Vecka: 13+2
Vikt: 68.8 kg (+5 kg!)
Graviditetssymptom: växande mage, ont i brösten, kärlfläckar på kinderna (av Trombyl?), halsbränna (första dagen), känner fosterrörelser, kort stubin, lätt till gråt, trötthet, hunger, illamående (ibland), viktökning (som sagt!).
söndag 22 mars 2015
Vintersöndag i förorten
Ja spännande kan det vara i mars i förorten! Inte en människa syns till utanför mina stora fönster, snön ligger fläckvis på gräsmattan där vi förra veckan låg på en filt. Himlen är grå och trist och isande kall och blåsig. Jag känner mig instängd och lite låg, fem kilo tjockare än vanligt och trött efter senaste tidens sena kvällar och extremt tidiga mornar. Vad hände med min lilla gosdotter som ville ligga kvar i sängen tills klockan blev nio? Nu börjar hon mest likna sin far, tycker jag, med ett litet antal sammanhängande sovtimmar under natten och extremt tidiga mornar. Tur att de kan mötas i det där gryningsljuset för jag ger mig inte upp klockan fem. Jag gör det bara inte, men jag blir väckt hela tiden...
Hela förra veckan var hon dessutom magsjuk och jag var hemma och tvättade kräkiga sängkläder och bytte kladdiga blöjor. Det var så synd om oss då. Mest om henne förstås men mitt levnadsutrymme blev trångt och segt och tjockt och trist. Veckan innan spenderade jag med henne på hennes nya förskola och det var minst sagt en jobbig upplevelse det också. Av åtta nyligen inskolade barn på en helt ny avdelning med helt ny personal var fyra barn otröstliga, vilket gjorde att all personal ägnade sig uteslutande åt dem, vilket förstås var bra för dem men det var inte en bra start för oss. Ett rum med leksaker och barn och gråt. Min dotter blev minst sagt lite skeptiskt och undrade väl varför vi inte gick till öppna förskolan istället där alla är glada för det mesta. Det var meningen att jag skulle lämna henne där efter tre dagar men det var helt omöjligt. Hon hade ju inte fått tid att lära känna någon personal och kände sig verkligen inte trygg i miljön. Så jag var där fem dagar från nio till tre och sedan blev hon alltså sjuk. Jag känner mig modfälld. Är det verkligen okej att ge barnen den där första separationen efter bara ett och ett halvt år? Femtio procent av barnen här klarade det verkligen inte särskilt bra. En hel dag av separationsångest och oro och längtan? Nej, jag vet inte. Jag ringde förstås till min vän som jobbar som förskolelärare och frågade om detta var vanligt och hon sa att det visserligen lät som en extra svår inskolning, säkert beroende av personalgruppens osäkerhet inför varandra också, liksom av att åtta barn inskolats på samma gång och att vi, som en andra grupp av tre barn och deras föräldrar, kom in så snart därefter (en vecka efter). Men hon sa också att det kan se ut såhär, att det för vissa barn tar tre veckor att känna sig trygga på plats och att det borde vara en mardrömssituation att tre nya barn och deras föräldrar sitter med i verksamheten under denna tid och ser det som annars skulle ske bakom kulisserna. Vojvoj. Det där var ju inte ett helt betryggande svar! Nu känner jag mig som sagt missmodig samtidigt som jag tycker att min dotter har ett ökande behov av lek och skoj och sociala kontakter med andra än med bara mig (som bara blir tröttare och segare)! Hon behöver dagis, hon är mogen, men är den avdelningen verkligen mogen att ta god hand om henne? Det är jag osäker på och imorgon ska vi alltså dit igen....
Bebisen i magen växer och pirrar och människor gissar rätt nu: Ska ni ha en till? Under KUB-ultraljudet (det var ju flera veckor sedan nu) fick vi se den ligga därinne och böka och själva resultatet var fint. Det enda som drog ner resultatssiffrorna var min ålder, men det var inte särskilt mycket. Jag är efter det där nu, efter oro för blödning och missfall och resultat som skulle ge konsekvenser i form av vidare undersökningar och svåra beslut. Men jag känner för alla dem som inte får det resultatet som jag fick. Det finns så mycket ångest och många dilemman med graviditeter. Men snart ska jag fokusera mer på min. Den allra sista i mitt liv.
Hela förra veckan var hon dessutom magsjuk och jag var hemma och tvättade kräkiga sängkläder och bytte kladdiga blöjor. Det var så synd om oss då. Mest om henne förstås men mitt levnadsutrymme blev trångt och segt och tjockt och trist. Veckan innan spenderade jag med henne på hennes nya förskola och det var minst sagt en jobbig upplevelse det också. Av åtta nyligen inskolade barn på en helt ny avdelning med helt ny personal var fyra barn otröstliga, vilket gjorde att all personal ägnade sig uteslutande åt dem, vilket förstås var bra för dem men det var inte en bra start för oss. Ett rum med leksaker och barn och gråt. Min dotter blev minst sagt lite skeptiskt och undrade väl varför vi inte gick till öppna förskolan istället där alla är glada för det mesta. Det var meningen att jag skulle lämna henne där efter tre dagar men det var helt omöjligt. Hon hade ju inte fått tid att lära känna någon personal och kände sig verkligen inte trygg i miljön. Så jag var där fem dagar från nio till tre och sedan blev hon alltså sjuk. Jag känner mig modfälld. Är det verkligen okej att ge barnen den där första separationen efter bara ett och ett halvt år? Femtio procent av barnen här klarade det verkligen inte särskilt bra. En hel dag av separationsångest och oro och längtan? Nej, jag vet inte. Jag ringde förstås till min vän som jobbar som förskolelärare och frågade om detta var vanligt och hon sa att det visserligen lät som en extra svår inskolning, säkert beroende av personalgruppens osäkerhet inför varandra också, liksom av att åtta barn inskolats på samma gång och att vi, som en andra grupp av tre barn och deras föräldrar, kom in så snart därefter (en vecka efter). Men hon sa också att det kan se ut såhär, att det för vissa barn tar tre veckor att känna sig trygga på plats och att det borde vara en mardrömssituation att tre nya barn och deras föräldrar sitter med i verksamheten under denna tid och ser det som annars skulle ske bakom kulisserna. Vojvoj. Det där var ju inte ett helt betryggande svar! Nu känner jag mig som sagt missmodig samtidigt som jag tycker att min dotter har ett ökande behov av lek och skoj och sociala kontakter med andra än med bara mig (som bara blir tröttare och segare)! Hon behöver dagis, hon är mogen, men är den avdelningen verkligen mogen att ta god hand om henne? Det är jag osäker på och imorgon ska vi alltså dit igen....
Bebisen i magen växer och pirrar och människor gissar rätt nu: Ska ni ha en till? Under KUB-ultraljudet (det var ju flera veckor sedan nu) fick vi se den ligga därinne och böka och själva resultatet var fint. Det enda som drog ner resultatssiffrorna var min ålder, men det var inte särskilt mycket. Jag är efter det där nu, efter oro för blödning och missfall och resultat som skulle ge konsekvenser i form av vidare undersökningar och svåra beslut. Men jag känner för alla dem som inte får det resultatet som jag fick. Det finns så mycket ångest och många dilemman med graviditeter. Men snart ska jag fokusera mer på min. Den allra sista i mitt liv.
onsdag 18 mars 2015
Each of these my three babies I will carry with me
Jag håller på att skriver på en grej. Har en slags hemmagjord deadline på lördag och hinner inte blogga. Tänkte ge er lite pausmusik som kompensation!
måndag 9 mars 2015
Tussilagodag/Kvinnodag
Jag älskar mina vänner, mina döttrar och mig själv. Igår satt jag med grannen nere vid bastun vid vattnet i solen och njöt av min avklädda kropp. Huden sög D-vitamin direkt ur källan och jag lyssnade på min kära väns historier om hennes senaste erövringar. Hon är frånskild och ensamstående och utlevande och sexuellt hungrig. Det är inte lätt i hennes liv men det verkar onekligen ganska kul. Hur som helst tycker jag så mycket om henne och hennes erfarenheter och tankar - det var en ljus och rebelliskt solig sida av dagen som sedan slutade med mörker och skuggsida efter att jag sett dokumentären Indiens dotter om männen och aktörerna bakom gruppvåldtäkten i New Dehli, där en 23årig kvinna våldtogs och misshandlades av sex män och senare avled av sina skador. Jag har varit mycket i Indien, jag har åkt väldigt mycket buss och tåg där. Jag vet hur män gör, hur kvinnor blir till allmängods. Men jag har också sett samma slags beteende här. Det räcker väl med att besöka vilken svensk högstadieskola som helst? Det räcker väl med att ha gått i en?
Men det var inte detta jag ville påminna mig själv om nu. Jag ville påminna mig själv om mina vänner, denna vän och den andra, trebarnsmamman som senare kom till vår filt i solen och satte tussilagos i sitt hår (hon har ett hår som växer så det knakar - nyss var det kort men det är det inte längre - det är gyllenblont, långt och vilt). Hon är en äventyrslysten och självständig person, speciell i sin läggning - kompromisslös och inte alls behagsjuk. Hon är ett motgift mot behagsjuka. Hon är självklar. De var där med mig på filten i solen, efter bastun, och de gjorde mig så lycklig. Jag är närmast kvinnor. Ärliga kvinnor, kvinnor som trotsar, kvinnor som försöker uttrycka det som de erfar, kvinnor som kämpar. Mina vänner. Utan er vore det meningslöst!
Och så mina döttrar som sprang i markerna och tog av sig mer och mer kläder. Fjorton grader varmt och skogen svarade med dessa utslagna tussilagos i gräset. Döttrarna med skrik och skrän och upptäckarlusta. Jag önskar dem en så mycket bättre värld. Jag önskar dem en uppväxt utan könsbestämda rum. Jag önskar dem bort från skam och dålig självkänsla. Att få ha kvar det i sig som de har så självklart nu - en grundlycka, en kroppslig skamlöshet, bus i ögonen och drömmar som sträcker sig så högt över världen.
Min äldsta dotter sa förresten detta till mig häromdagen när en kompis sagt till henne att hon hade ett "minilitet" huvud och min dotter förklarat för sin kompis att hon var född för tidigt, att det var därför som hennes huvud var litet. Jag, min idiot, kände mig tvungen att bryta in. Kanske tyckte jag att det var sorgligt för mig (?) eller så ville jag skydda min dotter från att behöva dras med den där prematurberättelsen jämt. Hon ska inte behöva förklara sig! Hur som helst sa jag något som att "Men du, det var säkert inte så hon menade" och "Du har inget minilitet huvud". Men då vände sig min dotter upp mot mig och sa med tröstande röst: "Mamma, det gör inget. Jag gillar ju mig!" och jag bara häpnade av min egen sorg och dumhet.
Älskade flicka. Älskade unge. Älskade älskade. Jag är så jävla stolt över dig och önskar så att du får behålla den där känslan rakt igenom livet.
Idag börjar min lilla flicka på förskolan. Jag har en klump i halsen och en oro i magen.
Men det var inte detta jag ville påminna mig själv om nu. Jag ville påminna mig själv om mina vänner, denna vän och den andra, trebarnsmamman som senare kom till vår filt i solen och satte tussilagos i sitt hår (hon har ett hår som växer så det knakar - nyss var det kort men det är det inte längre - det är gyllenblont, långt och vilt). Hon är en äventyrslysten och självständig person, speciell i sin läggning - kompromisslös och inte alls behagsjuk. Hon är ett motgift mot behagsjuka. Hon är självklar. De var där med mig på filten i solen, efter bastun, och de gjorde mig så lycklig. Jag är närmast kvinnor. Ärliga kvinnor, kvinnor som trotsar, kvinnor som försöker uttrycka det som de erfar, kvinnor som kämpar. Mina vänner. Utan er vore det meningslöst!
Och så mina döttrar som sprang i markerna och tog av sig mer och mer kläder. Fjorton grader varmt och skogen svarade med dessa utslagna tussilagos i gräset. Döttrarna med skrik och skrän och upptäckarlusta. Jag önskar dem en så mycket bättre värld. Jag önskar dem en uppväxt utan könsbestämda rum. Jag önskar dem bort från skam och dålig självkänsla. Att få ha kvar det i sig som de har så självklart nu - en grundlycka, en kroppslig skamlöshet, bus i ögonen och drömmar som sträcker sig så högt över världen.
Min äldsta dotter sa förresten detta till mig häromdagen när en kompis sagt till henne att hon hade ett "minilitet" huvud och min dotter förklarat för sin kompis att hon var född för tidigt, att det var därför som hennes huvud var litet. Jag, min idiot, kände mig tvungen att bryta in. Kanske tyckte jag att det var sorgligt för mig (?) eller så ville jag skydda min dotter från att behöva dras med den där prematurberättelsen jämt. Hon ska inte behöva förklara sig! Hur som helst sa jag något som att "Men du, det var säkert inte så hon menade" och "Du har inget minilitet huvud". Men då vände sig min dotter upp mot mig och sa med tröstande röst: "Mamma, det gör inget. Jag gillar ju mig!" och jag bara häpnade av min egen sorg och dumhet.
Älskade flicka. Älskade unge. Älskade älskade. Jag är så jävla stolt över dig och önskar så att du får behålla den där känslan rakt igenom livet.
Idag börjar min lilla flicka på förskolan. Jag har en klump i halsen och en oro i magen.
fredag 6 mars 2015
tisdag 3 mars 2015
Lyckan bygger bo
Lyckan har återvänt till mina bröst- och magtrakter! Det började kanske med att jag fick ett par springskor med dobbar av min mor (även kallad supermamman) som just nu tränar inför Stockholms Marathon. Hon hade köpt ett par för små runners med dessa underbara greppvänliga dobbar och jag kunde springa ut i naturreservatet helt obehindrat. Isfläckar var no problem, jag bara sprang rakt över dem. Underbart! Att jag ens kunde tänka mig att springa igen betydde dessutom att den första tidens hcg-chock var över. Och när jag nu kunde springa kunde jag också tänka stort, jag fick en ordentlig påfyllning av tålamodet - jag blev en så mycket bättre version av mig själv. Jag till och med började äta bra, sådär bara av mig själv.
Nu behövs inte dobbarna längre för snart efter det kom ju våren och igår vaknade jag av att en koltrast satt och sjöng på taket medan lillflickan låg vid bröstet, nedbäddad med mig under täcket och allting kändes hoppfullt och mysigt och vackert. Jag och mannen går i samtal som i och för sig har känts lite sneda och märkliga; gubben vi går till verkar ha lite svårt att formulera sig och han har en mycket förlåtande attityd mot könsskillnader som han håller fast vid som genetiska (trots att jag påpekade att vi nog mest tror att könsskillnader till allra största del är inlärda socialt). Men kanske att just det där var bra. Att vi fick bli ett "vi" mot hans konstiga formuleringar och idéer. Jag fick också artikulera (fast inte alls på något särskilt bra eller uttömmande vis tyvärr) all min oro över min man och hans mående den senaste tiden. ("Du blir så jävla förbannad jämt och kommunicerar inte. Bara drar och går ut på krogen och lämnar mig i ångesten med barnen!") Jag tror att han lyssnade! Tyvärr lyssnade väl inte terapeuten utan valde att fokusera på att jag borde traumabearbeta min upplevelse av separation från vår dotter i och med tiden på neo (vilket han säkert kan ha en poäng i trots den lite typiska och möjligtvis könsgenetiska problemsökningen), men det var liksom inte därför vi sökt oss till honom nu. Utan oron som jag såg det låg helt som små mörka moln över min man. Hur han har det med sig själv och i vår relation...
Men okej. Nu pratar vi och skrattar och han anstränger sig för att vara med och planera och lösa saker som måste lösas. Han dricker inte massa folköl hemma. Han har blivit stressarg en gång men inte alldeles för arg - vi kunde reparera. Och han tar nätter med vår yngsta och jag ser hur bra det är för honom. Hela hans starka och omvårdande sida kommer till uttryck och får omedelbar bekräftelse från flickan. Kanske har hon bara längtat efter att han, den där pappan som hon har, ska kliva in och bara ägna sig åt henne ett tag. Fram till nu, och mycket på grund av amningen, har jag tagit alla nätter med flickan bortsett från tre, då jag och stora flickan åkte ut i skärgården i somras.
När det gäller graviditeten tycker jag mig redan känna fladdret från barnet därinne. Förra gången började jag känna rörelser redan i vecka 12, så det vore inte alls främmande för mig...
Nu behövs inte dobbarna längre för snart efter det kom ju våren och igår vaknade jag av att en koltrast satt och sjöng på taket medan lillflickan låg vid bröstet, nedbäddad med mig under täcket och allting kändes hoppfullt och mysigt och vackert. Jag och mannen går i samtal som i och för sig har känts lite sneda och märkliga; gubben vi går till verkar ha lite svårt att formulera sig och han har en mycket förlåtande attityd mot könsskillnader som han håller fast vid som genetiska (trots att jag påpekade att vi nog mest tror att könsskillnader till allra största del är inlärda socialt). Men kanske att just det där var bra. Att vi fick bli ett "vi" mot hans konstiga formuleringar och idéer. Jag fick också artikulera (fast inte alls på något särskilt bra eller uttömmande vis tyvärr) all min oro över min man och hans mående den senaste tiden. ("Du blir så jävla förbannad jämt och kommunicerar inte. Bara drar och går ut på krogen och lämnar mig i ångesten med barnen!") Jag tror att han lyssnade! Tyvärr lyssnade väl inte terapeuten utan valde att fokusera på att jag borde traumabearbeta min upplevelse av separation från vår dotter i och med tiden på neo (vilket han säkert kan ha en poäng i trots den lite typiska och möjligtvis könsgenetiska problemsökningen), men det var liksom inte därför vi sökt oss till honom nu. Utan oron som jag såg det låg helt som små mörka moln över min man. Hur han har det med sig själv och i vår relation...
Men okej. Nu pratar vi och skrattar och han anstränger sig för att vara med och planera och lösa saker som måste lösas. Han dricker inte massa folköl hemma. Han har blivit stressarg en gång men inte alldeles för arg - vi kunde reparera. Och han tar nätter med vår yngsta och jag ser hur bra det är för honom. Hela hans starka och omvårdande sida kommer till uttryck och får omedelbar bekräftelse från flickan. Kanske har hon bara längtat efter att han, den där pappan som hon har, ska kliva in och bara ägna sig åt henne ett tag. Fram till nu, och mycket på grund av amningen, har jag tagit alla nätter med flickan bortsett från tre, då jag och stora flickan åkte ut i skärgården i somras.
När det gäller graviditeten tycker jag mig redan känna fladdret från barnet därinne. Förra gången började jag känna rörelser redan i vecka 12, så det vore inte alls främmande för mig...
måndag 2 mars 2015
B-12brist och HELLP syndrom (vetenskaplig artikel)
Efter en googling på HELLP + B12 hittade jag en länk till abstractet av en vetenskaplig artikel som i övrigt är skriven på franska (och som jag alltså inte kan läsa i sin helhet). Men abstractet är intressant. Läs själva:
HELLP syndrome is characterized by generalised thrombotic microangiopathy predominant in the liver. Many investigators consider HELLP syndrome to be a variant of severe preeclampsia. Several other conditions have similar laboratory findings in common with HELLP syndrome and should be eliminated before pregnancy termination.
The authors report seven observations of patients with biological criteria that mimic HELLP syndrome secondary to severe vitamin B12 deficiency.
Vitamin B12 or B9 deficiency developed during pregnancy have laboratory findings similar to those of HELLP syndrome.
[Symptoms of HELLP syndrome due to vitamin B12 deficiency: report of seven cases].
[Article in French]
Abstract
INTRODUCTION:
PATIENTS AND METHODS:
CONCLUSION:
Comment in
- [Pseudo-HELLP or... true HELLP and pseudo-thrombotic microangiopathies?]. [J Gynecol Obstet Biol Reprod (Paris). 2009]
Länk till sida här!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)