en (första) natt av ångest under påsklovet

Jag fick huvudvärk igår kväll. Jag befinner mig i huset i Östergötland tillsammans med hela lediga familjen och huvudvärken slog till på kvällen efter en dag utan regelbundet matintag, alltså säkert inget konstigt med den. Men inpackad i den kom alla skräckkänslor. Min kropp! Ska den klara hur mycket belastning som helst? Är inte tre gånger att utmana sitt öde och sina kärl åtminstone en gång för mycket? Tre gånger njur- och leverpåverkan? Och instängdheten. Jag kommer behöva läggas in, åldras, inte kunna röra mig av vätskefylldhet och vårdberoende. Jag blev så fruktansvärt rädd. Trots att jag vet att sjukdomen inte ska kunna slå till förrän vecka 22-23 som tidigast. Idag vaknade jag tidigt till ljudet av vårkvitter och dotterns bökande efter bröstet. Ingen huvudvärk och skräcken var borta.