I Östergötland själv med två små barn

Vi skrattar ibland, bråkar ibland, jag lagar mängder med mat, vi går till lekparken och gungar, vi byter massa, massa blöjor, vi äter och fikar och bakar och pratar och sover middag tillsammans, vi badar i plastbassängen i badrummet och pusslar och målar och matar och busar, vi snuttar och jag stickar och läser sagor och romaner (när ni sover), vi eldar i kakelugnen och gör varm choklad. Vi längtar hem ibland och till pappa och storasyster. Vi ser på Frost och hoppar i sängen. Vi kollar trädgården och pratar om snödroppar och blåsipporna som är på väg. Vi promenerar till handelsträdgården och köper 10 penséer för 80 kronor och massa choklad. Vi ringer hem och vi ritar armbågar och regnbågar och katter. Vi smakar banan och äpple, tomatsoppa och linsgryta för allra första gången. Vi tvättar barnmatiga och bajsiga bebiskläder i hink. Vi sjunger och vi har det ganska bra. Men mamman är i behov av lite avlastning. Snart.

Skuldutredningar

Min stora dotter med de tusen frågorna studerar mig när jag ammar med lillebror: "Mamma, varför snuttade inte jag på bröstet när jag var liten?". "Du snuttade på dattan. Och det gör du ju fortfarande ibland, eller hur?". "Mm, men varför ville jag ha en plastgrej istället för sådär?" (hon vet så väl att jag inte gillar "plastgrejer" generellt). "Det bara blev så, det var lite enklare för dig eftersom du var så liten". "Men... (hon funderar) Det var inte mitt fel?". "Nej", säger jag, en aning förbryllad. Har hon snappat upp min sorg? Går den att avläsa så enkelt? Har vi pratat om detta förut? Känner hon skuldkänslor? Eller egen sorg? "Det var inte mitt fel heller", säger jag. "Och inte pappas?" Hon studerar mitt ansikte. "Nej, det var inte pappas fel".

En frågestund från i förrgår. Kanske den som föranledde amningsposten tidigare? Nå, skuldutredning pågår i många huvuden. Det var ingens fel. Det blev annorlunda. Och det blev bra. Nog om det.

Amningen i mitt liv

Jag ammades själv till jag var två. Jag ammades så länge att jag, enligt min mamma, hade vissa ord för det, oklart dock vilka dessa ord var. Jag minns dem inte. Jag har inga bildminnen av att jag som barn ammar, men när jag var på neo och satt i den där röda fåtöljen med min pyttelilla äldsta dotter och hon gjorde amningsförsök var det som om kroppsminnet hittade upp till ytan i mig. Jag kunde lika gärna vara hon som jag. Jag kunde flyta över i henne och vara i min mors enorma famn. Det var en väldigt märklig upplevelse. Men så var jag också fortfarande mycket, mycket mer dotter än mamma.

Min äldsta dotter och jag ansträngde oss länge för att få amningen att fungera. I början pumpade jag litervis av bröstmjölk som hon fick i sig genom sonden, ner genom näsan rakt in i magsäcken. Utdraget och kontinuerligt. I början var det bara en milliliter i timmen. Hon behövde aldrig känna hunger. Nej, nu ljuger jag. När hon visade infektionstecken ströp de ju flödet, så kallad minimal feeding. Då var hon hungrig. Det är jag säker på. Hungrig och arg på mig som inte kunde föda henne. Eller fel igen. Det kanske var mest jag som var arg? För att jag inget kunde göra för henne. För att jag var en mor som var maktlös. Hon var bara... trött. Slapp, sjuk (ajaja, nu skriver jag mig till tårar!). Men sen blev hon frisk och sonden pumpade in de där litrarna i henne. Och hon behövde aldrig känna hunger eftersom det hela tiden flödade och alltid var på millilitrarna utmätt och korresponderade med hennes lätta lilla vikt. Hennes amningshistoria började med matematik och teknik. Så himla annorlunda mot andras. Mot min egen. Mot mina andra barns.

I början var hon för liten och svag för att suga i sig det hon behövde. Därför pumpandet och sondandet. Sedan hade hennes obefintliga hunger lösgjorts ifrån hennes suginstinkt. Det fanns ingen naturlig koppling mellan hunger-dia-mättnad. Det fanns det där matematiskt uträknande, kontinuerliga flödet - säkert livsnödvändigt men också så... långt ifrån bröstet. Vi amningstränade hela nätter, två veckor innan utskrivningen. Jag tyckte att det gick bra, men hon sondades också - samtidigt eller direkt efter att ha legat vid bröstet. Hon gick inte upp i vikt som hon skulle. Hon vägde inte ens två kilo när vi skrevs ut. Men vi skrevs ut ändå för att hon var tillsynes frisk och stark. Idag tänker jag att jag trots allt hade en så oerhört stark tro och tillit till hennes vilja att leva, hennes styrka, hennes överlevnadskraft. Jag var inte orolig över hennes låga vikt, men de på sjukhuset var det och utskrivningen hade redan blivit försenad därför.

Vi kom hem. Det var ett krav att hon skulle få mat var tredje timme dygnet runt. Först skulle hon läggas vid bröstet och amma, sedan skulle jag pumpa ut resterande mjölken med maskinen som vi fått låna hem och därefter skulle flickan sondas manuellt med spruta genom slangen för att vara säker på att hon fick i sig. Vi sov förstås nästan ingenting. Efter en vecka hemma såg vi stjärnor i vaket tillstånd. Yra och hallucinerande nästan. Efter sondningen minns jag att det var viktigt att "dra retention", alltså dra upp lite av mjölken i magen och lösgöra sprutan från sonden och sedan dutta lite av maginnehållet på ett lackmuspapper. Om det blev rött var det bra, då var maginnehållet surt och hade börjat smältas. Ingen förklarade som jag minns det varför man skulle hålla på sådär...

Min dotter var klart störd över sonden som satt klistrad med plåsterremsa över hela kinden och som drog i näsvingen på henne och säkert kändes äcklig nere i svalget. Hon drog ut den många gånger och då fick vi vänta på hemsjukvården, att de skulle komma därifrån och väga henne och avgöra om sonden fortfarande behövdes eller inte. Meningen var ju att den tillslut skulle bort. Jag längtade som galen efter att bli av med den. jag ville ha min dotters hela ansikte för mig själv. Jag ville amma henne naturligt, jag ville egentligen kasta ut den där enerverande pumpen genom fönstret och aldrig mer sätta mig där med brösten i trattarna och lyssna till det där maskinella sugljudet, känna det där trycket. Men nej, hon gick inte upp som hon skulle. Sonden kom tillbaka och kom tillbaka. Amningen var aldrig tillräcklig. Tills en dag då hon passerat sitt beräknade förlossningsdatum och igen dragit ut sondslangen. Av någon anledning bestämdes det att nu fick det bära eller brista. Kanske var det hemsjukvården som inte ville komma lika ofta till oss längre? Kanske var det dags att lotsa ut oss i "det vanliga familjelivet". Flickan hade ryckt sig loss. Jag var glad. Nu skulle vi amma! Och vi ammade i timmar. Men allt tekniskt/matematiskt tryck låg kvar på oss. hur fasiken kunde jag ens veta nu att det ens kom någon mjölk till henne? Jag blev så rädd och osäker på en gång. Kunde man bara lita sådär på bröstet? Utan att dra retentioner och mäta millilitrar? Utan att se mjölken när den pumpades ner i plastflaskor? Nej, det gick inte. Jag köpte en sådan där amningsnapp på rekommendation. Då skapades ett litet genomskinligt avstånd mellan mig och dottern, en napp där jag kunde se att mjölken rann från mig och över till henne. Men den var ju krånglig att sätta dit och göra ren och... ja. Den var ju ett avstånd. Det var ingen bra rekommendation. Inte alls. När hemsjukvården kom och lyfte henne i köttvågen (jo, det är en sådan marknadsvåg som används) var resultatet inte tillfredställande. Nu fick vi lov att köpa ersättning, sa sjuksystern. Hon måste upp mer, det räcker inte det som hon får i sig. Jag suckade. Eller om jag pustade ut. Det gick att köpa ersättning. det var normalt, inget konstigt. Hon fick tillbaka sonden. Ersättning på paket! Ersättning för pumpandet, det kanske till och med skulle vara skönt att slippa pressen där. Och mannen blev glad. Här kunde ju han vara jämställd med mig, det var bara att stövla ner till ICA och för första gången någonsin leta sig in i avdelningen för barnartiklar. En helt ny värld. Helt normalt ju, tänk!

Matandet av min dotter skötte vi helt fiftyfifty, det vill säga, vartannat sondpass tog jag och vartannat min man. När hon skulle amningsträna behövdes ju jag förstås och det var fortfarande en himla massa pumpande, men själva matandet krävde ingen mor. Detta gjorde att jag kunde känna mig ganska fri att göra andra saker. Jag gick ut själv, träffade familjen, vänner, gjorde allt som jag hade längtat efter att göra under den långa instängda sjukhusvistelsen. Men det var också då allt sket sig. När mannen var hemma någon kväll och jag var någon annanstans slet dottern ut sondslangen och hemsjukvården hade sedan länge slutat sitt kvällspass och kunde inte komma för att sätta en ny sond så han tog med sig dottern ner till ICA och köpte en liten nappflaska, blandade lite ersättning och matade henne och hon drack och drack och flödet var fint och motståndet minimalt och hon blev helt mätt och sov sedan länge efter att jag hade kommit hem. Hon var mätt och han var så nöjd, min man. För att han hade löst situationen och lyckats mätta sitt barn. Men jag. Jag blev så besviken. För efter det ville hon inte försöka amma mer. Hon var helt ointresserad. Det var nappflaskan som gällde. Det är märkligt för det här har varit så infekterat för mig tidigare, men det är läkt! Jag känner det när jag skriver det. Att det är över! Dottern är stor, visserligen vill hon fortfarande ha sin "datta" på morgonen (sju år!) men hon är en stor, liten människa som jag söker en annan slags kontakt med nu. Hon har alltid varit sin pappas flicka, det är han som ska lägga henne och han som ska trösta henne och honom som hon ömmar mest för, men också det, tror jag, har lagt sig tillrätta i mig. Det gör inte lika ont längre. Det har gjort väldigt ont. Bilderna från när jag och min man kom hem med tåg efter att ha varit borta en helg någonstans och min dotter, två år gammal kanske, stod med mormor och morfar på perrongen för att möta oss och hur jag böjde mig ner för att hon skulle springa in i min famn men hur hon styrde om sina steg när hon fick syn på min man och sprang rakt in i hans famn istället. Aj! Hur jag fick kämpa för att få lägga henne varannan kväll, men hur hon alltid blev besviken på att det var jag och inte han. Jag har tänkt att det har varit så orättvist att han i och med hennes för tidiga födsel fick så mycket mer tillgång till henne medan jag samtidigt förlorade så mycket. Jag förlorade graviditeten, min hälsa, min tro på min kropp och livsgivande kraft. Han har varit glad och jag ledsen. Och det är klart att man väljer den förälder som är glad. Så har jag tänkt. Och så har jag tänkt på den uteblivna amningen. Och så har jag varit arg. På min man som inte i det desperata läget kom ihåg alla ansträngningar och rådet att inte introducera flaskan förrän amningen var etablerad. Ahhhh! Det var länge så svårt att bära. Men det är läkt! Jag har skrivit om det, jag har pratat om det, ältat, jag har dragit det i parterapin, vevat min besvikelse (som han hatar det!) och sedan... Jo, sedan har jag tagit igen det med de andra barnen.

Jag har nämligen ammat konstant nu i två år och sju månader. Jag ammar just nu två barn samtidigt. Jag älskar att amma dem. Jag ammar obehindrat överallt, i tunnelbanan, på finrestauranger och fulrestauranger, på uteserveringar, i skogen, på flygplan, under vintern, sommaren var som helst.

"Jag vill snutta", säger min lilla dotter för hon har ord och snuttandet är självklart, mysigt och väldigt viktigt för henne. Och visst, vi trappar ner nu. Resonerar om det. jag säger att hon är stor och att mjölken är till för bebisar mest ju och hon förstår och är storasyster. Tar ansvar för delandet. Hon ammar bara en gång per dag. Men vi gillar det fortfarande!

Ibland slås jag av hur olika mina barns uppväxter blir. Och på något slags freudianskt sätt kan man ju fundera över vad amningen har för betydelse för ens personlighetsutveckling och för hur man senare skapar relationer och närhet och band och om min stora dotters integritet har något med hennes amningslösa spädbarnstid att göra. Men nej. Man kan aldrig sortera ut just den erfarenheten från andra avgörande erfarenheter. Min stora dotter har många, många erfarenheter som mina andra barn inte har. Hon har dessutom varit ensam med oss länge innan hon fick syskon. Och vi har gått från att vara en liten familj till en ganska stor familj på kort tid. Det är en tid som hon har varit med om att överblicka.

Jag har alltså läkt mina amningssår med hjälp av mina yngre barn. Det kan verkligen tyckas egendomligt och hårt kanske? Fel kanske? Förbjudet? Men jag vet att hade jag inte vågat få fler barn och hade inte amningen funkat bra då hade jag fortfarande idag varit oerhört sårad/ledsen för hur det blev med amningen då när min dotter var liten. Precis som jag ju är över hur mina graviditeter slutade med haveri varje gång. Men nej. Att amma är väldigt, väldigt precious, fint, ömt, vackert, njutbart, nära och närande!

             

Rensar

Mitt skrivbord är stökigt. Det ligger drivor av dammiga papper, utklipp, broschyrer, sådant som jag tänker ska bli bloggposter eller användas till annat skrivande. Post-itlappar och förhatliga räkningar. Bland alla dessa papper mina journaler. Och äldsta barnets. Det är allt som allt ganska många sidors läsning och jag har faktiskt läst igenom rubbet eftersom jag måste städa. Fylla på med nytt liv, ny fokus, nya papper. Jag ser mig själv genom läkarnas små duttiga anteckningar, hur jag ligger där i det vita rummet. Patient. Vårdoffer. I deras händer. Det är jag. Det är mitt blodtryck, min urin, mina ögon som svullnat. Min familj som är på väg att bildas. Mitt barn som ännu ligger inuti min kropp och jag kan känna henne fortfarande, hur hon sparkar därinne mot kateterballongen i urinblåsan, denna högst märkliga känsla som sved lite och som fick mig att tänka konstiga tankar om att det var som att bära på ett bollhav, en lekplats och som påminde mig så tydligt om att hon var vid liv. Barnet. Hon lekte ju redan! I journalen är den där katetern bara en liten notering. Ingenting om hur hemskt det var när de satte in den. Ingenting om hur hon levde och lekte och kändes att ha inom sig. Två saker som jag läser som jag blir förvånad över. Det första är att jag inte har så högt uppmätt blodtryck under inläggningen som jag mindes att jag hade. Det gick aldrig över 170 i övertryck och undertrycket var som mest 120. Det andra: Jag utsöndrande visst en sjuhelvetes massa protein där när jag var som sjukast. Kriteriet för havandeskapsförgiftning är väl siffran 2 på en proteinurinskala. Jag mätte siffran 9. Vad innebär det? Jag har förstått att proteinerna kommer ifrån kärlväggarna och utsöndras via trasiga njurar. Det låter därmed som att mina kärl verkligen var helt tokinflammerade och likaså mina njurar. Det där med proteinerna hänger väl ihop med hela hjärt-kärlsystemet och det som kan bli bestående problem? Det skrämmer mig att jag läckte så pass mycket. Som om jag verkligen måste ha skadat mig där, en kan väl inte tappas på så mycket kärlväggsproteiner utan att sedan vara helt urlakad?

Nu ska jag i alla fall lägga undan mina journaler. Jag blir ledsen av att se mig själv och barnen i dessa anteckningar. jag blir ledsen av buntarnas tjocklek. Jag behöver platsen på skrivbordet, jag behöver distansen i huvudet och det nya och friska jaget. Solen ligger förresten på de mossiga träden och gräsplanen utanför fönstret är redan lite grön.

   

Tar tag i min kropp!

Jisses vad jag helt plötsligt reste mig upp ur dvalan och tog tag i saker. Började springa två månader efter förlossningen. Det gick ganska bra. Det var tungt men så himla skönt att få röra på sig sådär obehindrat igen. Jag stegrade upp distansen väldigt fort (blev lite fartblind) och sprang som mest en mil. Detta på ganska otränade muskler och med en massa extrakilon som jag ju hoppades att jag med hjälp av just löpträningen skulle bli av med. Fort. Men så blev inte. Istället blev det kallt och över jul sprang jag på snö och is i mina dubbskor. Det pallade inte mina knän och oj jävlar vad ont jag fick. Jag fick pausa träningen och läka bort smärtan ett tag. Kontaktade en sjukgymnast - både när det gällde knäna och för att mina fötter har känts så märkliga sedan graviditeten. Sjukgymnasten konstaterade att jag hade trampat ner mina fotvalv och rekommenderade mig att köpa inlägg till skorna samt köpa ett kvastskaft som jag ska rulla fram och tillbaka på marken under fötterna. Det är ljuvligt, som massage när jag helst vill! Smärtan i knät konstaterades vara ett så kallat löparknä och jag skulle få komma in och träna styrka runt knät samt bålen (eftersom jag sa att jag ville komma tillbaka efter graviditeten). Samtidigt skulle jag springa bara korta turer i skogen och låta musklerna komma ikapp sig. Tre gånger i veckan a tre kilometer var optimalt till att börja med. Okej okej. Jag bara tackade och bockade för att någon talade om för mig hur jag skulle göra. Jag har verkligen inte någonsin haft det stödet från någon när det gäller träning tidigare. Jag har bara kört för mig själv och varit glad för sällskap ibland, allt för sällan. Det är kul med PT, lite ansträngt och väldigt jobbigt för nu träffas vi på gymmet en gång i veckan (sonen är förstås med och tycker det är spännande att få ligga där på mjuka madrassen och kolla på folk och maskiner som rör sig monotont- han är poppis bland gymarna). Jag tränar alltså styrka och kondition där en gång i veckan och får allt pepp och styrning som jag behöver för att motiveras. Känns så himla lyxigt! Och inte nog med det. Jag fick också tillgång till en dietist som nu kommer försöka hjälpa mig att gå ner mina extrakilon. Enligt hans beräkningar är vi framme i vår! Och allt detta går på högkostnadsskyddet, så jag betalar ingenting (vilket är en förutsättning - så överjävligt knapert som jag har det just nu!).
   Så detta händer en dag i veckan. En annan dag i veckan går jag och stora dottern på simskola och då passar jag på att simma under tiden! Helt underbart meckigt och svårt att få att gå ihop rent praktiskt. Mannen får möta oss i tunnelbanestationen hemma för att ta emot vagnen med bebisen efter att jag och bebisen har hämtat sjuåringen i skolan - sedan får mannen och bebisen hämta tvååringen (innan fyra!) men oj vad värt det är att få simma, basta, leka och bada ensam med min stora dotter! Min kropp blir glad, hon blir glad (och lär sig förhoppningsvis att simma) och vi får egentid på köpet - något som vi verkligen behöver!
   Sedan har någonting annat fantastiskt på träningsfronten också hänt, nämligen att vi har börjat träna i förortsnätverket. En gång i veckan kör vi alltså tillsammans på utegymmet här i närheten och ba styrke- och kondotionstränar gärnet i en timme - i ur och skur. Ahh what can I say? Befrielse! Plus att jag alltså kör lite sjukgymnastik hemma i godan ro. Jag kommer vara så jäkla stark... snart. Så jäkla stark att det inte är klokt!

Vad mer? Jo, jag har varit hos tandläkaren och lagat hål och kollat blodvärden och blodtryck och försöker nu utröna om jag dessutom kan få hjälp att göra något åt min alldeles nya graviditets- och kejsarsnittsrelaterade kroppsdel: Jo men visst, hängbuken. Wish me luck!

Deltidsbestämmelser på förskolan för föräldralediga (kommunalmoral)

Jag läste en arg insändare en gång som kan ha undertecknats Ulf. Vi säger att han hette Ulf. Ulf var arg å det allmännas vägnar då föräldralediga föräldrar önskade barnomsorg för sina äldre barn. Ulf tyckte att det var toppen av svensk bortskämdhet (och av feministisk könsrollsförvrängning?).  Inte ska väl det allmänna betala för så dumma saker som att 1. en förälder (mamma) ska vara hemma samtidigt som 2. förälderns stora barn ska ha barnomsorg. Utropstecken! Det var väl ändå en väldigt dyr och dum syn på det allmännas ansvar? Ulf avslutade sin insändare med att säga något mumligt om att föräldrar (mammor) som inte kunde klara av samtliga sina barn borde ha tänkt på just detta lite tidigare, i alla fall en sisådär nio månader tidigare. Bortskämda föräldrar och särskilt mammor alltså! Bah! Det finns förresten många sådana här Ulf-argument i omlopp på familjesiterna och det är för tydlighetens skull inte alls bara män som sprider dem (konstigt nog).

Lyckligtvis har inte Stockholms kommun samma syn som Ulf på det här med barnomsorg och ansvar för det växande släktet. Stockholms stad försöker hålla fokus på barnet och menar att det är barnets rättighet att hålla kontakt med den verksamhet som det ingår i - även när det, sett ur barnets ögon, har råkat födas ett litet syskon till familjen. Det större barnet har alltså rätt att bibehålla sina relationer på förskolan, det har rätt att träffa sina vänner och den personal som den har lärt känna och förhoppningsvis också knutit an till. Barnet har rätt att ingå i den barngrupp och den åldersanpassade pedagogiska verksamhet som den tidigare har varit en del av och det är bra att Stockholm Stad tänker såhär positivt om sin egen verksamhet. Verkligen! Men genom att bara fokusera på barnets rättigheter missar de ändå en annan viktig orsak till att de äldre barnen måste få ha barnomsorgen kvar, nämligen att barnet ingår i ett familjesystem där också andras behov är viktiga att tillgodose. Jag menar - helt i linje med Ulfs kritiska resonemang faktiskt - att en förälder mycket väl kan ha en ganska bristande föräldraförmåga för de större barnen just när den fått bebissyskon. För nej, en ensam mamma hemma kan omöjligt svara mot så motstridiga behov samtidigt. Det är lika bra att vi som är ensamma hemma med våra barn erkänner det.

Jag har fött syskon till större barn och inser exakt hur stor skillnad i behov en bebis har om man jämför med, låt oss säga, en tvååring. En bebis kan vara vaken halva eller hela nätter, kan behöva sova halva till hela dagar. En bebis vill ha lugn och ro och en trygg plats i en förälders famn i princip tjugofyra timmar om dygnet. En tvååring däremot har behov av att klättra, springa, dansa och leka och prata och upptäcka och träffa kompisar och testa sin viljestyrka och kroppsstyrka, samt gränser och regler och föräldrars tålamod. Ett äldre barn har en kunskapstörst och behov av lite mer fasta rutiner varvat med utmanande tankar och aktiviteter, något som finns på förskolan men inte hemma hos en förälder som är nybliven bebismor- eller far. Som bebismor- eller far måste en prioritera bebisens behov - här finns inget val, bebisen är skör och lyssnar inte på reson angående sovtider. En tvååring som är hemma ensam med sin nyblivna bebismamma är en understimulerad tvååring per definition. Men en tvååring som är hemma med sin nyblivna bebismamma är kanske också en avundsjuk tvååring? Är kanske också en arg tvååring som med enorma röst- , känslo- och styrkeresurser totalt kan utplåna alla möjligheter för bebisen att få sina behov av lugn och ro och kroppskontakt med föräldern tillfredsställda. Det hela kan urarta i en situation där inget av barnen och absolut inte föräldern får sina behov tillfredsställda och där alla parter riskerar att må ganska dåligt och detta i ett ganska känsligt skede av barnens liv.

I en svunnen tid, låt oss säga i bondesamhället - säkert en sådan slags tid som Ulf gärna blickar tillbaka mot då han skakar på huvudet åt samtiden - skulle en nybliven mor aldrig ha varit ensam hemma en hel dag med både bebis och toddlare och skolbarn. Det hade funnits fler vuxna runt omkring, en mormor, en farfar, en äldre bror som kunde läsa, en piga, en grannfru, en syster, en man som stod nere på åkern kanske och som kunde komma om en ropade att en behövde hjälp. Såhär ser det inte ut längre. familjer pendlar och morföräldrar yrkesarbetar och barn går inte längre själva till skolan. Farmor bor på västkusten och farfar på Åland där han upptäcker sig själv genom segling. Familjer lever ganska ensamma i sina förorter och skola och dagis behöver inte längre finnas i den omedelbara närheten till hemmet. 

Ulf och Stockholms stad har alltså inte samma syn på det här med barnomsorg. Föräldralediga får ha sina äldre barn på förskolan i trettio timmar i veckan inom Stockholm Stad. Ändå är det som om Ulf har suttit med i rummet när de har bestämt om barnomsorgens begränsningar. För hur annars ska man förklara de där restriktionerna? Jo, säger Stockholms stad. Ert stora barn är välkommet hit men bara på deltid. Och ni får inte komma och gå som ni vill och skulle behöva inte. Ni ska vara tacksamma att ni får det ni får. Ni ska passa in ert liv i våra tider. Nej, nej, ni kan inte hävda att ni som föräldrar har andra behov. För nej, behov har väl inte ni? Behov har man väl bara om man jobbar? Och ni är ju lediga. (Skyll er själva!) Och passar ni inte våra tider riskerar ni att förlora platsen. Och platsgarantin förstås. Och ni vet ju, vi har omsorgsbrist i kommunen. Det innebär väldigt långa väntetider!

Att hela familjesystemet kan påverkas av detta har de nog inte tänkt så noga på. Försök att lämna två barn samma morgon vid olika institutioner vid olika tunnelbanestationer vid samma tid. Mission impossible! För dagisbarnet får inte lämnas en minut innan åtta och skolan börjar samtidigt. Försök sedan att hämta två barn i samma vända när en ändå är på väg hem från jobbet. Mission impossible! Dagisbarnet måste hämtas klockan fyra senast och då får en gå väldigt tidigt från jobbet för att hinna hämta i tid. Tur då att de flesta familjer är två vuxna som kan lämna och hämta. Ja. Så att en vuxen får gå med skolbarnet och en annan vuxen får gå med dagisbarnet... Försök sedan göra det här, tillsammans med en bebis, varje dag, varje dag, varje dag under en hel föräldraledighetsperiod. Två vuxna i samma familj med konstant noll möjlighet att någon gång kunna hitta på något annat, träffa en vän till exempel, gå ut och springa, äta ute. Sådana saker som alla, till och med Ulf, tror jag, också skulle vilja göra av sin tid för att få känna sig lite mer levande...


Men nej alltså.

Förra veckan ringde jag rödgråten och dingdong av sömnbrist och frustration till min dotters förskola och bad dem kvitta den dag (onsdag) som jag hade dottern hemma eftersom hon inte sovit en blund på natten och varit arg och uppriven på mig som ammade lillebror mot den dag som hon egentligen ska vara ledig på (fredagar för deltid). Jag sa att mitt behov av barnomsorg var panikartat. Jag behöver åtminstone de där trettio timmarna! Personalen svarade att egentligen är det inte så det fungerar men att jag skulle få prata med verksamhetschefen och fråga henne själv. Hon skulle ringa upp mig senare under eftermiddagen. Personen som jag hade i örat sa: "Jag hör ju hur du har det" och var förstående och jag kände hopp. men verksamhetschefen ringde inte upp och på torsdagen vid lämningen på morgonen frågade jag om verksamhetschefen var där och om hon hade fattat något beslut i frågan om fredagen. Jag fick då höra av morgonpersonalen att verksamhetschefen inte skulle vara där vare sig på torsdagen eller på fredagen men att det självklart var helt okej och no problem om min dotter kom in på fredagen. "Varför skulle det vara något problem?", två personer gav mig samma uppriktigt förvirrade svar. Min dotter har ju sin plats där. Det är ju inte så att det på fredagar kommer in en massa andra, fredagsbarn, i verksamheten. "Men åh, tack, vad skönt", sa jag. Min syn på min dotters dagis strålade. de var ju människor! Det gick att resonera! "Det är lite mycket nu", sa jag, "Och lite ansträngt. Hon behöver er. jag behöver er. Min son behöver mig. Tack, tack!"
   Min dotter gick på förskolan på fredagen och jag och bebisen fick vila tillsammans. Det var så skönt, återhämtning med bebislek och ordlös kommunikation. På måndagen skickades så ett veckobrev ut skrivet av verksamhetschefen till alla föräldrar. Såhär skriver hon:

Viktig information
Till er som är föräldralediga vill vi förtydliga vad det är som gäller gällande barnens vistelsetider.  Om man exempelvis går mellan klockan 09.00-15.00 innebär det att man inte får komma tidigare än 09.00. Man ska sedan vara hämtad senast klockan 15.00 vilket innebär att den som hämtar behöver komma till förskolan lite innan barnets sluttid. Om man exempelvis lämnar en kvart senare behöver man hämta sitt barn på den sluttid som man har och kan alltså inte hämta en kvart senare; man kan inte förskjuta barnets vistelsetider.  Om man har valt att ens barn ska vara ledig en dag i veckan är det samma dag, varje vecka, som gäller. Om verksamheten tillåter kan man vid undantagstillfälle byta dag om man i god tid kontaktar förskolan för att se om möjligheten finns. Om man exempelvis vill vara ledig andra dagar, är sjuk m.m. har förskolan ingen möjlighet att ta emot den lediga dagen istället.  Vi har personal som börjar och slutar sin arbetstid hel, kvart över, halv och kvart i och deras arbetstider är uträknade efter antal närvarande barn. Tack för visad förståelse! 

Nej, men tacka inte. Jag förstår nämligen inte alls vad du menar. Vadå hel, kvart över, halv och kvart i - vad har nu detta räknande av kvartar med saken att göra? Vore det inte bättre med en verksamhet som välkomnade alla barn utifrån deras och deras familjers individuella behov? Vissa kommer sent andra går tidigt, ytterligare andra har helt olika behov olika veckor. Vore det inte bättre om Stockholm Stad istället för att köra någon blandning av märklig Ulf-moral och barnperspektiv drev världens bästa och mest flexibla barnomsorg?

Med önskan om snabb förbättring!

Bloggaren 

Vabruari som de säger

Hundra procent sjuka barn. Det är trettio procent matlagning (som igen äter), femtio procent skärmtittning och tjugo procent högläsning. Mamman är instängd, snuvig, otvättad och trött. Hej, hej vardagsliv. Denna gång bestämde vi att inte åka iväg till varmare länder under föräldraledigheten (det hade femtio procent att göra med den dåliga rättvisebalansen i världen avseende just resor, till femtio procent hade det att göra med en tämligen utarmad ekonomi, men alltså med 60 miljoner människor på flykt som inte tas emot vid rika länders gränser kändes det så smaklöst att leva turistliv som med hjälp av pengar kan fara och flyga tvärs över och överallt), men nu i detta träsk av mag- och förkylningsinfluensor så vet jag inte om det var rätt att vara så etisk i detta. Eller jo. Men ni förstår nog. Jag står nästan inte ut!