Kryptering

Ord som rinner genom hjärnan, tar sig ner till munnen, formuleras snabbt och flyger ut. Sakerna som jag hör mig själv prata om. Lätta som små vingar och därför så absurda där ute i luften mellan folk. Det som faktiskt har hänt. Jo. Fast jag inte vill och kanske inte heller kan tro det. Jag bara hör mig själv säga att...ja, det här och det här... Jag sitter här ensam i min brors lägenhet nu, långt ifrån min förort och mina barn. Jag sitter här och det sparkar i magen och det sparkar av tankar inne i huvudet. Det är beslut som måste fattas, eller som redan fattats fast utanför min  kontroll. Precis som den här graviditeten. Kontroll är kanske bara skitsnack. Logiska resonemang verkar inte bestämma någonting över mig. Det är helt andra saker. Saker, saker, saker som händer, som fattas mig, som går i konflikt med andra saker, saker som oroar, som gör mig besviken, som inte går att lita på, som blir svåra att hantera. Det här blir en kryptisk och oroväckande post. Jag fattar det. Och om jag skriver ut något, säger som det verkligen är. Avkrypterar. Ja, då är det ju så. Eller? Oåterkalleligt?

Var är farbrorn som kan hjälpa oss nu?