Den dagliga dosen piller

För en som är väldigt skeptisk till piller generellt är den dagliga dosen nu ganska överväldigande: Trombylhjärtat, D-vitaminerna, Niferexen och gravidvitaminerna. Gapa och svälj!

Blommogram från Uppsala!

Tack kära Liv! Du är ju alldeles bäst!

syftet med den här bloggen

Jag är lite orolig över mitt fokus här och tänkte därför formulera mitt syfte en gång till. Jag behöver bearbeta mina erfarenheter från förlossningarna, graviditeterna och av att ha varit sjuk och vårdat ett av mina barn på neo. Jag behöver bearbeta för att kunna återhämta mig. När jag började skriva den här bloggen var angelägenheten att jag stod inför fattandet av ett svårt beslut: Jag behövde bestämma mig för eller emot ett sista barn. Nu har jag ett sista litet barn på gång och syftet att komma fram till ett beslut har fallit bort samtidigt som behovet av att bearbeta och i förlängningen återhämta mig har blivit än mer viktigt. Jag måste skriva bort mig från ordlösa känslor och komma ut på andra sidan med ork nog att ta hand om en liten till.

Men det är det här med gränsdragningarna, hur lätt det är att falla in i det kanske alldeles för privata? Jag känner mer och mer hur jag använder bloggen som dagboken jag inte hunnit skriva i sedan jag var i tonåren. Och jag måste påminna mig: Det här är ingen dagbok. Texten blir kvar, människor läser. Och jag vill ju dela med mig. Vill inte att saker ska kännas för privata för att berättas om. Men.... Jag skriver just nu den här posten. Jag har tydligen betänkligheter. Jag fattar mer och mer hur svårt det är med gränsdragningarna: Fertiliteten, graviditeten, familjen, erfarenheterna... i just mitt liv. Å ena sidan det och å andra sidan det där andra syftet som har mer med den medicinska erfarenheten att göra, frågorna kring de två märkliga sjukdomarna HELLP och havandeskapsförgiftning, svaren och informationen som man möts av, känslan av att ha det i kroppen. Det syftet känns förhållandevis lätthanerat och jag tänker att det finns ett sånt omättligt behov av information där ute, kvinnor som drabbats som har alla dessa frågor snurrande i huvudet...

Eftersom mina syften med bloggen är att både sprida information och ställa frågor samt att bearbeta mina egna erfarenheter så kommer inläggen att sprida sig längst med en skala som går från personligt till mer allmänt. Jag måste se till att hantera det och ni som läser får stå ut med bredden och vidden.

Trött, trött

Nätterna är bra. Det är de. Det är mornarna som sänker mig. Att bli väckt klockan sex och behöva gå upp och arra frukost och påklädning och tandborstning och blöjbyte och hår. Och sedan ta lite hand om mig själv också: Några koppar kaffe för att få ordning på hjärnan, någorlunda rena kläder på kroppen, blaska av mig under armarna. Deo. Och så dra upp håret i en trasslig knuttofs som alla kan se är oborstad och otvättad inuti. Lite rouge och lite ögonbrynsfärg. Det är vad jag hinner med och det blir inte mycket bättre för det. Teven står på och skriker: "Katten vet det mesta om ditten och datt. Han vet det mesta om, han vet det mesta om, han vet det mesta om allt!" och melodin sätter sig på hjärnan i timtal. Ytterkläder och skor. Tvinga ner minsta dottern i vagnen där hon inte vill vara. Skynda sig till bussen, iväg. Tunnelbanan. Gå över torget bland alla morgonmänniskor. "Hejhej" från tiggarna som sitter bredvid alltihop och påminner om... Världen. Den bristande välfärden. Eller kanske välfärdens gränser mot världen?  Minsta dottern blir i alla fall glad och strålar "Hej hej!" tillbaks. Upp för backen med ekipaget, upp, upp. Man blir svettig. Och vinka hejdå till stora dottern som är glad. Ner för backen, förbi torget och samma tiggare som säger "Hejhej" på exakt samma sätt och dottern som svarar. In i tunnelbanan, backtracka tillbaka, promenera upp till dagis, förbi fotbollsplan. Dottern som förstår var hon ska och muttrar "Nej" i protest. In genom grinden och krama och säga "Jag kommer ju sen och hämtar dig" och torka tårar och snor och så gå. När hon börjar tjuta och ropa. Vända sig om och vinka och slänga pussar till en arg och ledsen liten dotter. Och sedan hem. Till röj och plock och arbetslinjens krav på jobbsökaraktiviteter. Nå. "Jag är en 36årig glad och optimistisk kvinna som tyckte att just Er annons om ditten och datten arbete lät så intressant! Jag älskar utmaningar och arbetar gärna noggrant och metodiskt samtidigt som jag gärna håller många bollar i luften". Blaha. Räcker det inte att vara människa? Det skulle jag vilja skriva i de där "personliga breven". "Jag är en människa bland alla andra människor och jag hatar stress och för mycket ansvar på för kort tid". Tyvärr är jag utbildad inom ett område där människor brinner upp på sina arbetsplatser. Sådana som jag går in i väggen och kastas ut inom den organisation som anställer flest. Man kan ju verkligen undra varför jag inte utbildade mig till något annat? Psykolog? Läkare? Lyftkransförare? Jag skulle vilja skriva:  "Jag arbetar helst med spännande och självutvecklande saker och vill kunna ta god tid på mig och få mycket positiv feedback från ledning och kollegor i en tillåtande och uppmuntrade miljö. Jag kan gå hur långt som helst, bli hur fantastisk som helst: kreativ och generös med högt självförtroende och en smittande arbetsglädje och jag kan bli lojal och säkert enormt duktig på mitt jobb." Istället skriver jag allt det där ängsliga framhävandet av kopierade kvaliteter: bollar i luften, skitsnack, lösningsfokuserad och kreativ idéspruta. Floskler. Blä. "Jag hoppas på att få komma på en intervju och berätta mer om mig själv där".

Och att få visa er magen som växer och uträkningen av inkomster minus utgifter i en familj på upphällningen, boende i en dyr nyproducerad och för liten lägenhet för att vi inte hann med när hela Stockholm såldes ut för några tiotals år sedan. Jo. Sådär bara! De som hade jobb och pengar blev lite rikare. Kul för dem. Synd bara att ni sålde bort möjligheten för unga att få boende och för par att flytta isär om de så behöver.

Pappan i den här familjen bor inte här den här veckan. Han bor i Göteborg. Och nästa vecka är det jag och magen som ska iväg. Vart jag ska ta vägen är frågan. Så kan det också bli, tydligen, i en liten futtig människas liv...

Nätterna är helt okej som sagt. Men dagarna av split och oro och barnens längtan efter sin pappa, tyngden av hela kalaset på mina axlar och ... skammen. Den känns fördjävlig. Skam. Det är en vidrig känsla. I det här fallet handlar den om frågan som mal i huvudet på mig om hur jag har kunnat försätta mig i den här situationen? Vilket sabb, vilket oansvarigt skit, vilket ekonomiskt litet helvete! Och om klasslärarnas bekymrade SMS och uppföljande frågor: "Er dotter är sorgsen och berättar att ni ska skilja er, ska ni det?" Igår fick de höra att vi väntade en son.

Jag fick ut 3000 kr plus barnbidrag denna månad. Jag har antagligen tre veckor kvar till sjukskrivning. Jag x antal veckor kvar tills jag ska fightas mot HF och HELLP igen. Men jag har muskler, vänner, kärlek och familj och jag ska fokusera där.

Status

Blodtryck 110/65
Protein: Negativt
Väntar: Pojke med hjärta, fingrar, fötter, ryggrad, aortabåge, lårben, skallben, ögonlober, magsäck samt ett sätt att röra sig bort ifrån och samtidigt buffa på ultraljudssändaren (eller vad den där saken de för över magen nu kallas?).

Mm alltså. En liten pojke har jag fått att älska. Och en liten lillebror till två fantastiska systrar att fantisera om!

Kryptering

Ord som rinner genom hjärnan, tar sig ner till munnen, formuleras snabbt och flyger ut. Sakerna som jag hör mig själv prata om. Lätta som små vingar och därför så absurda där ute i luften mellan folk. Det som faktiskt har hänt. Jo. Fast jag inte vill och kanske inte heller kan tro det. Jag bara hör mig själv säga att...ja, det här och det här... Jag sitter här ensam i min brors lägenhet nu, långt ifrån min förort och mina barn. Jag sitter här och det sparkar i magen och det sparkar av tankar inne i huvudet. Det är beslut som måste fattas, eller som redan fattats fast utanför min  kontroll. Precis som den här graviditeten. Kontroll är kanske bara skitsnack. Logiska resonemang verkar inte bestämma någonting över mig. Det är helt andra saker. Saker, saker, saker som händer, som fattas mig, som går i konflikt med andra saker, saker som oroar, som gör mig besviken, som inte går att lita på, som blir svåra att hantera. Det här blir en kryptisk och oroväckande post. Jag fattar det. Och om jag skriver ut något, säger som det verkligen är. Avkrypterar. Ja, då är det ju så. Eller? Oåterkalleligt?

Var är farbrorn som kan hjälpa oss nu?

en (första) natt av ångest under påsklovet

Jag fick huvudvärk igår kväll. Jag befinner mig i huset i Östergötland tillsammans med hela lediga familjen och huvudvärken slog till på kvällen efter en dag utan regelbundet matintag, alltså säkert inget konstigt med den. Men inpackad i den kom alla skräckkänslor. Min kropp! Ska den klara hur mycket belastning som helst? Är inte tre gånger att utmana sitt öde och sina kärl åtminstone en gång för mycket? Tre gånger njur- och leverpåverkan? Och instängdheten. Jag kommer behöva läggas in, åldras, inte kunna röra mig av vätskefylldhet och vårdberoende. Jag blev så fruktansvärt rädd. Trots att jag vet att sjukdomen inte ska kunna slå till förrän vecka 22-23 som tidigast. Idag vaknade jag tidigt till ljudet av vårkvitter och dotterns bökande efter bröstet. Ingen huvudvärk och skräcken var borta.