivor av dammiga papper, utklipp, broschyrer, sådant som jag tänker ska bli bloggposter eller användas till annat skrivande. Post-itlappar och förhatliga räkningar. Bland alla dessa papper mina journaler. Och äldsta barnets. Det är allt som allt ganska många sidors läsning och jag har faktiskt läst igenom rubbet eftersom jag måste städa. Fylla på med nytt liv, ny fokus, nya papper. Jag ser mig själv genom läkarnas små duttiga anteckningar, hur jag ligger där i det vita rummet. Patient. Vårdoffer. I deras händer. Det är jag. Det är mitt blodtryck, min urin, mina ögon som svullnat. Min familj som är på väg att bildas. Mitt barn som ännu ligger inuti min kropp och jag kan känna henne fortfarande, hur hon sparkar därinne mot kateterballongen i urinblåsan, denna högst märkliga känsla som sved lite och som fick mig att tänka konstiga tankar om att det var som att bära på ett bollhav, en lekplats och som påminde mig så tydligt om att hon var vid liv. Barnet. Hon lekte ju redan! I journalen är den där katetern bara en liten notering. Ingenting om hur hemskt det var när de satte in den. Ingenting om hur hon levde och lekte och kändes att ha inom sig. Två saker som jag läser som jag blir förvånad över. Det första är att jag inte har så högt uppmätt blodtryck under inläggningen som jag mindes att jag hade. Det gick aldrig över 170 i övertryck och undertrycket var som mest 120. Det andra: Jag utsöndrande visst en sjuhelvetes massa protein där när jag var som sjukast. Kriteriet för havandeskapsförgiftning är väl siffran 2 på en proteinurinskala. Jag mätte siffran 9. Vad innebär det? Jag har förstått att proteinerna kommer ifrån kärlväggarna och utsöndras via trasiga njurar. Det låter därmed som att mina kärl verkligen var helt tokinflammerade och likaså mina njurar. Det där med proteinerna hänger väl ihop med hela hjärt-kärlsystemet och det som kan bli bestående problem? Det skrämmer mig att jag läckte så pass mycket. Som om jag verkligen måste ha skadat mig där, en kan väl inte tappas på så mycket kärlväggsproteiner utan att sedan vara helt urlakad?

Nu ska jag i alla fall lägga undan mina journaler. Jag blir ledsen av att se mig själv och barnen i dessa anteckningar. jag blir ledsen av buntarnas tjocklek. Jag behöver platsen på skrivbordet, jag behöver distansen i huvudet och det nya och friska jaget. Solen ligger förresten på de mossiga träden och gräsplanen utanför fönstret är redan lite grön.

   

Tar tag i min kropp!

Jisses vad jag helt plötsligt reste mig upp ur dvalan och tog tag i saker. Började springa två månader efter förlossningen. Det gick ganska bra. Det var tungt men så himla skönt att få röra på sig sådär obehindrat igen. Jag stegrade upp distansen väldigt fort (blev lite fartblind) och sprang som mest en mil. Detta på ganska otränade muskler och med en massa extrakilon som jag ju hoppades att jag med hjälp av just löpträningen skulle bli av med. Fort. Men så blev inte. Istället blev det kallt och över jul sprang jag på snö och is i mina dubbskor. Det pallade inte mina knän och oj jävlar vad ont jag fick. Jag fick pausa träningen och läka bort smärtan ett tag. Kontaktade en sjukgymnast - både när det gällde knäna och för att mina fötter har känts så märkliga sedan graviditeten. Sjukgymnasten konstaterade att jag hade trampat ner mina fotvalv och rekommenderade mig att köpa inlägg till skorna samt köpa ett kvastskaft som jag ska rulla fram och tillbaka på marken under fötterna. Det är ljuvligt, som massage när jag helst vill! Smärtan i knät konstaterades vara ett så kallat löparknä och jag skulle få komma in och träna styrka runt knät samt bålen (eftersom jag sa att jag ville komma tillbaka efter graviditeten). Samtidigt skulle jag springa bara korta turer i skogen och låta musklerna komma ikapp sig. Tre gånger i veckan a tre kilometer var optimalt till att börja med. Okej okej. Jag bara tackade och bockade för att någon talade om för mig hur jag skulle göra. Jag har verkligen inte någonsin haft det stödet från någon när det gäller träning tidigare. Jag har bara kört för mig själv och varit glad för sällskap ibland, allt för sällan. Det är kul med PT, lite ansträngt och väldigt jobbigt för nu träffas vi på gymmet en gång i veckan (sonen är förstås med och tycker det är spännande att få ligga där på mjuka madrassen och kolla på folk och maskiner som rör sig monotont- han är poppis bland gymarna). Jag tränar alltså styrka och kondition där en gång i veckan och får allt pepp och styrning som jag behöver för att motiveras. Känns så himla lyxigt! Och inte nog med det. Jag fick också tillgång till en dietist som nu kommer försöka hjälpa mig att gå ner mina extrakilon. Enligt hans beräkningar är vi framme i vår! Och allt detta går på högkostnadsskyddet, så jag betalar ingenting (vilket är en förutsättning - så överjävligt knapert som jag har det just nu!).
   Så detta händer en dag i veckan. En annan dag i veckan går jag och stora dottern på simskola och då passar jag på att simma under tiden! Helt underbart meckigt och svårt att få att gå ihop rent praktiskt. Mannen får möta oss i tunnelbanestationen hemma för att ta emot vagnen med bebisen efter att jag och bebisen har hämtat sjuåringen i skolan - sedan får mannen och bebisen hämta tvååringen (innan fyra!) men oj vad värt det är att få simma, basta, leka och bada ensam med min stora dotter! Min kropp blir glad, hon blir glad (och lär sig förhoppningsvis att simma) och vi får egentid på köpet - något som vi verkligen behöver!
   Sedan har någonting annat fantastiskt på träningsfronten också hänt, nämligen att vi har börjat träna i förortsnätverket. En gång i veckan kör vi alltså tillsammans på utegymmet här i närheten och ba styrke- och kondotionstränar gärnet i en timme - i ur och skur. Ahh what can I say? Befrielse! Plus att jag alltså kör lite sjukgymnastik hemma i godan ro. Jag kommer vara så jäkla stark... snart. Så jäkla stark att det inte är klokt!

Vad mer? Jo, jag har varit hos tandläkaren och lagat hål och kollat blodvärden och blodtryck och försöker nu utröna om jag dessutom kan få hjälp att göra något åt min alldeles nya graviditets- och kejsarsnittsrelaterade kroppsdel: Jo men visst, hängbuken. Wish me luck!

Deltidsbestämmelser på förskolan för föräldralediga (kommunalmoral)

Jag läste en arg insändare en gång som kan ha undertecknats Ulf. Vi säger att han hette Ulf. Ulf var arg å det allmännas vägnar då föräldralediga föräldrar önskade barnomsorg för sina äldre barn. Ulf tyckte att det var toppen av svensk bortskämdhet (och av feministisk könsrollsförvrängning?).  Inte ska väl det allmänna betala för så dumma saker som att 1. en förälder (mamma) ska vara hemma samtidigt som 2. förälderns stora barn ska ha barnomsorg. Utropstecken! Det var väl ändå en väldigt dyr och dum syn på det allmännas ansvar? Ulf avslutade sin insändare med att säga något mumligt om att föräldrar (mammor) som inte kunde klara av samtliga sina barn borde ha tänkt på just detta lite tidigare, i alla fall en sisådär nio månader tidigare. Bortskämda föräldrar och särskilt mammor alltså! Bah! Det finns förresten många sådana här Ulf-argument i omlopp på familjesiterna och det är för tydlighetens skull inte alls bara män som sprider dem (konstigt nog).

Lyckligtvis har inte Stockholms kommun samma syn som Ulf på det här med barnomsorg och ansvar för det växande släktet. Stockholms stad försöker hålla fokus på barnet och menar att det är barnets rättighet att hålla kontakt med den verksamhet som det ingår i - även när det, sett ur barnets ögon, har råkat födas ett litet syskon till familjen. Det större barnet har alltså rätt att bibehålla sina relationer på förskolan, det har rätt att träffa sina vänner och den personal som den har lärt känna och förhoppningsvis också knutit an till. Barnet har rätt att ingå i den barngrupp och den åldersanpassade pedagogiska verksamhet som den tidigare har varit en del av och det är bra att Stockholm Stad tänker såhär positivt om sin egen verksamhet. Verkligen! Men genom att bara fokusera på barnets rättigheter missar de ändå en annan viktig orsak till att de äldre barnen måste få ha barnomsorgen kvar, nämligen att barnet ingår i ett familjesystem där också andras behov är viktiga att tillgodose. Jag menar - helt i linje med Ulfs kritiska resonemang faktiskt - att en förälder mycket väl kan ha en ganska bristande föräldraförmåga för de större barnen just när den fått bebissyskon. För nej, en ensam mamma hemma kan omöjligt svara mot så motstridiga behov samtidigt. Det är lika bra att vi som är ensamma hemma med våra barn erkänner det.

Jag har fött syskon till större barn och inser exakt hur stor skillnad i behov en bebis har om man jämför med, låt oss säga, en tvååring. En bebis kan vara vaken halva eller hela nätter, kan behöva sova halva till hela dagar. En bebis vill ha lugn och ro och en trygg plats i en förälders famn i princip tjugofyra timmar om dygnet. En tvååring däremot har behov av att klättra, springa, dansa och leka och prata och upptäcka och träffa kompisar och testa sin viljestyrka och kroppsstyrka, samt gränser och regler och föräldrars tålamod. Ett äldre barn har en kunskapstörst och behov av lite mer fasta rutiner varvat med utmanande tankar och aktiviteter, något som finns på förskolan men inte hemma hos en förälder som är nybliven bebismor- eller far. Som bebismor- eller far måste en prioritera bebisens behov - här finns inget val, bebisen är skör och lyssnar inte på reson angående sovtider. En tvååring som är hemma ensam med sin nyblivna bebismamma är en understimulerad tvååring per definition. Men en tvååring som är hemma med sin nyblivna bebismamma är kanske också en avundsjuk tvååring? Är kanske också en arg tvååring som med enorma röst- , känslo- och styrkeresurser totalt kan utplåna alla möjligheter för bebisen att få sina behov av lugn och ro och kroppskontakt med föräldern tillfredsställda. Det hela kan urarta i en situation där inget av barnen och absolut inte föräldern får sina behov tillfredsställda och där alla parter riskerar att må ganska dåligt och detta i ett ganska känsligt skede av barnens liv.

I en svunnen tid, låt oss säga i bondesamhället - säkert en sådan slags tid som Ulf gärna blickar tillbaka mot då han skakar på huvudet åt samtiden - skulle en nybliven mor aldrig ha varit ensam hemma en hel dag med både bebis och toddlare och skolbarn. Det hade funnits fler vuxna runt omkring, en mormor, en farfar, en äldre bror som kunde läsa, en piga, en grannfru, en syster, en man som stod nere på åkern kanske och som kunde komma om en ropade att en behövde hjälp. Såhär ser det inte ut längre. familjer pendlar och morföräldrar yrkesarbetar och barn går inte längre själva till skolan. Farmor bor på västkusten och farfar på Åland där han upptäcker sig själv genom segling. Familjer lever ganska ensamma i sina förorter och skola och dagis behöver inte längre finnas i den omedelbara närheten till hemmet. 

Ulf och Stockholms stad har alltså inte samma syn på det här med barnomsorg. Föräldralediga får ha sina äldre barn på förskolan i trettio timmar i veckan inom Stockholm Stad. Ändå är det som om Ulf har suttit med i rummet när de har bestämt om barnomsorgens begränsningar. För hur annars ska man förklara de där restriktionerna? Jo, säger Stockholms stad. Ert stora barn är välkommet hit men bara på deltid. Och ni får inte komma och gå som ni vill och skulle behöva inte. Ni ska vara tacksamma att ni får det ni får. Ni ska passa in ert liv i våra tider. Nej, nej, ni kan inte hävda att ni som föräldrar har andra behov. För nej, behov har väl inte ni? Behov har man väl bara om man jobbar? Och ni är ju lediga. (Skyll er själva!) Och passar ni inte våra tider riskerar ni att förlora platsen. Och platsgarantin förstås. Och ni vet ju, vi har omsorgsbrist i kommunen. Det innebär väldigt långa väntetider!

Att hela familjesystemet kan påverkas av detta har de nog inte tänkt så noga på. Försök att lämna två barn samma morgon vid olika institutioner vid olika tunnelbanestationer vid samma tid. Mission impossible! För dagisbarnet får inte lämnas en minut innan åtta och skolan börjar samtidigt. Försök sedan att hämta två barn i samma vända när en ändå är på väg hem från jobbet. Mission impossible! Dagisbarnet måste hämtas klockan fyra senast och då får en gå väldigt tidigt från jobbet för att hinna hämta i tid. Tur då att de flesta familjer är två vuxna som kan lämna och hämta. Ja. Så att en vuxen får gå med skolbarnet och en annan vuxen får gå med dagisbarnet... Försök sedan göra det här, tillsammans med en bebis, varje dag, varje dag, varje dag under en hel föräldraledighetsperiod. Två vuxna i samma familj med konstant noll möjlighet att någon gång kunna hitta på något annat, träffa en vän till exempel, gå ut och springa, äta ute. Sådana saker som alla, till och med Ulf, tror jag, också skulle vilja göra av sin tid för att få känna sig lite mer levande...


Men nej alltså.

Förra veckan ringde jag rödgråten och dingdong av sömnbrist och frustration till min dotters förskola och bad dem kvitta den dag (onsdag) som jag hade dottern hemma eftersom hon inte sovit en blund på natten och varit arg och uppriven på mig som ammade lillebror mot den dag som hon egentligen ska vara ledig på (fredagar för deltid). Jag sa att mitt behov av barnomsorg var panikartat. Jag behöver åtminstone de där trettio timmarna! Personalen svarade att egentligen är det inte så det fungerar men att jag skulle få prata med verksamhetschefen och fråga henne själv. Hon skulle ringa upp mig senare under eftermiddagen. Personen som jag hade i örat sa: "Jag hör ju hur du har det" och var förstående och jag kände hopp. men verksamhetschefen ringde inte upp och på torsdagen vid lämningen på morgonen frågade jag om verksamhetschefen var där och om hon hade fattat något beslut i frågan om fredagen. Jag fick då höra av morgonpersonalen att verksamhetschefen inte skulle vara där vare sig på torsdagen eller på fredagen men att det självklart var helt okej och no problem om min dotter kom in på fredagen. "Varför skulle det vara något problem?", två personer gav mig samma uppriktigt förvirrade svar. Min dotter har ju sin plats där. Det är ju inte så att det på fredagar kommer in en massa andra, fredagsbarn, i verksamheten. "Men åh, tack, vad skönt", sa jag. Min syn på min dotters dagis strålade. de var ju människor! Det gick att resonera! "Det är lite mycket nu", sa jag, "Och lite ansträngt. Hon behöver er. jag behöver er. Min son behöver mig. Tack, tack!"
   Min dotter gick på förskolan på fredagen och jag och bebisen fick vila tillsammans. Det var så skönt, återhämtning med bebislek och ordlös kommunikation. På måndagen skickades så ett veckobrev ut skrivet av verksamhetschefen till alla föräldrar. Såhär skriver hon:

Viktig information
Till er som är föräldralediga vill vi förtydliga vad det är som gäller gällande barnens vistelsetider.  Om man exempelvis går mellan klockan 09.00-15.00 innebär det att man inte får komma tidigare än 09.00. Man ska sedan vara hämtad senast klockan 15.00 vilket innebär att den som hämtar behöver komma till förskolan lite innan barnets sluttid. Om man exempelvis lämnar en kvart senare behöver man hämta sitt barn på den sluttid som man har och kan alltså inte hämta en kvart senare; man kan inte förskjuta barnets vistelsetider.  Om man har valt att ens barn ska vara ledig en dag i veckan är det samma dag, varje vecka, som gäller. Om verksamheten tillåter kan man vid undantagstillfälle byta dag om man i god tid kontaktar förskolan för att se om möjligheten finns. Om man exempelvis vill vara ledig andra dagar, är sjuk m.m. har förskolan ingen möjlighet att ta emot den lediga dagen istället.  Vi har personal som börjar och slutar sin arbetstid hel, kvart över, halv och kvart i och deras arbetstider är uträknade efter antal närvarande barn. Tack för visad förståelse! 

Nej, men tacka inte. Jag förstår nämligen inte alls vad du menar. Vadå hel, kvart över, halv och kvart i - vad har nu detta räknande av kvartar med saken att göra? Vore det inte bättre med en verksamhet som välkomnade alla barn utifrån deras och deras familjers individuella behov? Vissa kommer sent andra går tidigt, ytterligare andra har helt olika behov olika veckor. Vore det inte bättre om Stockholm Stad istället för att köra någon blandning av märklig Ulf-moral och barnperspektiv drev världens bästa och mest flexibla barnomsorg?

Med önskan om snabb förbättring!

Bloggaren 

Vabruari som de säger

Hundra procent sjuka barn. Det är trettio procent matlagning (som igen äter), femtio procent skärmtittning och tjugo procent högläsning. Mamman är instängd, snuvig, otvättad och trött. Hej, hej vardagsliv. Denna gång bestämde vi att inte åka iväg till varmare länder under föräldraledigheten (det hade femtio procent att göra med den dåliga rättvisebalansen i världen avseende just resor, till femtio procent hade det att göra med en tämligen utarmad ekonomi, men alltså med 60 miljoner människor på flykt som inte tas emot vid rika länders gränser kändes det så smaklöst att leva turistliv som med hjälp av pengar kan fara och flyga tvärs över och överallt), men nu i detta träsk av mag- och förkylningsinfluensor så vet jag inte om det var rätt att vara så etisk i detta. Eller jo. Men ni förstår nog. Jag står nästan inte ut!

Tre brokiga féer på tre månader

När min son var tre månader gammal hade han redan träffat många viktiga och fantastiska personer som jag tänker skänkt honom en massa inspiration och glädje och begåvning att brås på och utvecklas av. Jag tänker på familjen, vännerna, kompisbarnen, hans syskon och ja... hans föräldrar faktiskt. Väven av människors värme och ande och kunskaper som ligger runt dem och som vi ingår i och medskapar med våra egna trådar och färger när vi möts. De möten och sammanhang och det språk som blir till mellan människor kan kanske påverka våra små att ta till sig världen som en i bästa fall hoppfull och fin och spännande värld att vara och verka i. En väv alltså, som vi alla bidrar till? Jo men varför inte? Den är kanske lite som nätstegen i en klätterställning. Barnen ska klättra upp i den medan de växer och sedan kommer de se sig vida omkring där uppifrån.
   Min pojke hade alltså innan han ens fyllde tre månader förutom alla dessa viktiga möten med personer i min och vår direkta närhet också förunnats möta tre personer som jag inte känner, men som är stora personligheter inom sina respektive fält, nämligen litteraturens, politikens och medicinens fält. jag tänker skriva om dem som féer här. Eller som tre vise män som spillt lite av sin tid i min sons nyfödda närhet.
   Jag ska berätta. Det började redan på fredagen efter hans födelse då han mottog en liten blessing av Jonas Hassen Khemiri. Det var i dagarna innan hans roman "Allt jag inte minns" kom ut och som sedan, vet vi nu, kom att föräras med Augustpriset. Tänk! Någon månad senare gick jag och sonen på en frukost i Sickla Strand för att höra Gudrun Schyman prata på ett homeparty. Hon talade om alla människors likvärdighet som princip versus dominansstrukturerna som är evidenta i verkligheten. Pengars betydelse till exempel och könets. Hon pratade om hur olika socioekonomiska grupper skapar olika intresselogiker som i sin tur hamnar i konflikt med andra socioekonomiska gruppers logiker. Men att det inom varje socioekonomisk grupp ändå finns en inbyggd och ofta osynliggjord intressekonflikt mellan just kvinnor och män och att ett förändringsarbete med att justera just den intressekonflikten på sikt skulle medföra förändringar i hela den socioekonomiska grundstrukturen. Jag och sonen stod där och vaggade och lyssnade tillsammans och jag kände hennes engagemang pumpa runt som blod i oss. Ja! Saker måste ändras! Vi kan till exempel inte gå med i NATO! Gudrun Schyman hälsade min son välkommen till världen (och passade på att tala om föräldraförsäkringen i relation till pensionen). Hennes parti kommer snart in i Riksdagen. Jo, det gör det!
  Och så i december, strax innan min son fyllde tre månader,  mötte han till sist också Stefan Hansson som är professor vid Lunds universitet och överläkare på prenatalavdelningen på Malmö sjukhus som kanske, kanske kommer vara den som snart lanserar ett läkemedel för behandling av havandeskapsförgiftning. Som i så fall borde få ett nobelpris i medicin! Ja, tänk!

Jag och min son tackar alla féerna för storartade bidrag för en bättre värld. Tackar tre gånger i vardera riktningen. Tackar fyra för att vi får ingå i en varm och skön och inspirerande väv bland vänner och familj och alla de våra och bästa människorna.


Här kan ni titta på Gudrun Schyman när hon homeparty-talar!

Och här kan ni se Seinabo Sey presentera Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns

Och här kan ni läsa om Stefans arbete för att få fram ett läkemedel   

Irriterande saker/osunda bostadsvärdar

Jag irriterar mig på vissa bostadsbolag. Här sitter jag och hoppas på att kunna hitta en större lägenhet efter (bara!) SEX år i bostadskön. Vi bor nu i en trea på 74 kvadrat med irriterande öppen planlösning som gör att allt som sägs och görs här hemma hörs av alla närvarande oavsett var i lägenheten man befinner sig. Det saknas ganska många dörrar. Jag tycker egentligen att alla människor borde få ha en egen dörr att kunna stänga om sig när de behöver det. Det borde skrivas in som standard när de planerar lägenheter: rätten till en egen dörr. I denna lägenhet finns totalt två dörrar (bortsett från toadörren) och vi är fem personer och en katt...

Så: Jag kollar vad som kommer in på bostadskölistan. Det är lite, kan jag erkänna, deprimerande. Det mesta är sålt. Det andra är litet och väldigt dyrt. Långt från stan. Men! Se där! Ett radhus i... Rimbo. Jag känner hopp. Det är väl inte så långt bort, eller? Rimbo ligger i...? Googeligoogeli: Norrtälje! Okej. Det skulle kunna bli ett helt nytt liv... närhet till skärgården och allt. Barnen kan springa ute? Fint, kanske? Värt ett försök i alla fall. Och kolla där, det är 127 kvadrat! Ett helt palats! Klart att det är många, många, många, många framför oss i kön, men man vet ju aldrig? Jag anmäler vårt intresse ändå. För vad är väl inte 127 kvadrat med en massa dörrar och våningsplan och liten trädgård? *suckar och drömmer om ett eller annat sorts privatliv*.

Innan jag anmäler mitt intresse måste jag bocka för att jag tagit del av just detta bostadsföretags regler för inflyttning. Det är en lista med regler och en liten ruta att sätta bock i längst ner. Och det är förstås där det fuckar ur. Inte ekonomiskt. Nej tänk. Men där: De har en maxgräns på fyra personer i hushållet!

Vänta va?

Fyra personer?

Vi pratar om ett radhus på 127 kvadrat! Med trädgård!

I den lilla förklarande texten står det att bostadsföretaget vill motverka osunda levnadsförhållanden och trångboddhet. Jag läser igen: OSUNDA levnadsförhållanden? Trångboddhet. Nej, jag fattar noll. Ska varje person ha tillgång till minst 55-56 egna kvadrat för att inte bostadsförhållandena ska bli osunda? Vilken verklighet lever de i? Vilket otroligt äckligt snobberi. Vilken  paternalism. Jag skrattar tills jag gråter. Bostadsfrågan i den här staden är en ödesfråga och här sitter till exempel det här lilla bostadsföretaget i Rimbo och har åsikter om OSUNDA levnadsförhållanden.

Så här kommer listan på irriterande saker as of today:

1. Snobbiga och allmänt osunda hyresvärdar som inte tar sitt ansvar i bostadskrisens Stockholm
2. Begreppet "osunda boendeformer"
3. Bostadskön, bostadssituationen, bostadspolitiken, bostadsbristen plus alla bostadsord som går att associeras till staden Stockholm
4. Öppna planlösningar samt
5. Bristen på bra, gedigna dörrar som var och en som behöver det kan få vara ifred bakom

mått på tid

Jag mäter tiden som gått sedan jag var gravid och födde barn för sista gången. Jag kan nästan få lite svindel. Han är redan drygt fyra månader! Och jag är fyra månader efter all den där storslagna dramatiken. Jag mäter: Dagarna hos försäkringskassan som tickar ner, pojkens kurvor som visar den uppåtgående vikten, längden, huvudomfånget - pappret som jag får i handen efter varje besök på BVC - det är tid som räknas. Förpackningarna som jag slänger, tomma och förbrukade i soporna, de som jag köpte under graviditeten och inför förlossningen: Vitaminburken, niferexförpackningen, hallonbladstheet som snart är slut. Hälsokost-duschcremen som doftade så himla gott, mandeloljan som man skulle smörja in magen och underlivet med, allt det där som har tagit slut och som inte är lika viktigt längre. Det är tid. Och alla kläder som jag viker undan. Gravidkläderna som jag skickat vidare till min vän, bebiskläderna i storlek femtio och femtiosex, den första bärsjalen som han nu är för tung för. Det är mått på tid. Det är delvis sentimentala handlingar att packa ner dessa mjuka små tygbitar och rensa bort. För jag gör det nu för sista gången. Dagarna som rinner iväg, hur jag håller på att vänja mig vid att skriva 2016, att det inte längre är det året som han föddes!

Jag är klar nu. Det finns befrielse i det också. Det är sentimentalt till viss del, jag kan gråta i huvudet när jag lägger undan en söt liten pyjamas med bebisdoft i, men när jag till exempel tänker på hur vi snart kan få göra oss av med liggvagnen , när jag tänker på att få kasta mina utslitna gamla amningsbehåar så känner jag redighet och tillfredställelse och... ja, befrielse. Nya tider är på väg. Nytt fokus. Barn som går själva. Hela nätter kanske? Arbetsro. Mer självständighet någonstans långt där borta vid horisonten? Vi är på väg! Det är spännande... också.

Amningen ja. Jag måste snart skriva lite mer fokuserat om den...