Jag vaknade klockan fem. Det hade varit en tung natt och kväll rent mentalt, jag var besviken på min kropp, orolig inför allt som fanns framför mig, rädd inför operationen, osäker på om jag kände mig redo på att träffa mitt barn eller inte, jag kände mig osäker på vems beslutet egentligen varit. Hade det verkligen varit mitt nu, eller var det läkarens beslut, hon som sist undersökte mig? Hon hade verkligen inte hållit tillbaka det tunga artilleriet: Hon hade pratat om att sjukdomsförloppet kunde vara så akut (som om jag inte redan visste det), hon hade sagt att det verkligen inte var att leka med (och det visste jag också), hon hade sagt att om prioriteten skulle vara att undvika att jag blev sjuk var det hög tid för förlossning nu (trombocyterna hade för första gången fallit utanför referensvärdet och uraterna hade stigit igen). Hon hade också sagt att ett akut snitt under helgen verkligen var förenat med mycket mer risker för mig och barnet (hon nämnde hur läkarna kunde råka snitta i en tarm!) än ett planerat snitt under veckan när personalen var fulltalig. Hon sa att ingen kunde säga något om när exakt det kulle bli farligt för barnet, kanske skulle det bli det redan i natt? Hon hinnsvepte mig och det gjorde fruktansvärt ont och sedan sa hon att ingenting hade hänt sedan sist. Livmodertappen var totalt omogen igen. Var det egentligen hon som hade tagit ett beslut kring min förlossning? Andra röster hade också hörts de senaste dagarna som på olika sätt hade med beslutet att göra: Förskolans konstiga regler om heltid och deltid (som för oss blir extremt viktiga i och med att vi hämtar och lämnar på två olika geografiska platser) och den generellt kaosiga situationen för barnen och för mormor och morfar som sedan en vecka tillbaka redan hade bott tillsammans i beredskapsläge. Vilken dag som helst nu? Vore det inte bättre för alla inblandade om jag bara gav upp och lät mig opereras så att det kunde vara klart. Kliniskt, sterilt, över, kontrollerat, läkarlett? Sådant funderade jag på på kvällen. Pappa sa det som jag också behövde höra att all kontroll och alla läkarbesök vore meningslösa om jag sedan bara skulle strunta i dem. Att det vore oansvarigt att bara gå emot vad läkaren och testresultaten visade. På natten sov jag ändå ganska bra med barnet i magen (de sista timmarna) och klockan fem vaknade jag och det var dimma ute. Jag hade en timme på mig innan den absoluta fastan skulle inträda, alltså den som förordade noll intag av mat och vätska. Nu fick jag ändå en kopp svart kaffe med en tesked socker i. Jag drack och piggnade till. Dimman utanför fönstret bäddade in det som kändes hårt och skarpt och läskigt i ett surrealistiskt kantlöst, ganska skönt, tillstånd. Morgonen var trött men spänd. Det kunde vara förväntan. Jo. Det skulle kunna vara en födelsedag. Absolut.
Barnen sov när vi rullade ut ur lägenheten och in i hissen med förlossningsväskan (för första gången hade jag fått packa en sådan!). Barnen! Det högg till i mig. Borde jag inte pussa dem hejdå innan jag gick? Men nej, tyckte min man. Vi väcker dem inte och oroar dem inte i onödan. Vi skulle ju träffa dem ikväll redan, eller hur? Och ja. Det skulle vi ju. Hissen åkte ner mot gatuplan. Min mamma och hunden var med ut på gatan. Det såg ut att kunna vara sol bakom dimman bakom hustaken. Det var ödsligt på väg upp mot Sös. Vi gick utan att säga så mycket, men alla så extremt närvarande: Hunden, mamma, min man och jag. "Det känns som om vi ska ut på en resa", sa jag. "Som om vi är på väg att ta ett morgonflyg någonstans". Väskans hjul hackade upp en rytm när den körde över trottoarstenarnas kanter. Det var både pirrigt och nervöst hopparat med den svindlande känslan av att behöva lägga mitt liv i andras - helt okända människors - händer och bara... låta saker ske.
När vi kom upp på avdelningen för planerade kejsarsnitt var den dimmiga morgonkänslan som bortblåst. Här gällde effektiva rutiner. Vardaglig aktivitet. "God morgon, välkomna" sa de leende. "Ta detta rum och byt om till operationskläderna som ligger hopvikta på sängen där. Väskan kan ni låsa in tillsammans med era andra tillhörigheter i de gröna skåpen ute i korridoren.". En barnmorska kom snart in och drog en lång harrang om hela proceduren, vad som skulle hända inne på operationssalen, hur jag kunde tänkas att känna i kroppen, vad som skulle hända med barnet när det väl kom ut, vad läkarna skulle göra, vilka som skulle finnas på plats. Hon pratade fort men jag fick ändå en väldigt tydligt bild av vad som väntade mig den närmsta tiden. Det framkom också att hon skulle vara den barnmorska som skulle vara med oss genom hela förloppet och att det sammanlagt skulle finnas en sju-åtta personer i rummet som alla skulle vara delaktiga i operationen på något sätt. Det var läkaren och läkarassistenten, narkosläkaren och narkosläkarassistenten, barnmorskan och operationssjuksköterskan och så dennes assistent också. Möjligtvis också någon läkarstudent. Jag var inte glad. Jag var hårt sammanbiten. Inuti ville jag skrika att jag inte hade lust med att alla de där människorna skulle hålla på att joxa inuti min stackars mage. Jag började känna mig rädd på riktigt. Utsatt, liten. Magen knorrade. Jag hade inte hunnit gå på toa och nu fanns det ingen tid. Det var en rushig känsla här, effektiv som sagt. Inte gjort för små och rädda människor och deras magar.
Vid inskrivningen på denna avdelning dagen innan hade jag scannat av klientelet och jag tror bestämt att jag var dess bittraste typ. Alla andra kvinnor där verkade vara nöjda och tillfreds med att befinna sig där. De satt och småpratade och skrattade tyst medan de smuttade på sitt automatkaffe tillsammans med sina män. Jag fick för mig att de alla hade valt kejsarsnitt. Det kändes som om bara jag var där för att jag hade en sjukdomshotbild hängande över mig och barnet. Att bara jag var tvingad till detta. All den bitterheten la jag i rösten när jag sa till barnmorskan att jag ville dra undan det gröna skynket och se själva förlossningen denna gång. Jag ville vara där så mycket som möjligt. Jag har alltid trott att det gröna skynket hänger där det hänger för att skona mamman och partnern från anblicken av såret och det brutala opererandet, men det visade sig vara mer än så. Skynket hänger där för att markera sterilt och icke-sterilt område i operationsrummet. Icke-sterilt område? Jo, det var visst min överkropp och följaktligen och tyvärr också mitt huvud (och således mina ögon, min blick) och hela min man (!). Vi var detta "det icke-sterila området". Medan alltså de övriga sju till åtta personerna i rummet skulle vara nog sterila för att springa fram och tillbaka och gegga runt inne i magen på mig... Jag häpnade! "Men gör oss sterila också då", sa jag. Så att vi kan ta bort skynket och jag kan få se förlossningen av mitt barn. Men nej, det gick ju inte. Rutiner, det oruckbara schemat, arbetstempot, nej nej. Hon skakade förskräckt på huvudet. Det var tiden det föll på. Det skulle ta för mycket tid att ändra väl inarbetade operationsrutiner. Jag började känna mig sådär arg som jag kan bli när jag står maktlös inför... argument som spricker. Jag sa något om att det gjorde mig förbannad, de tillät mig alltså inte att se mitt barns födelse och det riskerade nu att ta en massa fokus från det som verkligen var viktigt och helt sabba dagen och tilliten för mig. Och jag tror att det var ungefär då som det föreslogs att någon kanske kunde filma åt mig på den andra sidan. Kanske en läkarstudent eller pappan? Hon tittade frågande på min man. Jaså kunde han? Jag hade inte ens tänkt på det som en möjlighet. Själv hade jag nämligen erfarenheten från att ha velat filma ett ultraljud tidigare på samma sjukhus och då fått ett rungande nej som orsakat en rejäl konflikt och mycket upprörda känslor. Det var ett ultraljud! Och nu verkade det som om jag skulle kunna få en film på detta? En operation? Jag blev med ens på väldigt mycket bättre humör.
Det togs nya toxprover. Jag hade förlossningsstrumporna på mig, samt en sjukhusskjorta och nätbyxor och mina egna vita Yasuragi-tofflor på fötterna. Jag var anonymiserad till max och därför blev jag snart försedd med en nametag runt handleden. Om jag skulle råka tappa bort min kropp i processen, tänkte jag. Så vet i alla fall de som hittar mig vem jag är. Toxprovsresultaten kom tillbaka och de var förbättrade igen. Uraterna hade sjunkit lite och trombocyterna hade stigit en bra bit ovanför referensvärdesstrecket. En förbättring alltså. Typiskt, tänkte jag men barnmorskan sa att hon tyckte att detta var bra. Jag hängav mig åt några sköna fantasier: Skulle jag bara ställa in det hela? Ta på mig mina egna kläder igen och bara gå bort från planeringen och alla läskiga instrument? Invänta ett spontant värkarbete i några dagar till? Det gick förstås inte. Det var alldeles för många människor som nu förväntade sig att jag skulle fullfölja det här. Jag tänkte inte minst på systrarna där hemma som säkert hade vaknat nu och fått höra att nej, mamma och pappa är inte här för de är på sjukhuset och föder barn. Er bror ska komma idag. De väntade sig en bror idag.
Vi gick ner genom korridorerna och ut till hissen. Vi tog hissen någonstans. Kanske upp? Kanske ner? Landade hur som helst i en hall där det fanns operationsmössor i hyllor på väggarna. Vi blev instruerade att ta på oss dem och sedan gå vidare ner i korridoren. Barnmorskan var med oss och pratade oss igenom det hela. Hon var fin men jag var ändå besviken på att hon var mig helt främmande. Jag har under mina månader på specen träffat så många av barnmorskorna här. Varför måste det hela tiden komma in nya i de kritiska ögonblicken? Jag hade ingen mask att ta på mig, inga leenden att ge. Jag gjorde som hon sa och gick in på det ljusrörsvita rummet. "Operation" stod det på dörren och teamet därinne var fullt upptagna med alla förberedelser. Jag var nummer ett av fyra planerade kejsarsnitt den dagen. Alla hälsade i tur och ordning. Jag presenterade mig också. Två saker höll jag för särskilt viktiga att framhålla på en gång när vi kom in. Det första var att fråga efter CD-spelaren. Vi hade kommit överens om att spela Patty Smith "Twelwe"-skiva och min man fick gå och stoppa in den medan jag fick mina infarter instuckna i handryggarna. Jag var spänd och rädd och smärtkänslig kände jag. Darrande och ryckig och inåtvänd när de tog i mig på de där sättet. Det andra som jag höll som särskilt viktigt att snabbt framhålla var min vilja att få en film på mitt barns födelse. Det här var förstås lite mer komplicerat än att lokalisera CD-spelaren, men det var - hade blivit - än viktigare. Mannen hade vår skruttiga gamla kamera i sjukhusskjortefickan, visste jag. Nu gällde det bara att övertyga teamet här om att han, eller någon, skulle få använda den. Jag var inte alls egentligen på topp, argumentativt sätt. Men av någon outgrundlig anledning fick jag med mig några viktiga personer i teamet som i sin tur verkade kunna tysta motståndet som jag ju också kände fanns därinne. Min man skulle på given signal från läkaren få resa sig upp under operationen och filma över kanten på det gröna draperiet! Jag skulle i efterhand kunna få se ögonblicket då min pojke föddes! Det gjorde mig nöjd mitt i all min rädsla och min maktlöshet. Lite fick jag vara med och bestämma. Lite rätt hade jag att äga min förlossning, lite mer hade det blivit min och lite mindre deras stund.
Jag fick ett stick med lokalbedövning i ryggen innan de satte ryggbedövningen. Det ilade och gjorde förskräckligt ont och de sa åt mig att sitta still ordentligt men jag kunde inte. De fick sticka mig totalt fyra gånger innan det tog och det tog i sin tur helt modet ur mig. Jag var väldigt spak, hade noll i röstkapacitet när de la mig ner för att invänta den totala effekten av bedövningen. De tvättade mig och plastade in mig, spände för skynket och jag kände kroppen nedanför det domna bort och förlamas. Ett illamående tryckte sig upp från magtrakten och de sa att jag hade ett blodtrycksfall - något som jag snabbt fick något läkemedel för insprutat i infarten i ena handryggen. Snart kändes det lite bättre. Jag gavs en syrgasgrimma ungefär samtidigt som läkaren meddelade att hon nu hade nypt mig hårt fyra gånger med ett tandat instrument, något som både jag och hon var överens om att jag inte hade känt över huvud taget. Det betydde att operationen kunde börja, det betydde att barnet snart skulle vara ute i det skarpa ljuset härinne. Min man höll sin hand över min panna. Jag försökte nynna med Patty Smith. Läkarna körde igenom någon slags checklista. Klockan var åtta på morgonen och checklistan avslutades med ett konstaterande: "Det är dags, vi börjar".
Barnmorskan hade sagt att jag skulle vara förberedd på att detta kejsarsnitt kanske skulle komma att ta längre tid än mina två tidigare eftersom sårläkningen efter dem kunde ha orsakat olika sorters sammanväxningar i de olika vävnadslagren. Nu ville man vara extra försiktig med dem på vägen in. Jag kände hur de skar i mig - inte alls smärtan förstås utan beröringen. Men det som jag minns mest från detta snitt var klippandet. Det var trådarna på en kycklingfilé, de där sega äckliga trådarna. De klippte så att hela kroppen tyckes sprätta till vid varje klipp. Det liksom fortplantade sig. Och de klippte länge och mycket och det var inte alls ett roligt ljud. Nästan fyrtio minuter tog det innan de var inne. Då hörde vi ljudet av fostervattnet som slörpades upp i en slang. Då visste jag att jag skulle börja bli väldigt förväntansfull, då var de ju framme vid barnet! Min man fick signalen om att han kunde resa sig upp och han reste sig, fick igång den gamla skruttiga kameran och jag såg honom stå där och filma över kanten. Jag väntade mig ett barnskrik när som helst. jag väntade mig att se något glädjeuttryck i min mans ansikte däruppe. Men istället såg jag hur han inte ville möta min blick. De bökade extremt därnere i buken på mig, jag förstod att det som han såg kanske inte var helt angenämt och jag började också känna mig så himla tacksam över att jag hade mitt skynke förspänt så att jag själv slapp och se det där bökandet. Jag mådde ganska illa igen, som om jag legat alldeles för länge på rygg med magen tryckande mot den där nerven som det pratas om. Jag hade ju inte heller kunnat ligga på rygg på flera månader nu. Han fortsatte att undvika min blick och de därnere fortsatte att böka som faan. Men så efter vad som kändes som en evighet hände två saker ungefär samtidigt. Jag såg glädje i min mans ansikte och jag hörde ett litet skrik som växte snabbt i ilskestyrka. Där. Det ljudet. Barnet fanns i rummet! Lyckorus. Jag lyssnade på honom med hela mitt väsen. En stund senare lyftes han upp ovanför skynket av barnmorskan: Liten och plirig och söt och kladdig tittade han ner mot sin mamma. En liten uråldrig, tänkte jag och med ens hade jag i mitt huvud börjat kalla honom för ett namn. Det hade inte funnits på listan i boken som jag skrivit. Det var som om han själv kom med just det namnet. Det är det namn som han nu också har fått. Förstås. Men vi har alla behövt vänja oss med det.
Han las upp hos mig och jag tyckte att allting därefter gick bra att leva med. De sydde ihop mig och det tog lång tid men jag bara låg där och tyckte att min pojke var så självklar, så lik sina systrar, så mycket en av de våra, så nära, så underbar. Jag höll honom och klappade och pussade honom och han skrek ovanligt mycket och länge, men kom till ro till sist. Jag hann känna att jag kunde få honom lugn och trygg innan han skulle iväg ifrån mig till barnbordet och klippa navelsträngen och få K-vitaminsprutan och en första blöja på sig. Det var hans far som satte på den och som klippte av navelsträngen. Så fort pojken försvann ifrån mig blev operationen besvärlig igen. Kunde de inte bara vara färdiga snart? Jag ville vidare, få pusta ut med honom och mannen på uppvaket. Få vara ensamma och ifred och i säkerhet på andra sidan.
Hela operationen tog en timme, han var ute efter fyrtio minuter. Han landade hos mig igen med en mössa på huvudet ungefär samtidigt som läkarna var klara med sitt sömnadsarbete därnere. Jag kopplades loss ur alla maskiner och innan jag rullades iväg tittade läkaren förbi mitt huvud. Hon var lika svettig i ansiktet som jag var, men jag var det av läkemedel och rädsla och hon av fysisk ansträngning. Hon sa att hon under operationen noterat att min livmodervägg varit mycket uttunnad vid ärren efter de två andra snitten och att jag absolut, om jag någon gång skulle föda barn igen, skulle bli snittad då. Jag skrattade till. Föda barn igen? Nej, nej, detta var det sista. Garanterat. Läkaren log och jag rullades ut och Patty Smith glömdes kvar i CD-spelaren.
Så härligt det var att få komma bort från operationsrummet och teamet därinne, takplattorna bara rusade förbi och vi tyckes glida in på uppvaket där jag bromsades in vid fönstret och alla var glada och gratulerade oss. Jag fick en multivitamindryck med smak av druvjuice som var helt amazing. Jag drack och njöt av molnen utanför fönstret och av att ha sonen hos mig. Han låg och lät på bröstet. Men var han inte väldigt blå fortfarande? Och de där lätena? Lät han för att han hade svårt att andas? Jo, det trodde barnmorskan som kom tillbaka med CD-skivan som hon hade hämtat åt oss. Hon fick tillkalla en läkare som tog beslut om att han skulle få C-pap på barnbordet en liten stund. Hon bar iväg honom och mannen hängde med. Barnmorskan förklarade att detta ofta blev svårt för snittade barn: De hade inte så höga adrenalinhalter i kroppen efter förlossningen och hade inte heller kramats ur ordentligt i förlossningskanalen som barnen gjorde som föddes den vägen. Hon la också till att pojkbebisar hade lite svårare än flickor i början. Det kanske var morfinet, men jag var faktiskt aldrig särskilt oroad. Han kom tillbaka till mig, sur och arg, och sedan fick han stanna. Han ammade första gången kort därefter. Läkarna gjorde extrakontroller med tanke på andningen det första dygnet på BB, men det var inget farligt. Värre var det att de hela tiden behövde hålla koll på ett litet blåsljud som de hörde på hans hjärta. Det var oroande - en oro som förstärktes av att jag ju visste att Trombyl under graviditet kan vara förknippat med hjärtproblem hos barnen (enligt janusinfo), men även detta fick vi skriva av på oroslistan snart därefter då ett ultraljud gjordes som visade ett, enligt läkaren, helt friskt litet hjärta. Tack och lov.
Vi kom till BB avdelning 73, rum åtta med utsikt mot Mälaren. På kvällen den fjärde september fylldes vårt lilla rum av vår familj då systrarna och min mamma och pappa kom för att hälsa på sin bror och sitt barnbarn för första gången. Yngsta dotterns spontana reaktion när hon såg honom var "Oj!". Och sedan funderade hon en stund och sa: "Bebisen inte magen?". Hon var märkbart glad och uppsluppen. Vår stora dotter ville ha sin bror för sig själv och de bara låg där en lång stund, ansikte mot ansikte medan hon klappade och pratade med honom så ömt i pappabritsen.
Jag låg i sjukhussängen, utmattad och svettig av alla läkemedel som börjat arbeta sig ut ur min kropp. Men jag var på rätt sida av denna erfarenhet. Jag hade redan börjat läka.
Först dagen efter kunde jag förmå mig att titta på filmen från förlossningen och den spänner över från det ena extrema till det andra. Den är skrämmande kroppslig och brutal
och den visar en fantastisk födelse: Min pojke kommer ut framstupa och vacker och tas om hand av många duktiga människors händer innan han hålls upp ovanför skynket så att jag ska få se honom.
